Notice: Undefined index: p in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 26

Notice: Undefined index: find in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 35
Heliga Koranen
BETA
al-Inshiqaq

الإنشقاق

al-Inshiqaq (Rämnandet)

Namn: Surah al-Inshiqaq (Rämnandet)

Övriga benämningar: Inshaqqat

Antal: 25

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen:84

Ordningsföljd i nedsändelse: 83



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah al-Inshiqaq kommer Gud att skydda från att motta sin [handlingars] bok bakom sin rygg på domedagen.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 458)



Huvudsaklig ämnesfokus: Domedagens omvälvande av himlen och jorden, himlens och jordens hörsammande och lydnad av deras Herre, människan föremål för en ansträngande strävan som slutligen leder till Guds möte – en ofrånkomlig sanning, handlingarnas bok i högerhand – enkel räkenskap, glädje och återförening med andra troende, handlingarnas bok bakom ryggen – vånda och helvete, två sorters glädje – flyktig eller varaktig, människans tillstånd i ständig omvälvning, de lögnförklarande förnekarna utlovas ett plågsamt straff, de troende välgörande utlovas en oändlig fullgod belöning



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah inleds med skildringen av domedagens fasansfulla händelser som framförallt berör himlen och jorden. Detta för att vidare klargöra det faktum att människan befinner sig i en ständig och bemödande strävan som utgör hennes liv och att hon far på en väg som driver henne framåt till Guds möte. Yttringen av detta uppdagas först och främst på domedagen där människan, beroende på hennes tro och handlingar, får sitt livsbetyg i handen. Den som har trott på Gud och gjort gott får en enkel räkenskap och kan med glädje återförenas med andra som har följt samma spår. Detta medan förnekaren som har lögnförklarat och slösat sitt liv i försummelse våndas och kastas i helvetet. Den omvälvning som omger människan genom naturen betonas häremellan som en påminnelse för henne att reflektera över sin egen tillvaros omvälvning och obeständighet.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

84:1

إِذَا السَّمَاءُ انْشَقَّتْ

Itha alssamao inshaqqat

Då himlen rämnade

Inshaqqat: begreppet ”inshaqqat” kommer av roten ”shaqq” som innebär reva och således innebär själva verbet ”inshaqqat” att något rivs eller klyvs itu, eller med andra ord rämnar.

Athenat: verbet ”athenat” kommer av roten ”othon” som betyder öra, och med det även refererar till att höra. Det har även, som i detta fall, kommit att innebära att ”ge sitt öra” eller med andra ord, hörsamma och lyda.

Hoqqat: verbet ”hoqqat” kommer av roten ”haqq” som innebär rätt och sanning, och som till grunden betyder så som bör och är värdigt.

Moddat: verbet ”moddat” kommer från roten ”madd” som innebär att utbreda eller sträcka ut.

Denna surahs inleds med beskrivningen av en serie händelser som inleder domedagen och ingår i dess första fas. Dessa händelser som får denna värld att komma i rubbning och tappa den form som vi idag känner till, berör i detta fall himlen och jorden.

Namnet av denna surah är utifrån dess första vers som indikerar att himlens ordning kommer att falla samman. Detta inleds bland annat med att himlakropparnas befintliga ordning rubbas på olika sätt och deras nuvarande tillstånd som vi känner till kollapsar [se även 81:1-2]. Även jordens tillstånd kommer att drabbas av domedagens stora omvälvning och det kommer att visa sig bland annat genom att bergen jämnas med marken och att jorden kastar de döda ur sig för deras återbringande [se även 99:1-6 och 20:105-107]. Himlen och jorden, i egenskap av två av Guds skapelser, uppges alltså hörsamma och lyda Hans befallning med underkastelse såsom de gjorde i början av deras skapelse [se 41:11 och även 99:4 bl.a.]. Och detta gör dem med rätta utan minsta motstånd inför världarnas Herre. Därmed har de lytt sin Herre och Skapare så som sig bör och är rättmätigt att dem gör, i total underkastelse som Hans underdåniga tjänare.

Formuleringen i dessa verser och verbens dåtidstempus förstärker domedagens verklighet ytterligare då det faktum att domedagen definitivt skall infrias, gör att det vore som att den redan har hänt. Därmed betonas domedagen som ett självklart faktum bortom all tvivel.

