Notice: Undefined index: p in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 26

Notice: Undefined index: find in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 35
Heliga Koranen
BETA
al-Ikhlas

الإخلاص

al-Ikhlas (Obesudlad ren tro)

Namn: Surah al-Ikhlas (Obesudlad ren tro)

Andra benämningar: Tawhid, Asas, Samad

Antal verser: 4

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 112

Ordningsföljd i nedsändelse: 22

Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar denna surah är som den som har reciterat en tredje del av Koranen. Denne får en belöning som motsvarar tio gånger antalet personer som tror på Gud, änglarna och återuppståndelsens dag.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 561)

Imam Kadhim(A) sade: ”Den som reciterar surah Ikhlas innan han möter en förtryckande tyrann, kommer Gud att skydda framifrån, bakifrån, från höger och från vänster och hindra att något sharr (ont) når honom från förtryckaren och får kheir (gott) att nå honom.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s561)



Huvudsaklig ämnesfokus: Tawhid (Guds enhet och enhetlighet) i Hans Väsen, Essens, Attribut och Verk, förgreningar av fulländat tawhid



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah är en komplett bekantgörande med Gud och utgör på så vis en identitetshandling som tillkännager Gud. Således kretsar denna surah kring tawhid och belyser Guds enhet och enhetlighet ur alla dess aspekter. Med detta uppges att Gud är den Enhetliga, Enastående, Ensamma, Allena, Unika, Oändliga Essensen bortom antal, slag och sort och att Han är den Nödvändiga Existensen som allt och alla beror av, behöver och söker sig till medan Han Själv inte har något behov. Gud är därmed den utan like som ingen är jämlik eller jämbördig med. Tawhid som utgör grunden för hela den islamiska läran är tillsammans med nobowwa (profetskap) och ma’ad (den utlovade räkenskapen på domedagen) de tre huvudsakliga fundamenten som Koranens läror härrör från. Välsignelserna av denna surah är många; däribland är dess reciterande högst rekommenderat i obligatoriska böner samt för bot och vid prövningar.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

112:1

قُلْ هُوَ اللَّهُ أَحَدٌ

Qul huwa Allahu ahadun

Säg: Han är Allah Allena [Gud den Ende den Unike den Enhetlige]

Qol: begreppet ”qol” innebär säg och är en befallande begreppsform av ordet.

Howa: begreppet ”howa” innebär han och är alltså tredje person pronomen som i detta fall specifikt åsyftar Gud.

Allah: ”Allah” har kommit att på arabiska vara det specifika Namnet för att benämna Gud [se även 1:1]. Detta Namn är exklusivt och används inte för något annat än att referera till Gud Själv och inkluderar samtliga av Guds Attribut. Detta medan Guds andra Namn ofta berör ett av Hans Attribut och täcker således en specifik aspekt – exempelvis Khaliq (Skaparen), Rahim (den Barmhärtige) eller Raziq (Försörjaren). Dessa beskrivande attribut, eller liknande versioner som är baserade på den angivna egenskapen, kan användas för att beskriva andra än Gud då de beskriver en egenskap som även andra kan besitta, om än i begränsad form och inte på samma vis som Gud. Detta till skillnad från Namnet Allah som endast avser Gud Själv och inte kan referera till någon annan än Honom. I förklaringen av detta Namn har Imam Ali(A) sagt: ”Allah betyder den dyrkade som skapelserna förblir häpnade inför och älskar; Allah är Han som är dold från ögonens uppfattande, [och] som är förtäckt från föreställningar och tankar” (Bihar al-Anwar volym 3 s 222). Bland Guds Namn är Allah även det Namn som har nämnts flest gånger i den heliga Koranen – uppemot tusen gånger.

Ahad: begreppet ”Ahad” som betyder Allena härstammar från samma rot som begreppet ”wahid” som innebär räkneordet ett. Båda begreppen kommer från roten ”wahda” som betyder enhet, enhetlighet och enighet. Skillnaden är dock att ”Ahad” är en unik form av begreppet som inte tillåter en vidareräkning liksom ”wahid” gör. Med andra ord kan ”wahid” (ett) följas av ethnayn (två) medan ”Ahad” inte går att räkna vidare på. ”Ahad” är alltså ett attribut som har en specifik användning och refererar till något som inte kan bli räknat, numrerat eller anges i flertal ur något perspektiv, varken invärtes eller utvärtes, och det kan inte ens föreställas någon sådant för det, och således anger det Gud och Hans enhet och enhetlighet. Imam Ali(A) har i detta avseende även sagt: ”Varje som benämns [som] ett är få, utom Han [Gud]” vilket innebär att beskrivandet av varje sak eller person som en eller ensam tyder på dess fåtalighet och litenhet, till skillnad från Gud vars enhet inte är utav fåtalighet eller litenhet och snarare är av Hans fullkomlighet och ett ärande attribut. [se Nahjul Balagha khutba 64]

Denna surah tillhandhåller i själva verket en komplett presentation som tillkännager Gud och på så vis inleds den med Guds befallning till Profeten(S) att förkunna detta tillkännagivande som i första hand pekar på Guds enhet och enhetlighet genom att benämna Honom som Ahad.

