Notice: Undefined index: p in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 26

Notice: Undefined index: find in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 35
Heliga Koranen
BETA
al-Layl

الليل

al-Layl (Natten)

Namn: Surah al-Layl (Natten)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 20 

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 92

Ordningsföljd i nedsändelse: 9



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah al-Layl, kommer Gud att skänka så mycket att personen blir nöjd. Han kommer att rädda personen från svårigheter och Han kommer att underlätta livets väg [för honom].” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 499)



Huvudsaklig ämnesfokus: Människors olikartade strävan med olika resultat, Guds vägledning och människors val, uppdelning i två grupper – generösa och fromma troende respektive snåla förnekare som tror sig vara oberoende samt var och ens straff och belöning, tro och taqwa villkor för goda handlingar, Guds möte och människans fullgoda belåtenhet, tazkiye, tawfiq



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah påpekas att människors strävan och mål skiljer sig åt och till följd av detta skiljer sig även resultatet som de uppnår. Medan en del underkastar sig sin Herre och skänker av vad de har fått utav välsignelser till andra med tro och taqwa (gudfruktighet och fromhet), väljer en del att förneka och samla rikedomar på hög i tron om att deras rikedomar kan få de att inte behöva något och klara sig själva oberoende från Gud. Men de kommer att upptäcka felaktigheten av deras tro när de står inför straffet som väntar dem och inget av deras samlade rikedomar kan hjälpa dem. Således uppmärksammas och varnas människan för att tro sig vara berikad eller luta sig mot övergående ting som rikedomar. En extra betoning på människans ekonomiska donationer och värdesättande av hennes skänkanden förekommer i denna surah. Dessa obesudlade skänkanden som utförs med ren avsikt i Guds väg medför stora belöningar, får människan att växa och förbereder henne inför Guds möte.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

92:1

وَاللَّيْلِ إِذَا يَغْشَىٰ

Waallayli itha yaghsha

[Jag svär] Vid natten då den omsveper [dagen]

Yaghsha: begreppet ”yaghsha” innebär att något omsveper och täcker något annat.

Tajalla: begreppet ”tajalla” innebär att något uppenbaras och visar sig efter att ha varit dold eller förtäckt.

Denna surah inleds med tre eder vid tre fenomen bland Guds skapelser varav den första är natten som omsveper dagen [se även 7:54]. Denna beskrivning kan vara utifrån att nattens mörker lägger sig över jorden och täcker den likt en slöja eller att dagen och solen täcks med mörkrets anländande. Natten är av stor betydelse för människor och andra levande varelser framförallt i egenskap av en rogivande tid för vila och återhämtning. Den har även funktionen av att jämna ut temperaturen och värmen som jorden mottagit från solen under dagen. Därutöver är natten ur ett andligt perspektiv en speciell tid där människan i sin ensamhet och avskild från dagtidens brus kan reflektera och tillbe Sin Herre.

Därefter svär Gud vid dagen då den dagas och uppenbarar sig vilket sker vid gryningen då ljuset klyver upp nattens mörker och sprider sig över jorden. Dagen och dagsljuset är som bekant den livsnödvändiga kraftkällan som alla levande varelser får energi från och det som får livet att börja sippra i varje vrå. I den heliga Koranen har frågan om natten och dagen, och med detta ljuset och mörkret samt deras övergångar, berörts många gånger som två framstående och återkommande välsignelser med stor inverkan på människans liv. Alla dessa egenskaper gör att natten och dagen samt deras direkta påverkan på människans livscykel och dygnsrytm på daglig basis, kan vara bidragande faktorer till att de är föremål för ed.

92:2

وَالنَّهَارِ إِذَا تَجَلَّىٰ

Waalnnahari itha tajalla

Och [vid] dagen då den uppenbaras

Se kommentar för 92:1

92:3

وَمَا خَلَقَ الذَّكَرَ وَالْأُنْثَىٰ

Wama khalaqa alththakara waalontha

Och [vid] vad som skapade hanen och honan

Slutligen svär Gud vid vad som har skapat hanen och honan med deras olikheter och skillnader trots att de är från samma art och lika på många sätt. Föreningen mellan dessa två både inom människosläktet och även i djur- och växtriket, vilket bland annat ser till artens överlevnad, vid sidan av deras egenheter samt samspelet mellan dem är alla slående tecken som tyder på den bakomvarande Skaparens storhet.