84:2

وَأَذِنَتْ لِرَبِّهَا وَحُقَّتْ

Waathinat lirabbiha wahuqqat

Och hörsammade till Sin Herre och [detta] var rättmätigt

Se kommentar för 84:1

84:3

وَإِذَا الْأَرْضُ مُدَّتْ

Waitha alardu muddat

Och då jorden utsträcktes

Se kommentar för 84:1

84:4

وَأَلْقَتْ مَا فِيهَا وَتَخَلَّتْ

Waalqat ma feeha watakhallat

Och kastade vad som finns i den och uttömdes

Se kommentar för 84:1

84:5

وَأَذِنَتْ لِرَبِّهَا وَحُقَّتْ

Waathinat lirabbiha wahuqqat

Och hörsammade till Sin Herre och [detta] var rättmätigt

Se kommentar för 84:1

84:6

يَا أَيُّهَا الْإِنْسَانُ إِنَّكَ كَادِحٌ إِلَىٰ رَبِّكَ كَدْحًا فَمُلَاقِيهِ

Ya ayyuha alinsanu innaka kadihun ila rabbika kadhan famulaqeehi

O du människa; sannerligen är du strävande till din Herre en [bemödande] strävan, så [tills] du möter Honom

Kadh: begreppet ”kadh” innebär en ansträngning och strävan som är svår, medför trötthet och är således bemödande samt sätter sina spår på den som utför denna ansträngning och benämns som ”kadih”. Vidare riktar Gud tilltalet till människan och klargör det faktum att människan är i ett tillstånd av ständig ansträngning och strävan och att hon går mot Sin Herre som hon kommer att möta. Således uppmärksammas människan på en grundläggande princip som fyller alla människors liv och som hör till denna världs natur så länge den består. Livets mödor och svårigheter samt dess pågående och samtidigt ansträngande strävan, är i själva verket en bemödande väg som alla människor far på och som leder till människornas Herre [se även 90:4]. Med andra ord går människan på en väg som är fylld med svårigheter och som för henne till hennes Herres möte vare sig hon är medveten om det eller inte. Gud har alltså, i egenskap av människornas Herre, låtit detta ansträngande strävan höra till vägens natur. Därmed utgör denna bana en väg som Gud har avsett för människans prövning, och följaktligen, för hennes utveckling. Alla återgår alltså till Gud och den essentiella frågan blir således, i vilket tillstånd och skick människan kommer att vara när det blir dags för henne att möta sin Herre? Själva beskrivningen och det angivna begreppet ”kadih” i fråga om människan, indikerar alltså, inbäddat i sin innebörd, en slags rörelse och framåtgående som betonas ytterligare genom att uppge att riktningen av denna väg för henne till hennes Herre.

84:7

فَأَمَّا مَنْ أُوتِيَ كِتَابَهُ بِيَمِينِهِ

Faama man ootiya kitabahu biyameenihi

Så vad gäller den som ges sin bok i sin högerhand



Därefter anges vad denna strävan kommer att resultera i och att människan antingen får sina handlingars bok i högerhanden och följaktligen får en enkel räkenskap och fröjd, eller så får hon sina handlingars bok bakom ryggen.

Den tidigare nämnda banan leder alltså till den allrådande Herrens möte på domedagen, som är en påtaglig manifestation av Guds herravälde och allmakt och dagen då samtliga kommer att hållas till räkenskap. På den dagen kommer en del att få motta sina handlingars bok med högerhanden. Det indikerar att de har under sitt liv i denna värld varit troende och trott på Gud och Hans budskap, hållit denna tro inför sina ögon och därmed utfört det goda av handlingar. Dessa kommer följaktligen att åtnjuta en lätt och enkel räkenskap där Gud inte kommer att ta för hårt utan ha överseende med deras smärre snedsteg [se även 53:32 och 4:31]. På så vis går de snart tillbaka till sitt folk och till sina närmaste med stor glädje och fröjd.

I fråga om vilka det är som de omnämnda går tillbaka till förekommer det flera förklaringar. Däribland återges från Imam Ali(A), i samband med föreliggande verser, att de troende går tillbaka till sina familjer och närmaste som även dem har varit troende i denna värld och följaktligen kommer de alla att återförenas i

Nästa värld (Tasfir Noor ath-Thaqalayn i följd av samma vers). Det kan även vara frågan om andra troende folk som har varit följare av samma linje och på så vis utgör dem den troendes närmaste. Detta då de troende per automatik har ett bröderskapsband även om de inte är släkt [se 49:10]. Ännu en möjlighet är att dessa kan vara utav paradisets houris som är speciella skapelser som håller de troende sällskap [se även 78:33 ]. Samtliga förklaringar är möjliga och kan vara hänsyftningar till det avsedda.