Som ett svar till olika folk eller personer som ständigt frågade Profeten(S) om Guds egenskaper och hurdan Gud är, befaller Gud Profeten(S) att uttrycka och uppenbara denna sanning genom verserna av denna surah. I fråga om nedsändelsesammanhanget för denna surah återges i en hadith från Imam Baqir(A) att avgudadyrkarna brukade peka på sina avgudar sägandes: ”O Mohammad, dessa är våra gudar; beskriv du också din Gud så att vi ser och uppfattar Honom” varpå denna surah nedsändes. (Bihar al-Anwar volym 2 s 221 hadith 12)

Användandet av tredje person pronomen för att referera till Gud i versens tillkännagivande om vem Han är, indikerar i själva verket det faktum att Guds heliga Essens är ytterst gåtfull och oåtkomlig för människans begränsade kapacitet och förmåga att begripa. Med andra ord är Guds väsen bortom människans förmåga att skönja och uppfatta, även om Guds tecken och Hans verk fyller världen och gör Honom till den mest uppenbara Sanningen [se 41:53]. Imam Ali(A), i en vacker längre beskrivning av Gud, berör detta där han säger: ”Han som inte kan begripas [även] av höjden av intellektuella övertygelser, eller nås i djupet av klarsynthetens dykningar” [se Nahjul Balagha khutba 1]. I en hadith som också berör denna aspekt och detta refereringssätt till Gud berättar Imam Ali(A): ”Jag såg Khidhr(A) i en dröm natten till slaget vid Badr och bad honom att lära mig något [av kunskapen som Gud skänkt Honom] med vars hjälp jag skulle besegra fienderna. Khidhr(A) svarade: ’Säg: ya Howa, ya man la Howa ella Howa (O Han, O Han som det inte finns någon Han utom Han).’ När det blev morgon berättade jag detta för Profeten(S) som sade: ’O Ali, du har lärts Ism al-A’dham (Guds stora Namn).’ Sedan var denna mening ständigt på min tunga i slaget vid Badr.” Det återges även att när Ammar Yasir(RA) hörde Imam Ali(A) upprepa denna thikr (Guds hågkomst) under slaget vid Seffin frågade han om dess betydelse varpå Imamen(A) svarade: ”Detta är Guds Ism al-A’dham och tawhids pelare”(Bihar al-Anwar volym 3 s 222). Uppenbart är att detta ”Han” som refererar till Gud skiljer sig från det sedvanliga bruket av begreppet och är bortom genusperspektiv utan avser gåtfullheten och storheten av Gud som är bortom vår förmåga att begripa.

Det faktum att Gud beskrivs som Ahad uppger att Han är en Enastående, Ensam, Unik, Allena Väsen som står över ramarna för antal, slag eller sort och att Hans Väsen är en enhet med en enhetlighet som står över ramarna för beståndsdelar, flerfaldighet eller åtskillnad till essens och attribut. Således existerar det inte något likartat, jämlikt eller jämsides med Honom då Han är en fullkomlig och oändlig Essens ur alla aspekter och existensen av två oändliga essenser är en omöjlighet. Detta då den enas befintlighet automatiskt begränsar den andras och båda kommer då att sakna fullkomligheter i vissa aspekter jämfört med varandra. [se även Nahjul Balagha khutba 1]

Det återges att vid slaget av Jamal reste sig en man upp och sade: ”O Amir al-mo’menin (de troendes Mästare), att Gud är en; en med vilken innebörd?” Plötsligt fick andra utbrott mot honom och utbrast: ”Vad är det för fråga? Ser du inte hur upptagen Amir al-mo’menin är med frågan om detta slag?! Varje sak har sin plats!” Imam Ali(A) sade till dem: ”Låt honom vara, för att det han vill är det vi vill av denna fiende”, det vill säga att denna man frågar om tawhid och vi kallar våra moståndare till enighet kring Guds sak. Sedan förklarade Imamen(A) för mannen: ”Det vi säger om att Gud är en; en kan ha fyra betydelser varav två inte är riktiga [och gäller inte] för Gud medan två är riktiga för Honom. De två som inte gäller är, enhet i antal [alltså att säga att Gud är en och inte två; detta då detta uttryck skulle innebära att det går att föreställa sig en andra för Honom men att den inte existerar en andra, medan det i själva verket inte kan föreställas en andra för Guds oändliga väsen]; det gäller inte för Gud då det som inte har en andra, innefattas inte av antal. Ser du inte att Gud har uppgett de som har sagt att Gud är en av tre [och förespråkat treenighet] vara förnekare? Den andra av innebörderna som inte gäller för Gud är enhet i sort – som att säga att en person är en av ett folk. Detta gäller heller inte för Gud [eftersom Gud inte har någon sort eller slag]. Detta [påstående] skulle betyda att likna Honom vid något och Gud är högre och bortom alla likar eller motsvarigheter. Och de två innebörder som är riktiga vad gäller Gud är: först att Gud är En [Unik], det vill säga att bland världens ting finns ingen like till Honom; ja, sådan är vår Herre. Den andra [innebörden] är att säga att vår Herre är En Enhetlig, det vill säga att Hans Väsen inte är delbar, varken utvändigt eller logiskt och inte heller i föreställning; ja, Gud den Store är sådan.” (Bihar al-Anwar volym 3 s 206 hadith 1)

Således är Gud Allena, en och enhetlig inte i fråga om antal, sort eller art utan en i Sin Essens och Sitt Väsen. Med andra ord är Hans enhet i att det inte finns någon like, motsvarighet, motsstycke till Honom eller någon som liknar Honom. Detta då Han ur alla aspekter är ett oändligt och fulländat Väsen och existensen av två oändliga väsen är en logisk omöjlighet.

