Notice: Undefined index: p in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 26

Notice: Undefined index: find in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 35
Heliga Koranen
BETA
al-Falaq

الفلق

al-Falaq (Dagbräckningen)

Namn: Surah al-Falaq (Dagbräckningen)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 5

Stad av nedsändelse: Medina

Ordningsföljd i den heliga koranen: 113

Ordningsföljd i nedsändelse: 20

Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah al-Falaq och surah an-Nas vore det som att han har reciterat alla skrifter som Gud nedsänt till profeterna .” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 567)

Profeten(S) sade: ”Recitera dessa två [surah al-Falaq och surah an-Nas] när du ska sova och när du vaknar upp.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 567)



Huvudsaklig ämnesfokus: Befallning till att söka tillflykt och skydd hos Gud från skapelsers ondska, tre specificeringar av ondska – anfallande mörker, besvärjelser och propaganda samt en avundsjukes avund, vikten av yttre och inre ondska



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah befalls Profeten(S), och människor i hans följe, att söka skydd och tillflykt hos Gud undan allt ont som kan drabba dem från Guds skapelsers sida. Det ligger i människans natur att vid rädsla och sårbarhet inför det ont som hon inte kan hålla tillbaka från sig själv, söka hjälp från en som är kapabel till att skydda henne. Gud som är dagbräckningens Herre och får ljuset att bryta sig igenom mörkret är likaså kapabel att skydda Sina tjänare från allt ont. Profeten(S) som är ett föredöme för alla människor, instrueras således till att söka skydd och tillflykt hos sin Herre från all ondska. Medan denna surah refererar till yttre ondska generellt samt tre av dess specifika hänsyftningar som anfaller människan utifrån, refererar surah an-Nas till den ondska som anfaller människan inifrån.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

113:1

قُلْ أَعُوذُ بِرَبِّ الْفَلَقِ

Qul aAAoothu birabbi alfalaqi

Säg: jag söker tillflykt hos [dag-] bräckningens Herre

A’ooth: begreppet ”a’ooth” innebär att söka skydd och ta sig undan ont och ondska genom att söka tillflykt hos någon som kan förse med ett sådant beskydd och har förmåga att avlägsna den ondskan.

Falaq: begreppet ”falaq”, utav ”falq” som betyder klyfta eller spricka, innebär i grunden att klyva något så att ena delen separeras från den andra. Då gryningens ljus klyver och bryter sig igenom nattens mörkertäcke, har begreppet ”falaq” kommit att i specifik bemärkelse också referera till dagbräckningen. Detta precis som begreppet ”fajr” används för samma betydelse, det vill säga gryningen och gryningstiden, utifrån samma grund. [se 89:1]

Denna surah inleds med en befallning till Profeten(S) att, i egenskap av ett föredöme för mänskligheten, söka tillflykt hos Gud, Herren av dagbräckningen som klyver nattens mörkertäcke, låter dagens ljus bryta sig igenom och får gryningen att uppstå.

Utifrån att grundbetydelsen av begreppet ”falaq” är vid, anser en del Korankommentatorer att refereringen även kan inbegripa alla levande varelsers tillkomst och födsel. Detta då människor, djur och växters födelse, som är ett av de märkvärdigaste stegen i deras existens och vilket för dem från en värld till en annan, börjar med en egen gryning och klyvning ur ett ägg, frö eller liknande [se även 6:95]. En del andra Korankommentatorer antar en ännu vidare omfattning av begreppets betydelse och menar att det kan gälla alla skapelsers tillblivelse eller gälla skapelse som fenomen i sig. Detta då allt som är skapat är en möjlig existens vars tillkomst har inneburit att slöjan av icke-existens har kluvits och att ljuset av existens har brutit sig igenom den. Med denna förklaring skulle versen befalla till att söka tillflykt hos alla skapelsers Herre. Hursomhelst är alla dessa koncept – gryning, födelsen av en skapelse, skapelsen av en skapelse – märkvärdiga händelser som visar storheten av Skaparen, Herren och den Visdomsfulle Planeraren som Profeten(S) befalls att söka tillflykt hos.

