التين

at-Tin (Fikonet)

Namn: Surah at-Tin (Fikonet)

Övriga benämningar: Zaytoon

Antal verser: 8

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 95

Ordningsföljd för nedsändelse: 28



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah at-Tin kommer Gud skänka två gåvor till [i denna värld]; hälsa och yaqin (övertygelse och visshet). När han lämnar denna värld kommer Gud att skänka honom belöningen av en dags fasta motsvarande antalet personer som har reciterat denna surah.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 510)



Huvudsaklig ämnesfokus: Fyra viktiga eder – fikonet, oliven, Toor Sinin och det säkrade landet, människan skapad i bästa skepnad – enorm potential, människans förnekelse och fördärv för henne till den lägsta av ställningar, människans tro och goda handlingar för henne till outsinliga belöningar



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah framlägger å ena sidan det faktum att Gud har skapat människan i bästa skepnad och därmed skänkt henne en enorm potential och de bästa förutsättningarna för att nå de högsta topparna. Å andra sidan föranleder Guds visdom och rättvisa i egenskap av den absoluta domaren, förekomsten av avlöningens dag och att människorna ska delas upp i två huvudsakliga grupper baserat på deras vägval i denna värld. Detta resulterar i att ena gruppen åtnjuter Guds fulländade och oändliga belöning medan den andra gruppen förs till de lägsta av ställningar och till straffet.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Toor Sinin: begreppet ”toor” betyder berg medan begreppet ”sinin” är plural för ”sine” som betyder träd. Således betyder namnet ett berg täckt med träd. Begreppet ”sinin” kan även vara namnet på det område som berget finns på eller innebära vacker och välsignad, som i så fall vore ett ord på Abessiniens språk.

Denna surah inleds med fyra eder som bäddar inför ett viktigt budskap. Först svär Gud vid fikonet och oliven och vidare vid Sinaiberget och Mecka.

Fikonet och oliven är två mycket speciella frukter rika på många vitala näringsämnen vilket ger dem en unik ställning både i fråga om mat- och medicinskt värde. Således kan de mycket väl vara föremål för ed. Medan en del Korankommentatorer anger att ederna avser dessa två frukter utifrån deras värdefulla egenskaper, anser en del andra att ederna i själva verket refererar till två berg eller upphöjningar. Detta bland annat då de två nästföljande eder pekar på två bergsområden som utgör heliga platser. I fallet att fikonet och oliven skulle referera till två upphöjningar skulle den ena vara den som Damaskus är byggd på medan den andra skulle vara den som Beit-ul-Maqdes är byggt på, det vill säga området där Aqsa-moskén ligger. Uppkallandet av de två områdena efter dessa två frukters namn kan då bero på att fikonträd respektive olivträd växer rikligt i dessa områden och är utmärkande för dem. Därmed innebär detta att Gud svär vid dessa två områden som har varit platser för uppresningen av många profeter(A) och inledandet av deras kall. Denna tolkning skulle i så fall samstämma bättre med nästföljande eder där Gud svär vid Toor Sinin som anses vara Sinaiberget där Han talade med profeten Musa(A), och vid Mecka som är den helgade marken från vilken den sista Profeten(S) reste sig. Det förekommer även en hadith från Profeten(S) som lyder: ”Gud utmärkte bland städerna fyra av dem och sa om dem: ’Vid fikonet och oliven, och [vid] Toor Sinin, och [vid] detta säkrade land’ – fikonet är Medina, oliven är Beit-ul-Maqdes, Toor Sinin är Kufa och det säkra landet är Mecka” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 606 hadith 4). Denna angivelse kan utgöra en av edernas inre hänsyftningar. Vikten och heligheten av de andra städerna är tydligt men i Kufas avseende, även om Kufa inte var en stor stad på den tiden, har området alltid varit viktigt och bebott med tanke på att floden Eufrat passerar genom det. Dessutom kom Kufa att bli en avgörande stad senare i historien och den kommer enligt återberättelser att utgöra en viktig stad under den sista tiden.