112:2

اللَّهُ الصَّمَدُ

Allahu alssamadu

Allah [Gud] den Oberoende [som allt söker sig till och beror av]

Samad: det har angetts många betydelser för begreppet ”samad” däribland en storhet och herre som alla vänder sig till i alla angelägenheter, ett oändligt förevigat och bestående väsen, någon som inte äter, dricker eller sover och inte har behov av det heller m.fl. En del språkvetare har angett att ”samad” har två grundbetydelser varav en är någon man söker sig till med tilltro och tillit medan den andra är hållfasthet och stadighet. Samtliga av de nämnda betydelserna för begreppet har en anknytning till dessa grundbetydelser och således kan ”samad” sammanfattas med innebörden av ”en herre och storhet som alla söker sig till från alla håll för att få sina önskemål uppfyllda och som själv inte behöver något”. Då begreppet har använts i versen utan några särskilda begränsningar och gäller Gud, innebär det ”Han av Vem allt beror för uppfyllandet av alla behov utan att Han Själv beror av något, eller för den delen har något behov för att Han, för det behovets skull, ska behöva något eller någon och bero av den”.

Därnäst tillkännages Gud som Samad, det vill säga den som allt och alla beror av och som Själv inte beror av något.

Då Gud är Skaparen av allt och varje ting har fått sin existens av Gud, så beror allting i alla dess aspekter av Honom och allt söker sig således till Honom. Därmed är Gud den sökta i varje angelägenhet och ingen ger sig i jakt på ett behov utan att dess slutgiltiga ändamål är Gud genom Vem sökarens behov kan uppfyllas. Således är den enda absoluta Samad – den utan behov som alla behöver och beror av – är Gud och denna beskrivning är exklusiv för Honom.

Det förekommer många återberättelser där betydelsen av ”samad” har förklarats. I en återberättelse återger Mohammad Hanafiyya(RA) att Imam Ali(A) i svar om Samads innebörd sade: ”Samad innebär att Han varken är ett ting eller en kropp. Inte heller har Han någon like eller jämlike, någon form eller skepnad, någon begränsning eller gräns, någon position eller plats. Varken ”hur” eller ”var” gäller Honom. Han är varken här eller där, varken full eller tom, varken stående eller sittande, varken stilla eller i rörelse, varken mörk eller lysande, varken andlig eller kroppslig, och samtidigt är ingen plats tom på Honom och inte heller ryms Han i plats. Han har varken färg eller har föreställts i någon människas hjärta, och inte heller finns någon doft för Honom; samtliga av dessa är inte gällande för Hans heliga Essens” (Bihar al-Anwar volym 3 s 230 hadith 21). Denna återberättelse visar även att Samad har ett mycket omfattande och brett spektrum av betydelser som frånskriver skapelsers egenskaper, som är begränsade och bristfälliga, från Guds heliga Essens. Detta då begränsade och konkreta ting samt kroppslighet, färg, lukt, rum, stillhet, rörelse, sort, gräns, mått och liknande är utav möjliga existensers och skapelsers egenskaper och hör till den materiella världens egenheter; Gud är bortom allt detta.

En möjlig förklaring i fråga om att Gud inte är tom skulle kunna avse det faktum som den moderna vetenskapen på senare tid har kunnat upptäcka i fråga om atomen, i egenskap av varje ämnes minsta beståndsdel som i sin tur består av mindre beståndsdelar – protoner, elektroner och neutroner. Det intressanta är att det finns ett, i atommått, proportionellt stort rum och tomhet mellan dessa beståndsdelar. Då all materia och därmed alla ämnen och ting består av atomer och atomen ur denna aspekt har ett utrymme och tom rymd, kan denna antydning om ”inte tom” som återfinns i betydelsen av Samad och hadithen, vara en av Koranens vetenskapligt mirakulösa innebörder som frånskriver Guds Väsen all form av association med materia och följaktligen frånskriver Honom alla materiella egenheter då Hans Essens är bortom materia. Således kan detta möjligtvis utgöra en förklarande aspekt även om det inte är att förglömma att Samad i grunden och till sin yttre innebörd innebär en storhet som alla söker sig till i alla sina behov och som är fullkomlig och fullständig ur alla aspekter.