Det faktum att det refereras till ”vad” och inte ”vem” som har skapat syftar till att indikera storheten av Gud och den svårfattlighet och ofattbarhet som omger Honom och Hans väsen som inte kan begripas och är högre än föreställning, uppfattning, aning och förnimmelse. [se Nahjul Balagha khutba 1]

92:4

إِنَّ سَعْيَكُمْ لَشَتَّىٰ

Inna saAAyakum lashatta

Sannerligen är er strävan förvisso splittrat

Sa’y: begreppet ”sa’y” betyder att gå med hög fart och refererar till varje handling som eftersträvas med total kraftansträngning. Shatta: begreppet ”shatta” från ”shatt” innebär att skingra en samling och i detta fall refererar det till att människors strävan och ansträngningar är skingrade, splittrade och går isär på så vis att de skiljer sig i avsikt, målsättning och kvalité och till följd av det även i resultat. Därefter följer poängen för dessa eder som handlar om skillnaden mellan människors handlingar och hur kurserna för deras strävan och ansträngningar går åt olika håll i likhet med de vidsvurna fenomenen vars egenheter och därmed effekter är olika. På samma sätt som olika skapelser ger olika effekter, ger människors strävan olika resultat baserat på att deras riktlinjer skiljer sig åt. Dessutom är det ett faktum att människan kommer att spendera sitt liv på något och med dessa verser uppmanas hon till att se efter vad det är hon eftersträvar, på vad hon satsar sitt liv och vilka saker hennes livsresurser som exempelvis livstid och hälsa går åt.

92:5

فَأَمَّا مَنْ أَعْطَىٰ وَاتَّقَىٰ

Faamma man aAAta waittaqa

Så vad gäller den som skänkte, och iakttog [och företog] taqwa (gudfruktighet och fromhet)



Hosna: begreppet ”hosna” är den feminina formen av ”ahsan” och innebär bättre, finare och vackrare och i detta fall refererar det framförallt till den goda avlöning som Gud har utlovat.

Yosra: begreppet ”yosra” från ”yosr” har i grunden inneburit att sadla en häst och göra den redo för ridning. Därefter har begreppet kommit att användas för varje sak som är lätt och enkel och fri från svårigheter och bekymmer.

I samband med det faktum som påpekades i föregående vers i fråga om människornas skingrade strävan, följer vidare att människor därav delar sig i stort sett i två olika huvudgrupper. De som tillhör den första gruppen är de som skänker av sina förmögenheter i Guds väg till de behövande och gör detta med taqwa (gudfruktighet och fromhet) samt tro på Guds goda avlöning. Skänkandet som anges i versen är framförallt i fråga om rikedomar och förmögenheter vilket kan utläsas utifrån nästföljande verser där den andra gruppen dels beskrivs som snåla och dels uppges inte kunna räddas av sina rikedomar.

Det faktum att det anges att detta skänkande sker med taqwa inbegriper att avsikten bakom handlingen är ren, att förmögenheterna har intjänats genom tillåtna medel, att de skänks för tillåtna ändamål och att skänkandet inte följs av tacksamhetsskuldåläggande, sårande eller skada. Detta samtidigt som dessa troende personer tror på den goda avlöning som Gud har utlovat för skänkande i Hans väg och för Hans belåtenhet. Uppenbarligen är det underförstått att tron på Guds belöning innebär även tro på domedagen, profeterna(A) som har bådat om den och därmed på Gud som Skapare och Herre.

Till följd av detta kommer Gud att förenkla processen för dessa, vilket innebär att de kommer att få tawfiq (gudomlig lycka och framgång) till Guds lydnad och utförandet av goda handlingar med enkelhet och utan upplevelse av svårighet eller mödosamhet. Det kan även innebära att vägen till paradiset förenklas för dem och att de förbereds för det goda sorglösa livet där genom tawfiq till fler goda handlingar som banar vägen till paradiset.