113:2

مِنْ شَرِّ مَا خَلَقَ

Min sharri ma khalaqa

Från Hans skapelsers ondska

Tillflykten som söks hos Herren är undan från allt sharr (ont och ondska) kommen från varje skapelse oavsett om det är människa, djinn, djur eller vilket annat skapat fenomen som helst. Versen anger alltså ett tillflyktssökande hos Gud från allt ondo som möjligen kan förekomma från skapelsernas håll. Frågan om gott och ont och vad som ger upphov till ondska är en omdiskuterad fråga som kan beröras via denna vers. Guds skapelse har inte någon ondska till sin essens. Detta då skapande är samma sak som att ge existens och existensgivande och existens i sig är ren och absolut kheir (gott och godhet) [se även 32:7]. Snarare uppstår ondska när en skapelse går ifrån och emot reglerna och riktlinjerna av skapelsen och i själva verket avviker från dess avsedda ändamålsenliga väg. Det kan liknas vid den viktiga funktion som ett djurs vassa tänder eller gift fyller på sin specifika plats och är både till för djuret att kunna tillgodogöra sig föda och för att kunna försvara sig. Så länge användningen är i enlighet med dess syfte är allt på sin plats och både nyttigt och nödvändigt. Det är endast när en missplacering sker och en människa blir biten som dessa i sig nödvändiga, nyttiga och funktionella ting uppfattas som ont. Med andra ord är det ur en aspekt en fråga om perspektiv som får de vassa tänderna eller giftet att ses som ont. Precis på samma sätt har en kniv en liknande funktion och syfte för människor. Det onda uppkommer då kniven mot förmodan används för annat än sitt egentliga syfte och då dess användning avviker från den avsedda riktiga meningen – exempelvis i ett bråk där en annan skadas. Uppenbarligen har en kniv i sig som kan användas för att skära mat eller i kirurgiska ingrepp för att rädda liv, inte någon ondska till sin existens utan dess oändamålsenliga användning är det som åstadkommer ondskan. Med andra ord handlar det i båda fallen om samma kniv som i sig är ett användbart och med det ett bra föremål, men syftet i vilket den har använts kan vara gott eller ont och leda till gott eller ont. På det viset kan en skapelse som i sig är skapad god, förorsaka ondska då den avviker från den goda väg och det goda ändamål som Gud har skapat den i enlighet med. Det är alltså i bristen av det goda som ondska uppstår precis som mörker uppstår i bristen på ljus. Med andra ord kan en skapelse som människan, med den viljeförmåga som Gud har skänkt henne, välja att följa Guds väg och göra gott och vara god eller vända sig bort från Guds väg och begå onda gärningar tills hon inte lämnar utrymme för godhet inom sig. Därmed uppmanas Profeten(S) och alla människor att söka tillflykt och skydd hos Gud från all ondska som Hans skapade skapelser kan åstadkomma. En annan aspekt i fråga om perspektiv som är värt att beakta är att en kniv i handen på en kirurg till synes skadar vävnaden som den skär i. Dock är den skadan i det stora hela för patientens bästa. Likaså kan det vara med exempelvis naturkatastrofer eller andra svårigheter som drabbar människan och till synes verkar dåliga eller upplevs som onda. De kan tillföra en viss skada men det utesluter inte att de utöver sin naturliga funktion, även fyller ett högre syfte och har effekten av en väckarklocka och tankeställare som kan väcka människan ur hennes försummelse. Många gånger rycker dessa svårigheter, som i sig är prövningar, människan upp från hennes nedsjunkenhet i den materiella vardagen och påminner henne om Gud och den egentliga meningen med livet. [se bl.a. 90:4, 89:15 och 67:2] Den rådande likheten i relationen mellan nattens mörkertäcke som ljuset måsta klyva upp och bryta sig igenom, utgör en subtil koppling till hur sharr (ont och ondska) kan täcka för kheir (gott och godhet) och bli ett hinder som kheir behöver bryta sig igenom. Det kan vara i samklang med denna likhet som Profeten(S) befalls till att söka tillflykt undan sharr hos Herren som klyver mörkren.