En annan förklaring till Samad återfinns i en brevväxling där folket av Basra efter mycket diskussioner skrev till Imam Hossein(A) och frågade om betydelsen av Samad, varpå Imamen(A) svarade enligt följande: ”I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige. Sedan; tvista och argumentera inte i [fråga om] Koranen utan vetskap, då jag har hört från min farfar Profeten(S) att den som talar om Koranen utan kunskap, måste [inträda] till helvetet där en plats har avsetts för denne. Gud har Själv förklarat Samad: ’Han har icke avlats och icke avlat.’ Ja, Gud som är Samad är den som en fysisk existens, likt barn eller andra materiella ting som produceras från andra skapelser, inte föds ur Honom, vare sig icke-materiella [abstrakta] ting föds ur Honom och inte heller förefinner sig företeelser som sömn, vakenhet, tänkande, bekymmer, sorg, skratt, gråt, rädsla, önskan, benägenhet, obenägenhet, hunger eller mättnad för Honom.” (Bl.a. Majma’ al-Bayan volym 10 s 565)

Nämnvärt är att åternämnandet av ”Allah” i inledningen av denna vers, istället för exempelvis ett pronomen eller bindande ord i förhållande till föregående vers, tycks tyda på att var och en av dessa två verser för sig är kompletta för att tillkännage Gud med en beskrivning som är exklusiv för Honom. Med andra ord tillkännager varje av dessa verser för sig Gud, vilket har varit det avsedda med denna surah. Samtidigt beskriver dessa två verser två aspekter av Guds enhet som båda förutsätter och mynnar ut i varandra – Guds enhet i Hans Väsen och Guds enhet i Hans verk. Medan den föregående versen uppger Guds enhet och enhetlighet genom att beskriva Honom som Ahad, vilket är detsamma som enheten av Hans Väsen, uppger denna vers Gud som Samad, vilket är en beskrivning av enheten av Hans verk då varje ting och varje sökande går tillbaka till Honom och Han är det slutliga Ändamålet som allt återvänder till.

112:3

لَمْ يَلِدْ وَلَمْ يُولَدْ

Lam yalid walam yooladu

Han har icke avlat och icke [har Han] avlats

Vidare beskrivs Gud som den som varken har avlat eller Själv har avlats, däribland som ett svar på en del judar, kristna och avgudadyrkare som antog vissa förefintliga personer eller påstådda avgudar som barn till Gud.

Således motstrider versen klart och tydligt kristnas, judars och avgudadyrkarnas förvrängningar och falska antaganden där de tillskriver Gud att ha barn eller Själv vara avlad. Detta avser både att Han skulle vara en del av en treenighet, att någon av Hans skapelser – profeterna Uzayr(A) respektive Jesus(A) eller änglarna – skulle vara Hans barn, att Han skulle ha någon partner eller att Han skulle ha delat herravälde med någon. [se 9:30 och 6:100]

Denna vers frånskriver alltså Gud att avla och att vara avlad i alla tänkbara former och ur alla aspekter. Utöver den bokstavliga eller fysiska betydelsen att Gud Själv skulle ha fött någon eller var född av någon, avser detta även mer omfattande, bildliga och abstrakta betydelser. Med andra ord frånskriver det även att något skulle avsöndras eller utsöndras från Gud eller att något av Honom skulle dela och separera sig från Honom. Med andra ord är Guds Väsen inte delbart så att någon lik Honom Själv eller från Hans Essens ska utsöndras från Honom. Detta vare sig materiella och fysiska ting som exempelvis barn, eller metafysiska och abstrakta saker som exempelvis tankar, känslor eller dylikt. Likaså frånskriver det att Gud skulle vara född och avlad och med detta en del av en annan och på så vis beroende av upphovsmakaren. I det brev som Imam Hossein(A) skrev i svar till folket av Basra, förklarar Imamen(A) föreliggande vers enligt följande: ”’Han har icke avlat’ innebär att inget har utsöndrats från Honom; varken ett materiellt ting som ett barn, och övriga ting som kan utsöndras från skapelser (exempelvis modersmjölk från en moders bröst) och inte heller något icke-materiellt [abstrakt] som nafs (jaget) eller olikartade företeelser som sömn, fantasi, bekymmer, sorg, glädje, skratt, gråt, rädsla, önskan, längtan, tröttnad, hunger eller mättnad; Gud är högre [och bortom] att något skulle utsöndras från Honom. Och ’och icke [har Han] avlats’ betyder att Han är högre [och bortom] att födas från en materiell eller icke-materiell [abstrakt], som utsöndringen av en levande varelse från en annan, en växt från jorden, vatten från en vattenkälla och frukt från träd och som utsöndringen av icke-materiella [abstrakta] ting från deras källa, som seende genom ögonen, hörande genom öronen, luktande genom näsan, smakande genom munnen, talande genom tungan, kännedom och urskiljande genom hjärtat eller en gnista av eld från en sten.” (Bl.a Bihar al-Anwar volym 3 s 224)

112:4

وَلَمْ يَكُنْ لَهُ كُفُوًا أَحَدٌ

Walam yakun lahu kufuwan ahadun

Och icke finns för Honom någon jämlike

Kufowan: begreppet ”kufowan”, kommer av ”kufw” som i grunden innebär jämlike och jämbördige i ställning, position, värde och rank. Sedan har det kommit att innefatta all form av likställande och likhet.