Det är allmänt konstaterad att tro på Gud och Hans belöning i Nästa värld tenderar generellt sett att förse människan med mer tålamod vilket i sig förenklar tillvaron och medför en viss ro samt underlättar tacklandet av svårigheter för henne. Detta kan i sig vara en aspekt av den övergripande lättnad som dessa personer skänks. I fråga om skänkande specifikt, är det en företeelse som stundtals kan upplevas svårt för människan att utföra trots att människans förnuft, hennes tro eller rent av hennes naturliga medkänsla manar henne till det. Den kamp som ständigt pågår inom människan där valet står mellan det egna nafs (jaget) och dess egensinniga begär eller sympati och uppoffring, är i själva verket människans ultimata livsval. Det handlar om ett val där människan har möjligheten att höja sig över änglars rang eller sjunka lägre än djurens nivå och denna branta utvecklingskurva i sig är det som ger människan hennes särpräglade status i skapelsen [se även bl.a. 7:179 och 98:7-8]. Människans förmåga att välja mellan att sätta sig själv i centrum och endast tänka på sig själv och sina behov, eller att även se till andras behov, eller till och med gå så långt att sätta andra före sig själv är således grader som indikerar hur långt människan har kommit på banan av utveckling och raffinering. De högre graderna, däribland i fråga om att skänka av sina förmögenheter, är något som uppnås genom ständig strävan och medvetet övande. Med andra ord är det konstant träning som ger färdighet. Detta för att det ska bli en medvetet vald invand handling, och ju mer detta utövas desto enklare blir det samtidigt som det medför en speciell rogivande glädje till den som skänker. Slutligen är inte att förglömma att alla förmögenheter man har är välsignelser som tillhör Gud och ett medel för vår prövning. [se även bl.a. 76:3 och 27-40]

92:6

وَصَدَّقَ بِالْحُسْنَىٰ

Wasaddaqa bialhusna

Och trodde på den goda [avlöningen]

Se kommentar för 92:5

92:7

فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْيُسْرَىٰ

Fasanuyassiruhu lilyusra

Så kommer Vi att föra honom till lättnad

Se kommentar för 92:5

92:8

وَأَمَّا مَنْ بَخِلَ وَاسْتَغْنَىٰ

Waamma man bakhila waistaghna

Och vad gäller den som snålade och trodde sig vara berikad [och oberoende]

Bakhel: begreppet ”bakhel” utav ”bokhl” har innebörden av snålhet och att inte skänka. I detta fall refererar det till motpolen av de som skänker.

Estaghna: begreppet ”estaghna”, utav ”ghena” som innebär rikedom, betyder att söka och försöka nå rikedom så att man berikas, inte behöver något och blir oberoende. Denna oberoende söks i detta fall genom att inte skänka och samla på sig rikedomar.

Taradda: begreppet ”taradda” kommer utav ”rada’a” och ”radi” som egentligen innebär att falla från en hög höjd och då detta oftast resulterar i att dö och förgås, har det även kommit att innefatta innebörden av utplåning. I detta fall kan det avse att falla i graven eller helvetet, eller att förgås som refererar i själva verket till straffet som drabbar personen i helvetet.

Därefter omnämns den andra gruppen som i motsats till den första generösa gruppen, avstår från att skänka från sina förmögenheter och söker att vara oberoende vilket blir en grund och ursäkt till att vara snål och insamla rikedomar på hög. Detta oberoendeskap kan även handla om att dessa personer ser sig som oberoende från Guds belöningar till skillnad från den första gruppen som har blicken fäst vid Guds nåd och söker allt från Honom. Det kan även handla om att de tror sig vara oberoende från lydnad till Gud och följaktligen trevar i synd. Samtliga aspekter av det oberoendeskap som avses kan vara gällande, dock väger det första tyngre.

Därmed förnekar denna grupp också Guds utlovade goda avlöning och således även religionen och profeternas(A) väg. På samma sätt som Gud omfattar den första gruppen med tawfiq (gudomlig lycka), förenklar vägen till Hans lydnad och skänkande för dem och därmed underlättar deras liv och vägen till bestående lycka i Nästa värld, tar Han ifrån den andra gruppen Sin tawfiq vilket försvårar deras väg och medför svårigheter för dem både i denna värld och Nästa. Således blir lydnad till Gud, utförandet av goda handlingar generellt och skänkande speciellt, svårt för de snåla som inte tror på Guds belöningar medan de generösa troende njuter av goda handlingar och ingjuts med själslig välmående och utveckling av det.