Bland dessa områden har Mecka en unik ställning som visar sig av versens formulering och det faktum att Gud har angett den som säker mark där även djur och växter är fredade. Även avgudadyrkarna under jaheliyya (ignoransens era – förislamiska tiden) respekterade denna helighet och ingen tilläts överträda mot någon annan i detta område även om de annars stod i blodiga strider med varandra. Med andra ord fick samtliga mord och hämndaktioner som var vanligt förekommande mellan olika stammar på den tiden, stanna utanför Meckas gränser och även jagade mördare som nådde dit hade nått säker mark och fick inte skadas. [se även 90:1-2]

Se kommentar för 95:1

Se kommentar för 95:1

Taqwim: begreppet ”taqwim” utav ”qawam” refererar generellt till något som är skapat med ett fulländat och balanserat system av bästa kvalité.

Asfal-a safelin: uttrycket ”asfal-a safelin” refererar till en låg ställning som är lägre än det lägsta av låga ställningar och under alla syndare och överträdares låga ställning.

Efter de fyra ederna följer det viktiga budskapet som Gud har avlagt ederna för, nämligen att Gud har skapat människan i bästa skepnad och med bästa förutsättningar men att människan sjunker så lågt att hon till slut förs till den lägsta av ställningar. Undantaget är de troende som utför goda handlingar och således kommer de att få den bästa outsinliga belöningen.

Gud har skapat människan i den bästa skepnaden ur alla aspekter – kroppsligt, själsligt och intellektuellt – och ingjutit henne med alla förmågor hon behöver för att fullgöra den enorma potential hon bär på. Människans skapelse är således på alla sätt koordinerat och samordnat för att kunna uppnå bästa resultat och detta ger henne möjligheten att nå högre ställning än änglar och vara värdig titeln ”Guds ställföreträdare på jorden”.

Denna människa, efter vars skapelse Gud lovordar Sig Själv [se 23:12], kan dock hamna på den lägsta botten då hon avlägsnar sig från Sin Herres raka väg av haqq (rätt och sanning). Människans utvecklingskurva kan följaktligen liknas vid ett högt berg som vid sidan av de högsta topparna har enormt djupa dalar. På samma sätt kan en människa nå de högsta topparna och växa enormt när hon använder sina enastående förmågor för godhet och utveckling. När hon däremot spenderar samma förmågor i fördärv kan hon åstadkomma de värsta av förödelser. Därmed återförs människan, efter att ha skapats i bästa tillstånd och skepnad, till den allra lägsta av de lägstas ställningar med undantaget för de som antar tron och utför det goda. Dessa får istället en oavbruten och fullgod belöning som aldrig brister eller upphör. Härigenom utpekas även vägen och förutsättningarna för människans utveckling mot de högsta topparna som kan bestigas och nås genom kombinationen av tro och goda handlingar.

Se kommentar för 95:4

Se kommentar för 95:4

Slutligen ifrågasätts hur denna människa, trots alla klara tecken inom och omkring henne, kan förneka avlöningen och med det domedagen?! Detta medan Gud är den Visaste av domare.

Efter att människan har reflekterat över sin egen skapelse och insett hur allt i och omkring henne är skapat in i minsta detalj enligt en magnifikt överensstämmande samklang, och hur människor uppdelas i två grupper varav ena avviker från det rena ursprunget av sin skapelse och hamnar i det lägsta av låghet, kan hon slutleda att Guds visdom förutsätter att inte behandla båda dessa grupper på samma sätt. Detta medför i sin tur att en domens dag väntar och där avlönas var och en i enlighet med den väg de valde att leva efter. Med andra ord leder allt från människans enorma förmågor i relation till begränsningen av denna värld, till växternas årliga återupplivande på våren, människans uppmärksamhet mot att målet med hennes existens inte är begränsat till denna värld. I själva verket är människans liv på jorden och i denna värld endast en inledning till hennes eviga liv i Nästa värld.

Se kommentar för 95:7