Slutligen fullständigas beskrivningen av Gud genom angivelsen om att ingen är lik eller som Honom och att det inte finns någon jämlik eller jämbördig Honom.

Denna vers frånskriver alltså att det skulle finnas någon jämlike för Gud som skulle jämställas med Honom ur någon aspekt eller vara jämbördig med Honom, vare sig i fråga om Hans Essens, Väsen och Attribut eller i fråga om Hans verk – exempelvis att skapa som Honom eller ha del i Hans absoluta herravälde. Då Gud är den Nödvändiga Existensen – som endast kan vara en – och därmed är Han den som alla möjliga existenser beror av, innebär detta att Gud är oberoende från allt medan allt och alla är beroende av Honom. På så vis skulle föreställandet om att någon eller något skulle ha någon form av total självständighet och oberoendeskap från Gud, även om endast i en viss fråga eller inom ett visst område, innebära ett slags jämställande och sidoordnande av det avsedda vid Guds sida vilket är definitionen av shirk. Med andra ord skulle den eller det som tillskrivs detta oberoendeskap, föreställas ha ett oberoende och självständighet i den frågan så som Gud har, vilket inte är möjligt då det skulle begränsa den Nödvändiga Existensen som inte kan vara begränsad. Samtidigt är allt annat än den Nödvändiga Existensen, möjliga existenser vars själva existenser beror av den Nödvändiga Existensen, det vill säga Gud, både för deras uppkomst och fortsatta tillvaro. När något inte ens kan förmå något i fråga om sin egen existens oberoende från Gud är det uppenbart att den inte heller kan förmå något i andra frågor oberoende från Gud. Detta är en även logisk självklarhet och dess motsats har inte påståtts i någon religion eller troslära då den Nödvändiga Existensen inte kan annat än vara En, men en del har hamnat i förvillelse eller förvrängt deras religioners läror genom att påstå jämlikar för Gud i fråga om ordnande och administrerande i skapelsen – liksom avgudadyrkare som påstod att deras avgudar hade del i att styra eller ordna i skapelsen oberoende från Gud, fastän de inte förnekade Gud som Skaparen och som den Högsta [se 39:38 samt även 87:1 och 109:2-3] eller en människa som Farao som påstod sig vara halvgud eller en högsta herre [se 79:24]. Inkluderat i detta oriktiga jämställande är varje påstående om självständighet och oberoendeskap vare sig det gäller en människa, en annan varelse eller ett ting – till exempel tron om att medicin eller en växt självständigt, i sig självt och oberoende från Gud botar en sjukdom utan att Gud ska vara avgörande i att den sjuke botas. Detta medan faktum är att själva växten på alla vis och ur alla aspekter, även i fråga om sin effekt, är ständigt och totalt beroende av Gud. Snarare är det så att när medicinen eller växten verkar, är de underordnade Guds bestämmelselagar som tillskrivit dem denna effekt och närhelst Gud så önskar skulle Han kunna utesluta eller häva den effekten. Detta precis så som elden inte brände profeten Ibrahim(A) trots att elden till sin natur bränner och har den effekten. [se 21:69]

Denna vers refererar alltså till tawhid (Guds enhet och enhetlighet) i Guds Väsen, Essens och Attribut via ”kufw” liksom inledningen av denna surah refererade via ”Ahad” till tawhid bortom antal och sort. Versen anger alltså å ena sidan att ingen och inget är oberoende från Gud ur någon aspekt för att kunna agera självständigt och vara jämlik Gud i något avseende eller jämförligt eller jämbördigt ställas vid Hans sida, och å andra sidan att Guds heliga Essens är bortom alla betingelser och egenheter av det som är skapat och med detta högre än egenskaperna av skapelser med alla deras bristfälligheter och begränsningar. Därmed frånskrivs alla skapelsers och möjliga existensers företeelser och egenskaper, inklusive all form av brist eller begränsning, från Guds heliga Väsen. Således finns det varken någon lik Gud till Hans Essens och Väsen, någon lik Honom i Hans Attribut eller någon lik Honom till Hans verk. Gud är därmed Unik och EN Allena utan like på alla sätt och ur alla aspekter. Imam Ali(A) har i en subtil härledning även sagt: ”’Han har icke avlat’ så att Han ska vara avlad, och ’ icke [är Han] avlad’ så att Han ska bli begränsad, och inte finns för Honom en ’jämlike’ så att den ska jämställa sig med [och vid sidan av] Honom, och inte finns någon lik Honom så att den ska vara lika med Honom [eller liknas vid Honom].” (Nahjul Balagha khutba 186)