Sedan förvarnas denna snåla, förnekande grupp genom det faktum att deras rikedomar och förmögenheter inte kommer att berika dem, göra de oberoende eller köpa dem fria när de faller i graven eller i helvetet och möter deras straff. Med andra ord kan de varken ta med sig sina förmögenheter eller om så vore, ens en gång använda dem och förhindra straffet från att nå dem.

Sålunda är det frågan om två grupper där den ena består av troende som har taqwa och är generösa medan den andra består av förnekare som saknar taqwa och är snåla. Medan den första gruppen med hjälp av Guds tawfiq far mot paradiset och Guds välsignelser med enkelhet, berövar den andra gruppen sig från Guds tawfiq genom sina handlingar och omger sig själva med svårigheter. Dessa samlar visserligen massor av rikedomar i tron om att det kan hjälpa dem men till slut är de tvungna att efterlämna allt och tar inte med sig något annat än ånger och köper sig inte annat än en evig bestraffning.

Det återberättas att det fanns en man som hade en palm vars grenar hängde över hans fattiga grannes hus och ibland kunde några dadlar falla ner hos grannen. Denna man var så snål att han inte kunde avstå från dadlarna även om grannens hungriga barn hade hunnit stoppa dem i munnen. Till slut förde den fattiga grannen sin klagan till Profeten(S) som pratade med mannen och frågade honom om han var villig att ge palmen till Profeten(S) gentemot att få en palm i paradiset, men mannen vägrade. En av Profetens(S) följeslagare som hörde detta gick till Profeten(S) och frågade om Profeten(S) kunde lova honom samma belöning ifall han skulle få mannen att sälja sin palm till honom, vilket Profeten(S) accepterade. Följeslagaren gick till mannen och försökte övertala honom. Detta ledde till att mannen av sin girighet krävde fyrtio palmer i utbyte för sin palm vilket han inte trodde att någon skulle vara villig att betala. Men följeslagaren accepterade och på så vis kom dem överens och köpet gick igenom. Därefter kom följeslagaren tillbaka till Profeten(S) och överlät palmen till Profeten(S) som i sin tur skänkte den till den fattiga grannen och hans barn. Det återges att det var i samband med denna händelse som denna surah nedsändes. (Majma’ al-Bayan volym 10 s 501)

92:9

وَكَذَّبَ بِالْحُسْنَىٰ

Wakaththaba bialhusna

Och lögnförklarade den goda [avlöningen]

Se kommentar för 92:8

92:10

فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْعُسْرَىٰ

Fasanuyassiruhu lilAAusra

Så kommer Vi att föra honom till svårighet

Se kommentar för 92:8

92:11

وَمَا يُغْنِي عَنْهُ مَالُهُ إِذَا تَرَدَّىٰ

Wama yughnee AAanhu maluhu itha taradda

Och inte berikar hans rikedom honom då han störtar [i helvetet]