84:8

فَسَوْفَ يُحَاسَبُ حِسَابًا يَسِيرًا

Fasawfa yuhasabu hisaban yaseeran

Så snarligen kommer han att hållas för en lätt räkenskap

Se kommentar för 84:7

84:9

وَيَنْقَلِبُ إِلَىٰ أَهْلِهِ مَسْرُورًا

Wayanqalibu ila ahlihi masrooran

Och vänder till sitt folk fröjdad

Se kommentar för 84:7

84:10

وَأَمَّا مَنْ أُوتِيَ كِتَابَهُ وَرَاءَ ظَهْرِهِ

Waamma man ootiya kitabahu waraa thahrihi

Och vad gäller den som ges sin bok bakom sin rygg

I kontrast till de troende som beskrevs i föregående verser, får en del andra sina handlingars bok bakom ryggen. Den som tillhör denna grupp kommer i följd av detta erhållande ropa ut i vånda och kastas i helvetet. Detta beror på att han var en av dem som i denna värld enbart hade roat sig och vältrat i synd med sina närmaste och antagit att han inte skulle återvända till ett liv i Nästa värld. Men sannerligen har hans Herre hållit honom, och alla, under uppsikt och vet om allt han har haft för sig.

Det har angetts olika förklaringar gällande vad som avses med att den som tillhör denna grupp får motta sina handlingars bok bakom ryggen. En sak som dock är säkert, är att det föreligger ett förnedrande, ringaktning och skam i detta emottagande. Detta bestryks ytterligare av efterföljande verser som beskriver mottagarens reaktion och hur han utbrister sin vånda och fördömdhet. Men denna ånger kommer för sent och han, och hans likar, drivs till helvetets heta eldsvådor.

Det som föranleder den andra gruppens elände är hur de har fårhållit sig till denna värld och följaktligen hur de har handlat. En glädje som enbart är för denna världs nöjen, och således bunden till den här världen, är kortvarig och flyktig precis som denna värld och medför en försummelse av Nästa värld och förberedelsen inför den. Denna sanning utgör en mycket viktig faktor som tillhör naturen av denna värld och som människan behöver uppmärksamma och beakta. Därmed målas två olika glädjescener upp varav den första är en ren fröjd som varar medan den andra är en ytlig övergående förströddhet. Den varaktiga fröjden som den första gruppen upplever beror på deras vidhållande av tron på Gud och deras levnad utefter denna tro. Däremot slutar den andra gruppens initiala glädje i vånda vilket beror på att de nöjer sig med de ytliga underhållningarna och tänker inte på varför de befinner sig i denna värld och var de är på väg. Detta betonas ytterligare av angivelsen om att den andra gruppen inte riktigt tror att de ska återbringas och återvända till Gud för att ställas till svars och avlönas för sina handlingar. Felaktigheten och tomheten av detta förmodande krossas mer av påminnelsen om att Gud är allseende och har kännedom om allas handlingar. Detta faktum indikerar följaktligen att människors handlingar noteras inför en dag som tveklöst komma skall.

Därmed ligger betoningen på olika sorters glädje och det avråds från den slags glädje som får människan att hamna i försummelse och glömma Guds hågkomst. Detta medan den troende genom religionens lära snarare har uppmanats till att vara allmänt gladlynt samtidigt som han/hon inte förglömmer Gud, sitt syfte i detta liv och målet som vi alla är på väg mot.