Sammanfattningsvis talar denna surah om Guds enhet, allas återvändande i alla existentiella behov till Gud och att det inte finns någon like eller partner till Honom i fråga om vare sig väsen, attribut eller verk. Detta utgör i själva verket en komplett lektion i Koranens tawhid (Guds enhet och enhetlighet) på vilket samtliga av Islams läror – religionens principer, lärosatser och moral – grundar sig. Denna tawhid kan, utöver genom Koranen och hadither, även härledas genom bland annat logiskt tänkande och reflektion. Således finns det många intellektuella och logiska härledningar som samtliga på olika vis når fram till ett och samma slutsats och bejakar tawhid, utöver att tawhid även finns förlagd i människans fitra (inre medfödda natur). Bland dessa logiska härledningar talar en av de mest närliggande, som alla människor enkelt kan uppfatta och skönja genom att skåda och begrunda sin omgivning, om den enhet och enhetlighet som genomsyrar världens alla hörn och vrår. Från världens största fenomen till dess minsta partiklar, varthän man än vänder blicken, kan man se hur allt i världen är sammanflätat, sammanhängande och bygger på ett enhetligt genomgående system. Enhetligheten i naturen och den fysiska världen, samt alla lagar som styr den, tyder på en sammanhållning och överensstämmelse som påvisar att allt härrör från en och samma Källa som gett upphov till allt. Detta medan en annan härledning som Gud klargör i den heliga Koranen anger att om det hade funnits fler än en gud, hade minsta tecknet på det ha varit att världssystemet skulle ha rubbats och fördärvats snarare än den samstämmighet och samklang som påtagligt genomsyrar världen [se 21:22]. Imam Ali(A) har berört detta avseende i sitt testamente till sin son Imam Hassan(A), skriven riktat till alla i synnerhet troende, där Imamen(A) har sagt: ”Och du ska veta min son, att om det hade funnits någon partner för din Herre hade dennes sändebud ha ankommit till dig och du hade sett tecknen på dennes välde och makt, och du skulle ha känt till dennes verk och egenskaper; snarare är Han en Gud såsom Han beskrivit Sig Själv” (Nahjul Balagha brev 31). Detta medan den logiska härledningen om att Gud inte är komponerad och inte har några delar slutleds genom att om Han hade haft delar eller yttre beståndsdelar hade Han förvisso ha varit i behov av dem, medan att ha behov i sig är inte tänkbart för den Nödvändiga Existensen. Likaså är abstrakta delar en omöjlighet då det skulle innebära en begränsning och den Nödvändiga Existensen kan inte vara begränsad.

Läran om tawhid är djup och då den täcker många aspekter har den i själva verket förgrenats i fyra aspekter:

- Tawhid that (Guds enhet och enhetlighet i väsen och essens) – vilket innebär att Gud är En till Sitt Väsen och till Sin Essens enligt tidigare angivna förklaringar.

- Tawhid sifat (Guds enhet och enhetlighet i attribut) – vilket innebär att Guds Attribut inte är separerade eller skilda från Hans Väsen. Till exempel är kunskap och stryka egenskaper som skiljer sig från människans väsen och essens på så vis att de bland annat tillkommer, avtar och ökar och är således inte ett med människans egna jag och definierar inte hennes väsen och vad hon är. Människans kunskap har med hennes intellekt och själ att göra medan hennes styrka är framförallt förknippad med hennes kropp och muskler. Detta medan i fråga om Gud är varken Hans Kunskap eller Hans Styrka, eller någon annan av Hans Attribut, något utöver Hans Väsen eller separat från det. Guds Attribut är alltså inte egenskaper som har tillkommit Honom eller kan förändras. Guds Kunskap och Styrka är snarare ett med Hans Väsen och Existens. Med andra ord är Gud Existensen som är fullständig Kunskap, fullständig Styrka och fullständig Oändlighet och Evighet. Hade det inte varit så skulle det ha inneburit att vara komponerad vilket i sin tur skulle innebära att vara i behov av dessa delar; och ett väsen som har behov kan inte vara den Nödvändiga Existensen.

- Tawhid ’ibada (Guds enhet och enhetlighet i dyrkan) – vilket innebär att endast Gud skall dyrkas och att ingen annan än Honom är värdig dyrkan. Detta då dyrkan är till den som är den absolut Fullkomlige och den fullständigt Fulländade, den som är Oberoende från alla, den som är Skänkaren av alla välsignelser och Skaparen av alla skapelser; och dessa attribut, samt alla fulländade attribut, förekommer inte allesammans hos någon annan än Gud. Det huvudsakliga syftet av dyrkan är således att få tillträde till den Fullkomliga, Fulländade, Oändliga Existensen och spegla en stråle av Hans Attribut i våra själar, vilket får sin yttring i att vi tar avstånd från egna lustar och begär och ger oss hän att tygla vårt nafs (jaget) och uppfostra oss själva i enlighet med Hans Vilja, Belåtenhet och Välbehag. Detta syfte och mål som utgör människans skapelsesyfte är inte möjligt utan dyrkandet av Gud, den Fulländade Existensen.