Se kommentar för 92:8

92:12

إِنَّ عَلَيْنَا لَلْهُدَىٰ

Inna AAalayna lalhuda

Sannerligen är vägledningen förvisso på Oss

Vidare anger Gud att Han är den som vägleder, eller med andra ord att Gud i egenskap av Skapare och Herre har fastställt rätten att förses med vägledning för skapelsen och åtagit och föreskrivit detta på Sig Själv. Detta då Guds visdom och rättvisa förutsätter att Han som har skapat skapelsen och befallt dem att följa vägledningen och dyrka Honom, även visar vägen och förser dem med vägledning för detta ändamål. Vägledningen innebär i själva verket en vägvisning där det inte förekommer något tvång utan det är människan själv som väljer att följa vägledningen eller inte. Resultatet ger sig till uttryck i de tidigare nämnda grupperingar som sker bland människor till följd av detta val. [se även 51:56, 3:51 och 76:3] Vägledningen som människan får är antingen via fitra (inre medfödda natur) och aql (förnuft, intellekt och hjärna) som Gud har försett människan med eller via Guds nedsända budskap som når människan via Guds profeter(A) och heliga skrifter. Med andra ord har Gud ur alla aspekter tillhandahållit människan medel med hjälp av vilka hon kan få vägledning och finna den rätta raka vägen. Således kan vägledningen ske via andra men dess förekomst och verkan sker med Guds tillåtelse. Det bör även noteras att förandet till svårigheter inte är Guds direkta verk utan det är en ofrånkomlig konsekvens av förandet till lättnad. Med andra ord, när Gud vägleder och för de troende till lättnad blir en oundviklig bieffekt av det att vägen till förnekande, synder och svårigheter underlättas för en del andra som vägrar följa vägledningen. Detta då underlättande för första gruppen sker bland annat genom sändandet av vägledande profeter(A) och himmelska skrifter som i sin tur blir föremål för olydnad för de som förnekar, går emot dem och begår mer synder. Skulle inte den första gruppen förses med vägledning och medel som förenklar vägen och för dem till lättnad, skulle inte den andra gruppen förneka, döda profeter(A) och avlägsna sig mer från vägledningen. Således är den naturliga oundvikliga konsekvensen av att vägleda och underlätta följet av vägledningens väg för den första gruppen, att den andra gruppens väg till villfarelse och svårighet underlättas. [se även 17:82]

92:13

وَإِنَّ لَنَا لَلْآخِرَةَ وَالْأُولَىٰ

Wainna lana lalakhirata waaloola

Och sannerligen hör det Sista och det Första [livet och världen] förvisso till Oss

Då den initiala och den slutliga världen, och allt som hör till, tillhör Gud ur alla aspekter, tillför det varken någon nytta eller skada till Gud huruvida människan följer vägledningen och lyder Gud eller inte utan det är människan själv som får nytta av det. Även om denna värld tidsmässigt föregår Nästa värld, väger den sistnämnda ändock tyngre på så vis att det slutliga och bestående resultatet av denna världs strävan kommer att manifestera sig och erhållas i Nästa värld. Detta kan vara anledningen till att omnämnandet av Nästa värld har föregått omnämnandet av denna värld i versen.

92:14

فَأَنْذَرْتُكُمْ نَارًا تَلَظَّىٰ

Faanthartukum naran talaththa

Så Jag förvarnar er [om] en flammande eld

Taladhdha: begreppet ”taladhdha” är utav ”ladha” som betyder en ren flamma vilket innebär att flamman är ren från rök och andra rester och därmed är den hetare. Begreppet ”ladha” kan även referera till själva helvetet medan ”taladhdha” kan beskriva eldens flammande.

Yasla: begreppet ”yasla” från ”sala” innebär att medfölja och ständigt vara med något.

Ashqa: begreppet ”ashqa” är den högsta jämförelseformen av ”shaqi” som innebär fördömd och osalig, och refererar till den värsta av människor.

Vidare följer att då vägledning är Guds åtagande, följaktligen varnar Han för den flammande elden som en yttring av vägledningen. Med detta betonas alltså ytterligare en gång att vägledningen är en fastställd bestämmelse som Gud utför Själv och via Sina medel, och baserat på detta är Gud också den egentliga varnaren även om varningen yttras via Hans Profets(S) tunga.

Ändock, trots alla varningar samt medel och tecken av vägledning, kommer en del att välja förnekandets väg som låter dem inträda helvetet och för evigt förbli i helveteslden [se även 2:39]. Dessa är de värsta av människor och det som leder dem till ett sådant öde, är deras förnekelse och bortvändande från vägledningen samt avståndstagande från goda handlingar. Således är den avgörande faktorn för människans lycksalighet eller fördömdhet hennes tro eller otro och deras medföljande effekt som visar sig i människans handlingar. Det som gör de förnekande till de värsta är att deras otro för dem till en evig fördömdhet som varken tar slut eller som det finns någon räddning ur. Därmed fastslår denna vers förevigandet i elden för förnekarna specifikt och utesluter inte att andra, däribland syndande troende som kan inträda helvetet och drabbas av dess straff på grund av sina synder under en begränsad tid.