113:3

وَمِنْ شَرِّ غَاسِقٍ إِذَا وَقَبَ

Wamin sharri ghasiqin itha waqaba

Och från ondskan av [anfallande] mörker då det inträder

Ghasiq: begreppet ”ghasiq” kommer utav ”ghasaq” som enligt en del språkvetare refererar till den första delen av natten, eller med andra ord till nattfall då kvällsmörkret lägger sig, medan det enligt andra refererar till den allra mörkaste delen av natten som är vid midnatt. Det finns olika faktorer som talar för var och en av dessa innebörder. Däribland anges begreppsroten ha innebörden av något som fylls till brädden och rinner över, vilket skulle stämma överens med midnatt då nattens mörker når sin högsta topp. En underliggande indikation som dock medföljer begreppet är ett slags anfallande och överfallande. Följaktligen kan ”ghasiq” indikera nattens anfallande mörker men behöver inte uteslutande gälla natten utan kan gälla allt anfallande ont generellt. Waqab: begreppet ”waqab” innebär i grunden en grop eller håla och sedan har det kommit att även referera till inträde i gropen. Således är det ett slags inträdande och genomträngande som avses i versen. Vidare befalls Profeten(S) till att söka tillflykt hos Gud även från nattens ondo som mörkrets infall för med sig, eller från varje ont anfallande oavsett från vilket håll det kommer eller inträder. Ondskan av nattens mörker utgör i detta fall en specificering som följer efter den omfattande befallningen om att söka skydd och tillflykt hos Gud från allt ont. Därmed har ondskan av nattens mörker funktionen av en betoning på en av hänsyftningarna som kan inbegripas av ont och som understryks genom att anges specifikt. Begreppens och versens vida innebörd kan dock innefatta vilken ondo som helst som anfaller människan, vare sig det är en attackerande person eller en anfallande varelse som överfaller med nattens mörker som ett hjälpande täcke. En anledning till att ondska har mer specifikt förknippats med nattens mörker kan bland annat vara för att natten bistår den som vill förorsaka ondska med sitt mörker. Denna förklaring kan även backas upp av att ondsinta handlingar sker i större grad på natten än på dagen, utöver att den anfallna är mer sårbar på natten.

113:4

وَمِنْ شَرِّ النَّفَّاثَاتِ فِي الْعُقَدِ

Wamin sharri alnnaffathati fee alAAuqadi

Och från ondskan av de blåsande i knutarna

Naffathat fi-al-’oqad: begreppet ”naffathat” kommer utav ”nafth” som i grunden betyder rinnandet av lite saliv ur munnen och eftersom blåsande kan medföra detta, har ”nafth” även kommit att ge innebörden av ”nafkh” (blåsa). Detta medan ”’oqad” som är plural för ”’oqda” innebär knutar. Det kan även innebära ett beslut, som när det väl blir fattad kan liknas vid en knut som knyts. Därmed kan begreppet även indikera beslutsamhet. Således har ”naffathat fi-l-’oqad” tolkats som ”de blåsande i knutar” som refererar till trollkunniga eller förförande frestare. Då ”nafathat” är femininpluralisformen av begreppet kan kvinnor utgöra en specifik hänsyftning.