- Tawhid af’al (Guds enhet och enhetlighet i verk) – vilket innebär att varje verk eller rörelse som sker i världen återgår till Hans heliga Väsen. Gud är alltså den ultimata Källan och Orsakaren bakom varje verkan. Detta inkluderar handlingar som vi utför ur en aspekt på så vis att Gud har skänkt människan en styrka, viljekraft, valförmåga, valfrihet och handlingsutrymme m.m., inom föreskrivna ramar, som ger henne utrymme och möjlighet till val och handling. Således är vi utförarna av våra egna handlingar och ansvariga för dem genom det handlingsutrymme och valmöjlighet som Gud har avsett och tillhandahållit oss samtidigt som Han är den ultimata Verkställaren som allt går tillbaka till och Han är den som har fastställt en specifik verkan för varje handling. Med andra ord är människans vilja, handlingar och allt som Gud har skänkt människan en frihet inom, innanför en specifik ram, underordnat Guds Vilja och Hans fastställdande av detta utrymme. Därmed är den valfrihet och handlingsutrymme som människan har skänkts från Gud utav Hans Vilja och det är i själva verket den valfriheten och det handlingsutrymmet som människan ansvarar för och ställs till svar för. [Observera att detta är ett subtilt ämne som kräver djupare studier inom Islams filosofiska lära och en logisk steg för steg härledning som i föreliggande text har endast sammanfattats för läsaren att kunna följa upp för grundligare studier. För en djupare förståelse hänvisas följaktligen till de lärdas böcker inom ämnet som benar upp ämnet i dess ingående steg uppbackat av Koranens verser samt hadither.] Denna förgrening av tawhid mynnar i sig ut i ytterligare delar varav några av de viktigaste är enligt följande:

o Tawhid i khaleqiyya (skapande) som innebär att Gud är Skaparen som har skapat allt [se 13:16]. Dess logiska härledning är att då det står klart att Gud är den Nödvändiga Existensen och att alla andra existenser är möjliga existenser som kräver att någon har gett upphov till deras existens, står det även klart att Skaparen av alla dem är En – den Nödvändiga Existensen som Själv inte är i behov av att skapas, och är således inte skapad och är Själv Skaparen.

o Tawhid i roboobiyya (att vara herre) som innebär att Ordnaren, Administreraren, Uppfostraren och Planeraren som planlagt den existentiella världens system är endast Gud [se 6:164]. Dess logiska härledning är enheten och enhetligheten av den Nödvändiga Existensen och Skaparen, det vill säga Gud, som återspeglas i världssystemet. Då Gud är Skaparen av allt är Han likaså Herren av allt. [se även 1:2]

o Tawhid i tashri’ (reglerande av förskrifter och bestämmelser) som innebär att Gud är den som fastställer och nedsänder alla bestämmelser och regler som gäller [se 5:44]. Samlingen av dessa föreskrifter manifesteras bland annat i religionens lagar via Koranen och Profetens(S) sunnah (förfarande och tillvägagångssätt i ord och handling). Dess logiska härledning är att då Gud är Ordnaren och Administreraren av allt, har följaktligen ingen annan än Honom befogenhet eller behörighet att fastställa lagar och regler. Detta då ingen annan än Honom har någon del i administrerandet av världen så att denne skall fastställa regler och lagar som sammanfaller och är samstämmiga med den rådande skapelseordningen. Med andra ord har ingen annan än Gud komplett insikt och insyn i samtliga av skapelsens förutsättningar, behov, potential eller egenheter och således kan ingen annan Honom föreskriva lagar som fullt ut tar samtliga av dessa faktorer i beaktande och avgör vad som är lämpad utifrån hela skapelsen.

o Tawhid i malekiyya (ägande) som innebär ett total och fullständigt ägandeskap som Gud har gentemot allt, vare sig s.k. malekiyya haqiqi (existentiell) – ett faktiskt ägande av och rådande över alltings existens [se 3:189] – eller s.k. malekiyya hoqooqi (rättslig) – ett ägande av och rådande över allting i fråga om lag och fastställda regler [se 57:7]. Dess logiska härledning går tillbaka till tawhid i khaleqiyya (skapande) då Gud som är Skaparen av allting är självfallet även alltings Ägare och således härrör varje ägandeskap från Hans ägandeskap och Han är den verkliga, faktiska, egentliga Ägaren av allt.