92:15

لَا يَصْلَاهَا إِلَّا الْأَشْقَى

La yaslaha illa alashqa

Inte bevistar [och förblir] i den utom den osaligaste

Se kommentar för 92:14

92:16

الَّذِي كَذَّبَ وَتَوَلَّىٰ

Allathee kaththaba watawalla

Som lögnförklarade och bortvände [från sanningen]

Se kommentar för 92:14

92:17

وَسَيُجَنَّبُهَا الْأَتْقَى

Wasayujannabuha alatqa

Och den gudfruktigaste kommer att avlägsnas från den

Yojannaboha: begreppet ”yojannaboha” är utav ”tajannob” som betyder att avlägsna och fjärma från något och i detta fall refererar det till de frommaste som avlägsnas från elden.

Atqa: begreppet ”atqa” är högsta jämförelseformen av ”taqi” som innebär gudfruktig och from och refererar till den som avstår och håller sig borta från faror som leder till synd och fördärv.

Yatazakka: begreppet ”yatazakka” kommer från ”tazkiye” som innebär både att renas och att växa.

Därefter talas det om den grupp som avlägsnas från helveteselden och dessa är de gudfruktiga, fromma troende som skänker sina förmögenheter i Guds väg, för Hans belåtenhet och för att växa och renas. Således betonas den rena obesudlade avsikten att komma närmare Gud i första hand även om detta skänkande också leder till deras själsliga renande, tillväxt och mognad och likaså till deras förmögenheters renande och växande [se även 9: 103]. Detta bekräftas ytterligare av att ange att dessa rena troendes skänkanden inte är ett gensvar för något de har fått av andra så att de på så viss enbart skulle besvara någon annans vänlighet eller återgälda deras rättighet. Med andra ord är många människors skänkning ett svar på en liknande gest från motparten vilket är en värdefull handling i sig då att vara tacksam och uppskatta godhet är rättfärdigt och befogat. Dock skiljer det sig från dessa fromma troende personers skänkningar som är khalis (rent och obesudlad) för Gud och är varken ett återgäldande eller besudlade med hyckleri och viljan att synas och få beröm. Snarare är deras mål att nå Guds välbehag om vem de har god kännedom och som de tror på som den Högsta Herren. Därmed skänker dessa personer Guds förmögenheter i Guds väg för att uppnå Guds belåtenhet. I den heliga Koranen och via hadither har skänkande till behövande i Guds väg och med ren avsikt betonats mycket inom Islams lära.

Slutligen anger Gud den stora och oöverträffliga belöning som Han skänker till de som har handlat i Hans väg och för Hans belåtenhet, vilket är att Gud gör dem belåtna [se även 98:8 och 89:28]. Den Högsta Herrens belöning är en villkorslös och gränslös belåtenhet som varar för evigt och är fylld av välsignelser som människan inte ens kan föreställa sig eller ens kan tänka sig en högre belöning än. Det faktum att Gud beskrivs som den Högsta Herren indikerar bland annat att denna stora och högst värdefulla belöning som tjänaren får hör till Guds ställning som Herre och är i proportion till Hans höghet och är bortom tjänarens handling.

92:18

الَّذِي يُؤْتِي مَالَهُ يَتَزَكَّىٰ

Allathee yutee malahu yatazakka

[Han] som bringar sin rikedom [för att själv renas och] att växa

Se kommentar för 92:17

92:19

وَمَا لِأَحَدٍ عِنْدَهُ مِنْ نِعْمَةٍ تُجْزَىٰ

Wama liahadin AAindahu min niAAmatin tujza

Och inte är [detta] för att någon har hos honom av favör att gottgöra

Se kommentar för 92:17

92:20

إِلَّا ابْتِغَاءَ وَجْهِ رَبِّهِ الْأَعْلَىٰ

Illa ibtighaa wajhi rabbihi alaAAla

Utan eftersträvande efter uppsynen av sin Herre, den Högste

Se kommentar för 92:17

92:21

وَلَسَوْفَ يَرْضَىٰ

Walasawfa yarda

Och sannerligen skall han bli belåten

Se kommentar för 92:17