84:11

فَسَوْفَ يَدْعُو ثُبُورًا

Fasawfa yadAAoo thubooran

Så snarligen kommer han utropa vånda

Se kommentar för 84:10

84:12

وَيَصْلَىٰ سَعِيرًا

Wayasla saAAeeran

Och kastas i en [obeskrivligt plågsam] eldsvåda

Se kommentar för 84:10

84:13

إِنَّهُ كَانَ فِي أَهْلِهِ مَسْرُورًا

Innahu kana fee ahlihi masrooran

Förvisso hade han [innan dess] varit bland sitt folk [flyktigt] fröjdad

Vidare pekas det på bakgrunden till den andra gruppens elände och hur dessa hade istället i denna värld roat och glatt sig bland sina närmaste. Glädjen som är för och enbart bunden till denna värld är, precis som denna världs natur, kortvarig och flyktig och medför försummelse av nästa värld och förberedelsen inför den. Således påvisar vers 9 respektive vers 13 två scener av glädje varav den första är en ren fröjd och varaktig, medan den andra är en ytlig förströddhet och med det övergående. Den varaktiga fröjden som den första gruppen upplever beror på deras vidhållande av tron på Gud och levnad utefter den. Detta medan den andra gruppens inledande glädje som slutar i vånda, beror på att dessa nöjde sig med de ytliga underhållningarna och inte tänkte på varför de befann sig i denna värld och var de var på väg. Detta betonas i vers 14 som anger att den andra gruppen inte riktigt trodde att de skulle återbringas och återvända till Gud för att ställas till svars och avlönas för sina handlingar. Felaktigheten av detta förmodande krossas ytterligare av påminnelsen om att Gud är allseende och omfattar allas handlingar. Detta faktum indikerar följaktligen att människors handlingar noteras inför en dag som tveklöst komma skall.

I dessa verser anger Gud den slags glädje som får människan att hamna i försummelse och glömma Hans hågkomst. Detta medan den troende är uppmanad till att vara gladlynt samtidigt som han/hon inte förglömmer Gud, vad han gör i detta liv eller vart han är på väg.

84:14

إِنَّهُ ظَنَّ أَنْ لَنْ يَحُورَ

Innahu thanna an lan yahoora

Förvisso förmodade han att han aldrig återgår

Se kommentar för 84:13

84:15

بَلَىٰ إِنَّ رَبَّهُ كَانَ بِهِ بَصِيرًا

Bala inna rabbahu kana bihi baseeran

Helt visst; sannerligen var hans Herre över honom allseende

Se kommentar för 84:13

84:16

فَلَا أُقْسِمُ بِالشَّفَقِ

Fala oqsimu bialshshafaqi

Så nej; Jag svär vid kvällsrodnaden

Shafaq: begreppet ”shafaq” refererar framförallt till rodnaden på himlen vid skymningen, med andra ord kvällsrodnaden, samt även till den tid då dagsljuset blandas med skymning och börjar övergå till nattmörker under nattens början.

Wasaq: begreppet ”wasaq” innebär ett återsamlande av vad som har skingrats. Utifrån att det är frågan om natten och vad den återsamlar, indikerar detta

återsamlandet av människor, men även fåglar och andra djur, i sina hem respektive bon. Även begreppet ”ettasaq” är från samma begreppsrot och avser i detta fall månen och samlingen av dess ljus, vilket sker med varje fullmåne det vill säga natten till den 14:e varje månmånad.

Tabaq: begreppet ”tabaq” innebär i grunden ett ting eller ett tillstånd som sammanfaller och är i enlighet med ett annat. Detta gäller oavsett om detta ting eller tillstånd följer efter den andra eller staplas på det. I detta fall refererar ”tabaq” till människans livsskeden och faserna som efterföljer varandra och som hon far igenom på vägen mot sin Herre och Hans möte.

Därefter svär Gud vid ett antal fenomen i skapelsen inför ännu ett viktigt budskap. Gud avlägger ed vid kvällsrodnaden, vid natten och vad den återsamlar samt vid fullmånen för att vidare tala om att människan är ständigt på väg från en fas till en annan och från ett tillstånd till ett annat.

Himlens skönhet vid skymningen är speciell på många sätt och bådar om en påtaglig förändring i världen, vilket i sin tur kan utgöra en påminnelse om Skaparen och Herren som råder över allt och ligger bakom denna värld och dess skapelse. Värdet av skymningen, som uppmärksammas bland annat via salat Maghrib (skymningsbönen), gör den så dyrbar att Gud avlägger ed vid den rodnad som den uppvisar på himlen. Detta medan natten som tar sin början i samband med skymningen, återsamlar alla de samlingar som har skingrats tidigare under dagen, däribland familjesamlingar där varje familjemedlem har begett sig ut i jakt efter sitt rizq (levebröd och livsuppehälle).

Då det som Gud avlägger ed vid tenderar att bädda för det efterföljande budskapet, råder det en viss samhörighet och likhet mellan ederna och det budskap som Gud har avlagt ederna inför. I dessa verser svär Gud vid fyra fenomen – kvällsrodnaden, natten, allt natten återsamlar efter skingring och fullmånen. Denna kombination målar upp scenen av en rask men ändock märkvärdig förändring i människans närmaste natur. På så vis uppmärksammar och uppmanar Gud människan till reflektion över dessa naturliga fenomen som ligger nära till hands för alla – fenomen som å ena sidan är vardagliga men å