o Tawhid i hakemiyya (styre) som innebär att styren måste ha stöd i Guds lag och det Han har föreskrivit då Han är den ultimata Ledaren och då det totala, fullständiga styret är Hans [se 6:57]. Dess logiska härledning är förknippad med det faktum att det mänskliga samhället behöver ha ett styre då detta är en essentiell förutsättning för det kollektiva livet i ett samhälle och utan vilket den gemensamma tillvaron och samlevnaden i ett samhälle inte är möjligt. Med andra ord skulle samhället drabbas av kaos utan en samhällsordning där ansvaren är fördelade, riktlinjerna är klara, lagar och regler är stiftade, verkställda och uppföljda, diverse frågor uppmärksammade och administrerade samt överträdelser och förbrytelser bemötta. Således är ett styre som reder ut och ser till samhällets angelägenheter ett nödvändigt behov i varje samhälle. Detta medan grundprincipen om människors frihet anger att ingen har rätten att styra över någon annan såvida inte den verkliga Ägaren ger den rätten och befogenheten; och således är det enda legitima styret det styre som leds av Profeten(S) och hans utvalda efterträdare Imamerna(A), och efter dem faqih jami’ ash-shara’et (en rättslärd som uppfyller alla [relaterade föreskrivna] villkoren). Bland de främsta villkoren är att denna person som ska leda samhället har levt på ett sådant vis som säkerställer att han är rättvis och inte följer sina egna lustar och begär m.m. [se även boken Islamiskt Statsstyre av imam Khomeini(RA)]. Ett styre där en majoritet röstar fram en presidentkandidat är följaktligen endast legitim då en sådan lärd sätter den i verket. Denna förgrening, samt även tawhid i tashri’ (reglerande av föreskrifter och bestämmelser), skiljer sig från tawhid i roboobiyya (att vara herre) genom att den sistnämnda omfattar skapelseaspekten av världen s.k. takwin, medan de två förstnämnda omfattar reglerande-, bestämmande- och ledningsaspekten av världen s.k. tashri’. Enkelt förklarat avser takwin de aspekter som förverkligas i samband med skapelsens skapande och omfattar de lagar som redan ingår i skapelsen utan att vara valbara. Detta medan tashri’ avser de aspekter som förverkligas framförallt i samband med den sociala tillvaron och tillämpningen av föreskrivna lagar och är således obligatoriska men beroende av vilja och ur den aspekten valbara. Exempelvis är upplevelsen av hunger något som ingår i vår skapelse, utgör en takwin-aspekt och måste följaktligen besvaras, medan att maten vi äter ska vara halal (tillåtet) utgör en tashri’-aspekt och är ett ansvar som vi av egen vilja behöver besvara på rätt sätt. Den ömsesidiga samstämmigheten och överensstämmelsen mellan tashri’-systemet och takwin-systemet är essentiell. Med andra ord är tashri’-systemet, som reglerar människans tillvaro och leverne, värdefull och ändamålsenlig endast då den sammanfaller med takwin-systemet och är i samklang med människans skapelse. Utifrån exemplet med mat är alltså det tashri’-enliga villkoret att maten ska vara halal, för dess inverkan på vår skapelse och med hänsyn till att vår föda ska ha samklang med vår natur och vara det bästa för oss i enlighet med vårt skapelsesyfte och vår ultimata utveckling, även om alla aspekter av denna inverkan eller andra inverkande faktorer inte är helt uppenbara för oss. Det är även baserat på samma princip som de fem obligatoriska dagsbönerna har föreskrivits för oss, i egenskap av bland annat själens föda. Likaså är det med alla andra lagar och plikter som Gud har fastställt och föreskrivit för oss och tillhandahållit via Profeten(S) och bevarat via Ahl al-Bait(A). Beaktningsvärt är att vissa bidragande faktorer för tashri’-regler är nämnda i Koranen eller i hadither via Ahl al-Bait(A) och en del återupptäcks i takt med vetenskapens utveckling men ändock är det endast Gud som har total kännedom om grunderna och helheten. Det är även därav som ingen annan än Gud som är människors Skapare kan fastställa det lagliga rättssystemet som avser att ordna människors leverne för att utveckla människorna i enlighet med deras skapelsesyfte och livsmål. Detta då ingen annan än Skaparen kan Sin skapelse in- och utvändigt och har insyn i alla dess behov och förutsättningar. Därför är det som en troende underkastar sig och lyder alla Guds befallningar med ödmjukhet och övertygelse och kapitulerar inför dem då de är från Gud den Allvetandes sida, även om han/hon inte vet exakt alla detaljer om varför de har utfärdats eller vilka effekter de har. Självfallet är försök att öka sin insikt och förståelse via kunskap, reflektion, dyrkan och bedjande av värde och rekommenderat. Begreppet shari’a, från samma rot som tashri’, är alltså ett samlingsnamn som refererar till det islamiska rättsystemet och lagarna som baserar sig på samma princip. Observera dock att fenomen som blivit utropade som shari’a i världen idag speglar inte innebörden och verkligheten av shari’a som är väldigt omfattande och slutar inte vid sporadiska handlingar utan är en helhet som kräver djupgående studier av Koranen och hadither och sakkunniga lärdas utlåtanden.

o Tawhid i ta’a (lydnad) som innebär att den enda som måste lydas är i själva verket Gud och legitimiteten av lydnad till vilken annan ställning eller person som helst måste härröra från lydnaden till Gud [se 4:59 och 4:80]. Detta genom att Gud Själv har föreskrivit att den person som har den ställningen ska lydas och således är lydnaden till Guds utvalda i själva verket att lyda Gud då Han är den som har bestämt att de ska lydas. Dess logiska härledning är att då hakemiyya (styret) hör till Honom, hör även lydnad till Honom och att lyda profeterna(A) och de felfria Imamerna(A) och deras ställföreträdare är att lyda Gud då denna lydnad tillhör lydnaden till Gud och underordnas den i rakt nedstigande led. Lydnad av Guds utvalda följer alltså i leden av lydnad till Gud och är ett lydande av Gud som Själv har valt ut Sina utvalda och fastställt att de ska lydas. Då Guds utvalda profeter(A) och Imamer(A) inte opererar vid sidan av Gud utan är underlydande till Honom, sammanfaller även deras befallningar och förfaranden med Guds befallningar och går aldrig emot Hans Vilja vilket visar sig i deras felfrihet.