Sedan följer ännu en specificering, ur den övergripande ondskan, som ska sökas skydd och tillflykt från. En del Korankommentatorer anger att det avsedda i detta fall kan vara trollkunniga kvinnor som tenderade att blåsa på knutar med sina besvärjelser. I allmänhet bekräftar alltså denna vers och andra verser i den heliga Koranen förekomsten och den verkan som besvärjelser kan ha, samtidigt som förbudet mot sådana företeelser och deras verkningslöshet med Guds vilja och Hans beskydd klarläggs [se även 2:102]. Detta medan en del andra Korankommentatorer uppger det avsedda vara förföriska fresterskor som tenderar att konstant prata och upprepa saker i sina mäns öron för att få dem att ändra deras ställningstagande. På så sätt upplöser de besluten med deras förförande och försvagar beslutsamheten i syfte att rikta om besluten åt det håll som de själva föredrar. Varför kvinnor är mer specifikt betonade kan bero på att kvinnan till sin natur har vissa förmågor och egenheter, däribland hennes skönhet, som hon enklare kan utnyttja i detta syfte. Självfallet är vilken människa som helst som följer samma spår inkluderad frånsett kön, ålder och nationalitet.

En del andra Korankommentatorer menar att versens vida innebörd refererar till alla illasinnade personer och förledande grupper som med sin oavbrutna propaganda försvagar beslutens knutar och beslutsamhetens hållfasthet. Det är möjligt att versens innebörd är ännu mer omfattande och innefattar även skvallrare och andra som sprider löst prat och osäker information och med det försvagar och förstör sammanhållningen, enigheten och välviljan både i mindre kretsar och i större samhällen. Hursomhelst har det funnits gott om exemplar på samtliga av dessa hänsyftningar under historiens gång och inget av dem är att ta lätt på. Däribland kan ett verklighetsknutet exempel vara utnyttjandet av kvinnor för spionage och hur dessa har kunnat få högtuppsatta politiker att avslöja hemligheter och konfidentiell information som sedan har överlämnats till deras fiender och används för utpressning eller övergrepp mot en hel nation. Ett annat exempel kan vara vidspridd propaganda som vi kan se prov på i dagens värld, inte minst inom politik, film, reklam och konsumtionsindustrin, och vars psykologiska aspekter har börjat avslöjas i större utsträckning på senare år. Även här utnyttjas kvinnans skönhet i stor utsträckning för marknadsföring i syfte att kontrollera konsumenters opinion.

Profeten(S), och alla i hans följe, befalls alltså till att söka tillflykt och skydd hos Gud från ondskan av allt och alla som förleder och får beslutsamheten i korrekta beslut att försvagas. Även om Profeten(S), i egenskap av en ma’soom (felfri) utvalt Sändebud, erhåller Guds speciella skydd från samtliga av dessa hänsyftningar utgör hans sökande av skydd å ena sidan ett föredöme för mänskligheten att ta efter och å andra sidan visar det att ingen, även Profeten(S) som har högst ställning, någonsin blir oberoende eller utan behov av Guds skydd.

113:5

وَمِنْ شَرِّ حَاسِدٍ إِذَا حَسَدَ

Wamin sharri hasidin itha hasada

Och från ondskan av en avundsjuke då [den] avundas

Hasad: begreppet ”hasad” innebär avund, vilket är tillståndet då man inte har öga att se en välsignelse som en annan har fått och önskar att den välsignelsen berövas från den personen.

Slutligen befalls Profeten(S), och alla människor i synnerhet de troende i hans följe, att söka skydd hos Gud från ondskan av den avundsjuke då den avundas och sätter sin avund i verket. Denna vers visar alltså att avundsjuka är en av de allra värsta bland dåliga egenskaper eftersom Gud väljer att specificera den och med det betonar den i samma radda som anfallande mörker och förledande frestelser.