andra sidan högst egendomliga och djupa. Denna påminnelse och observationen, följd av reflektion kring dessa föränderliga tillstånd, bäddar människans sinne inför en djupare dykning i fråga om sin existens och tillvaron. Den människa som ser den ständiga föränderligheten i denna värld, och följaktligen börjar reflektera och se bortom sinnesförnimmelserna, börjar tänka på sitt eget liv och sitt eget tillstånd som också är i ständig förändring. Denna instabilitet i tillvaron utgör i sig en logisk princip som innebär att människan och alla fenomen som förändras, är ting och fenomen som har en början och ett slut; och det som har en början och ett slut måste ha skapats och behöver således ha en Skapare. Vidare innebär samma princip att det som har haft en början, också kommer att ha ett slut; och vart är detta slut?! Denna ständiga förändring påvisar även en rörelse och framåtgående. Det styrker i sin tur principen som hade betonats av en tidigare vers där människan beskrevs vara i ständig farande mot sin Herre och går därmed Gud och domedagen till mötes.

84:17

وَاللَّيْلِ وَمَا وَسَقَ

Waallayli wama wasaqa

Och [vid] natten och vad den återsamlar [av det som under dagen hade skingrats]

Se kommentar för 84:16

84:18

وَالْقَمَرِ إِذَا اتَّسَقَ

Waalqamari itha ittasaqa

Och [vid] månen då den blir fullständig

Se kommentar för 84:16

84:19

لَتَرْكَبُنَّ طَبَقًا عَنْ طَبَقٍ

Latarkabunna tabaqan AAan tabaqin

Sannerligen träder ni från en fas [och tillstånd] till en [annan] fas [och tillstånd]

Se kommentar för 84:16

84:20

فَمَا لَهُمْ لَا يُؤْمِنُونَ

Fama lahum la yuminoona

Så vad är det med dem [som gör] att de inte antar tron?!

Allt det nämnda föranleder en retorisk fråga om hur det kommer sig att förnekarna, trots alla tecken som inte lämnar utrymme för tvekan, kan vägra tro och fortsätter i sin förnekelse?! Samt hur de kan vägra underkasta sig Koranen när den reciteras för dem?! Detta trots att Koranen i sig är ett mirakel härstammat från gudomlig visdom, till både form och innehåll, och vars verser utgör påminnelser fulla av djupa sanningar och oceaner av oupptäckta verkligheter. Vad är det som gör att de fortsätter förneka trots att de kan skåda Guds tecken överallt i världen, inom sig själva, sin egen skapelse, alla de föränderliga tillstånden som den heliga Koranen betonar, och som de kan härleda till, genom förnuftets logik?! Dessa frågande verser med förebrående underton, indikerar även den valfrihet människan har skänkts till att välja väg [se även 91:7-10]. Detta då det inte är skäligt att förebrå någon som inte har en fri vilja eller val att välja bland. Vers 22-25:

Yo’oon: begreppet ”yo’oon” kommer utav ”we’a’” som avser någon slags kärl eller behållare som man kan hälla något i, liksom en skål. Imam Ali(A) har sagt: ”Sannerligen är dessa hjärtan kärl, så det bästa kärlet är det som rymmer [och bevarar] mest [av det goda].” (Nahjul Balagha visdomsord 147)

Bashsher: begreppet ”bashsher” kommer av ”bishara” som innebär meddelande om ett glatt budskap.

Mamnoon: begreppet ”mamnoon” är utav ”mann” som betyder att ålägga eller sätta någon under tacksamhetsskuld, tacksamhetsskuldåläggande, men det kan även betyda ändlighet, eller något som kapas eller brister.

Därefter anger Gud grunden till deras förnekelse som är att de befinner sig i ett tillstånd av ständig lögn och lögnförklarande av detta solklara budskap. Detta medan Gud har fullständig kännedom om vad de döljer i sina hjärtan och vilka motiv som ligger bakom deras fortsatta förnekanden. Därav befaller Gud Profeten(S) att meddela dem om ett hårt straff med undantaget för de som tror på Gud och utför det goda av handlingar, för vilka en fullgod belöning finns förvarad.

Således konstateras det att förnekarnas insisterande och fortsatt blinda vägran gör att de sjunker djupare i sitt förnekande. Detta kan bero på att de egentligen inte är ute efter sanningen, eller ute efter att reflektera för att finna den, utan de önskar endast hålla fast vid vad de har invants med och ärvt från sina fäder då de har blivit bekväma med det och då deras egennytta och egenintressen sammanfaller med att fortsätta på samma spår. Följaktligen är deras hjärtan fyllda av otro och med det är även deras avsikter och syften, som inte undgår Guds allvetande, ruttna och fördärvade.