Avund är en djävulsk egenskap som människan kan drabbas av och som uppstår utav faktorer som svag tro, trångsynthet och snålhet. Denna sjukdom kan vara upphov till många andra stora synder som den avundsjuke kan dras till, om den inte avser att motarbeta sin avund. Detta då avunden bränner och driver på den avundsjuke likt en häftigt brinnande och svårtyglad eld och sprider sig och tar över den avundsjuke likt löpeld. Detta sjukliga tillstånd kan till och med få den avundsjuke att, mer eller mindre medvetet, vålla andra skada i sina försök att stilla sin avund och det kan gå så långt att personen förgör sig själv i processen. Avund är således så farlig och förgörande att den avundsjuke kan göra allt för att se en välsignelse avlägsnad från den person som avunden riktas mot. Nog om avundens fara och avskyvärdhet att det första mordet i mänsklighetens historia där en bror, Qabil, dödade sin egen bror, Habil, var baserad på avund, liksom Shaitans (Satan/djävulen) vägran att lyda Gud i fråga om Adam(A) [se bl.a. 5:30 samt 38:74].

I detta avseende har den heliga Profeten(S) sagt: ”Avundsjuka förgör dygder på samma sätt som eld förintar trä.” (ad-Dorr al-Manthoor volym 6 s 420). Vidare har Imam Baqir(A) sagt: ”Hasad (avund) slukar och förstör en människas tro på samma sätt som eld slukar trä” (Bihar al-Anwar volym 73 s 237 hadith 1). Detta medan Imam Sadiq(A) har sagt: ”Pesten för religion är hasad (avund) och ’ujb (självgodhet) och fakhr (stoltserande)” (Bihar al-Anwar volym 73 s 248 hadith 5). Imam Sadiq(A) har även sagt: ”Sannerligen är roten av kufr (otro) hasad (avund)” (Kafi volym 8 s 7). Detta då den avundsjuke i själva verket ifrågasätter varför andra har fått en viss välsignelse som denne själv saknar och med det motsätter sig egentligen Guds visdom baserad på vilken Gud har skänkt olika välsignelser i olika mängd och omfattning till Sina tjänare [se även 4:54]. Detta istället för att be för bevarandet och utökningen av andras välsignelser, be om önskade välsignelser och samtidigt vara tacksam för de egna välsignelserna som Gud har skänkt en och följaktligen motta mer från Gud. [se 14:7]

I denna surah uppmärksammas således ondska först i sin helhet, följd av anfallande mörkers ondska, propaganda och häxeriers ondska och den avundsjukes avunds ondska. Detta specificerande efter ett övergripande koncept som redan omfattar specificeringarna, avser alltså att betona och uppmärksamma extra på dessa sorters ondska. Det kan vara för att dessa sorters ondska tenderar att anfalla människan i hennes ouppmärksamhet och således uppmanas människan att vara extra uppmärksam på dem. Detta medan ett tillflyktssökande till Gud undan dessa specifika hänsyftningar, även om människan inte är drabbad av dem, kan å sin sida liknas vid en hälsosam person som söker tillflykt hos Gud från sjukdomar som den inte är drabbad av i förebyggande syfte och för att fortsatt behålla hälsan.

Det har återberättats att Profeten(S) vid många tillfällen brukade söka skydd och tillflykt hos Gud för sina barnbarn Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) genom att recitera både surah al-Falaq och surah an-Nas. Profeten(S) återges ha sagt: ”Ingen av verserna som har uppenbarats för mig är likt al-Ma’uthatayn [surah al-Falaq och surah an-Nas]” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 567 och 569). Troligtvis då båda dessa är speciella till deras natur i tillflyktsökande hos Gud från yttre respektive inre ondska. Värt att observera är att i sökande av tillflykt hos Gud från flera yttre faror som anfallande mörker, förledande förförelser och den avundsjukas avund åberopas ett av Guds attribut – Klyvningens Herre – medan när det gäller en inre fara som Waswas al-Khannas åberopas tre av Guds attribut – människornas Herre, Konung och Gud [se 114:4]. Detta kan tyda på graden av fara som Waswas al-Khannas utgör i förhållande till yttre faror som visserligen är fler men betydligt svagare.