Slutligen ger Gud Profeten(S) befallningen att meddela beskedet om att ett plågsamt straff väntar dem till följd av deras val. Det angivna verbet ”bashsher” som har använts i fråga om detta förkunnande, brukar användas när det handlar om att ge glada budskap. Således utgör dess användning i avsedd vers och i ett negativt meddelandes avseende, ännu en aspekt av klander och ironi som kanske må få dem att tänka om och återvända. Samma syfte gör sig gällande i fråga om att tilltalet har riktas till Profeten(S) istället, så att han ska meddela dem. Det vore som att säga att det inte är lönt att tala till deras döva öron och att det har sagts tillräckligt för den som vill lyssna. Samtidigt är det de troende, som vidhållit sin tro och utfört det goda, som får det verkliga glada budskapet om att den säkra, fullkomliga och oändliga belöningen väntar dem. Detta i och med att deras räkning separeras från den förnekande gruppen tack vare deras tro och goda handlingar. Belöningen som de troende skänks är också speciell; den är fri från att sätta dem under tacksamhetsskuld, ta slut eller brista – om så vore fallet skulle belöningens värde minska och så även deras fröjd och njutning, vilket inte går ihop med den permanenta fullgoda naturen av belöningar i Nästa värld.

84:21

وَإِذَا قُرِئَ عَلَيْهِمُ الْقُرْآنُ لَا يَسْجُدُونَ ۩

Waitha quria AAalayhimu alquranu la yasjudoona

Och då Koranen reciteras över dem, de inte underkastar sig [i sojood (sätta pannan ned på jorden [inför Gud] i tillbedjan)]?!

Se kommentar för 84:20

84:22

بَلِ الَّذِينَ كَفَرُوا يُكَذِّبُونَ

Bali allatheena kafaroo yukaththiboona

Snarare [ständigt] lögnförklarar de vilka förnekar [tron]

Därefter anger Gud grunden till deras förnekelse som är att de befinner sig i ett tillstånd av ständig lögn och lögnförklarade av detta solklara budskap. Med andra ord har deras insisterande och fortsatt blinda vägran, gjort att de sjunkit djupare i sitt förnekande. Detta kan bero på att dessa egentligen inte är ute efter sanning för att reflektera, utan vill endast hålla fast vid vad de invants med och ärvt från sina fäder. Således är deras hjärtan fyllda av otro och med det, deras avsikter och syften som inte undgår Guds allvetande.

Sedan säger Gud till Profeten(S) att ge dem budskapet om att det plågsamma straffet väntar dem till följd av deras val. Verbet ”bashsher” som använts, brukar användas när det handlar om att ge glada budskap och användningen i denna vers är ur aspekten av ytterligare klander och ironi som kanske må få de att tänka om. Samma syfte gör sig gällande i fråga om att tilltalet riktas nu till Profeten(S) istället. Det vore som att säga att det inte är lönt att tala till deras döva öron och det har sagts tillräckligt för den som vill lyssna. Samtidigt är det de troende, som vidhållit sin tro och utfört det goda, som får det verkliga glada budskapet. om att den säkra, fullkomliga och oändliga belöningen väntar dem. Detta i och med att deras räkning separeras från den tidigare gruppen. Belöningen de troende skänks är också speciell; den är fri från att ålägga dem med tacksamhetsskuld eller ta slut eller brista, för om så vore fallet skulle det minska av dess värde och deras fröjd och njutning. Begreppet ”mann” kan således ha betydelsen av tacksamhetsskuldåläggande men det kan även betyda ändlighet, något som kapas eller brister.

84:23

وَاللَّهُ أَعْلَمُ بِمَا يُوعُونَ

WaAllahu aAAlamu bima yooAAoona

Och Gud vet bäst om vad de håller inom sig

Se kommentar för 84:22

84:24

فَبَشِّرْهُمْ بِعَذَابٍ أَلِيمٍ

Fabashshirhum biAAathabin aleemin

Så ge dem glada bud om ett smärtsamt straff

Se kommentar för 84:22

84:25

إِلَّا الَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ لَهُمْ أَجْرٌ غَيْرُ مَمْنُونٍ

Illa allatheena amanoo waAAamiloo alssalihati lahum ajrun ghayru mamnoonin

Utom de som har antagit tron och utfört det goda; för dem är en belöning utan tacksamhetsskuldåläggande [eller brist eller ände]

Se kommentar för 84:22