Notice: Undefined index: p in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 26

Notice: Undefined index: find in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 35
Heliga Koranen
BETA
al-Balad

البلد

al-Balad (Landet)

Namn: Surah al-Balad (Landet)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 20

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 90

Ordningsföljd i nedsändelse: 35



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah al-Balad, kommer Gud att skydda ifrån Sitt vrede på domedagen.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 490)



Huvudsaklig ämnesfokus: Profetens(S) värde ger Mecka värdighet, människans liv i denna värld är genomsyrad av prövningar och mödor, välsignelserna av ögon, tunga och läppar samt förnuft, den svåra passage människan väntas bestiga, hjälpa faderlösa och utfattiga, prioritering i fråga om goda handlingar, tro, tålamod och goda handlingar på individ- och samhällsnivå, de lyckosamma och de fördömda – deras handlingar och deras resultat



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah klarläggs betydelsefulla verkligheter i samband med människans liv i denna värld varav det främsta är att detta kortvariga liv till sin natur är genomsyrad av prövningar, mödosamheter, ansträngningar och smärtor. Människan kan således inte komma undan detta givna faktum och inte heller eftersträva ett bekymmerslöst liv med bestående lugn och njutning i denna värld. Därför bör människan välja väg medvetet utifrån att svårigheter hör till livet oavsett vilken väg hon väljer. Insikten om detta ger människan en klarare sikt om vad hon vill spendera sitt liv på och ingjuter henne med en outtröttlig kämparanda och hoppfylld vilja att ständigt sträva utan att sky eller ge upp inför svårigheter. Genom att belysa några av Guds betydande välsignelser fastslås även att människan har skänkts allt hon behöver för att kunna bestiga den svåra passagen av hjälpsamhet och godhet både som individ och som en del av samhället. På så vis presenteras en helhetsbild av de de lyckosamma och de fördömdas handlingar och slutresultat.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

90:1

لَا أُقْسِمُ بِهَٰذَا الْبَلَدِ

La oqsimu bihatha albaladi

Nej, [Jag svär] vid detta land

Hell: begreppet ”hell” kommer från ”holool” som innebär att slå sig ned, etablera sig och bebo en plats. Begreppet skulle också kunna referera till att heligheten av något inte iakttas.

Denna surah inleds likt flertalet andra med några eder inför den avsedda kärnfrågan. Dessa eder visar vikten av det som ska komma på tal samtidigt som föremålen för ederna i sig och deras koppling till kärnfrågan manar människan till reflektion. Här talar Gud riktad till Profeten(S) och inleder denna surah med att svära vid det land som Profeten(S) bor i. Även om Mecka inte nämns vid namn råder det konsensus bland Korankommentatorer att Mecka är det avsedda. Detta dels utifrån att denna surah nedsändes i Mecka och dels för att heligheten och vikten av Mecka är uppenbar inte minst ur ett historiskt och religiöst perspektiv. Det var här som Guds Hus Ka’ba, den första byggnaden för monoteism och dyrkan av Gud upprättades och till vilket Guds stora profeter(A) har vallfärdat. Det faktum att begreppet ”balad” (land) upprepats ytterligare en gång i den andra versen betonar ställningen av Mecka ytterligare. Dock understryker Gud i den andra versen att höjden av Meckas ärbarhet som har gjort det föremål för denna ed är Profetens(S) välsignade existens och hans närvaro i den. Med andra ord är värdet av Mecka eller vilken annan plats som helst starkt förknippad med de människor som bebor den och Meckas avgudadyrkare ska inte ta åt sig äran eller få för sig att eden visar någon status för deras land eller de själva.

Formuleringen av verserna är sådan att, utöver den första förklaringen, kan verserna tolkas som att Gud säger att Han inte svär vid denna heliga stad när avgudadyrkarna har blundat för Profetens(S) helighet och gått så långt som att överträda mot honom och vilja döda honom. Detta vore en hård utskällning och varning gentemot avgudadyrkarna i synnerhet de från Quraysh-stammen som ansåg sig vara förmyndarna och beskyddarna av Meckas helgedom och avsåg sådan helighet för Mecka att varje person som inträdde stadens värn var skyddad från att tillfogas skada. Detta var en vida känd och etablerad privilegium och ensamrätt för Mecka som både Quraysh och alla araber respekterade och tog fasta på så pass att mördaren av en persons egen far gick trygg så länge han höll sig inom Meckas gränser. Det fanns en del som till och med bar med sig en bit bark eller grenar från Meckas träd och lyckades hålla sig trygga genom att åberopa dessas helighet. Meckas helighet gjorde att även djur och växter som fanns inom dess gränser var skyddade och jakt innanför Mecka var förbjudet. Därmed var detta något som respekterades och vidhölls av alla som en erkänd lag, men hur kom det sig att avgudadyrkarna trots allt detta trampade ned sin mångåriga tradition och lag när det kom till Profeten(S)? Hur kunde de ändå tillåta sig att tillfoga alla sorters kränkningar, förbrytelser, sanktioner och påtryckningar mot Profeten(S) och de troende av hans följe? Hur kunde de ge värn till brottslingar och förbjuda jakt på djur för Meckas helighet men inte avstå från att jaga Profeten(S) vars helighet välsignade Mecka och gå så pass långt att de planerade att döda honom och spillde blodet av hans följe?! (Majma’ al-Bayan volym 10 s 493)

90:2

وَأَنْتَ حِلٌّ بِهَٰذَا الْبَلَدِ

Waanta hillun bihatha albaladi

Och [detta för att] du bebor detta land

Se kommentar för 90:1

90:3

وَوَالِدٍ وَمَا وَلَدَ

Wawalidin wama walada

Och [Jag svär vid] en fader och vad han avlade

I nästa ed svär Gud vid en fader och vad han avlade. Utifrån att det alltid finns ett samband och relation mellan ederna som ger dem en inbördes sammankoppling, och att den tidigare eden avsåg staden Mecka, så bör det finnas ett tydligt samband mellan det land som det har svurits vid och mellan den fader och den son som har blivit föremål för ed i denna vers. Således stämmer beskrivningen bäst på profeten Ibrahim(A) och hans son profeten Ismail(A) som har ett klart samband med Mecka och som var grundarna för den i samband med att de återuppbyggde Guds Hus Ka’ba [se även 2:127 och 14:35]. Dessutom var profeten Ibrahim(A) och profeten Ismail(A) väldigt respekterade av även jaheliyyas (ignoransens era – förislamiska tiden) araber. vilka spårade sig själva tillbaka till dessa profeter(A) och ansåg sig vara ättlingar till dem och deras följe. Det faktum att fader anges i obestämd form och att begreppet ”vad” och inte ”vem” används i fråga om hans avkomma, är båda till för att ära och hedra fadern samt prisa sonen och visa att han var speciell och hade en speciell ställning. Detta i likhet med formuleringen som används för att tala om Seyyeda Maryam(A), profeten Jesus(A) mor, när hon hade fötts. [se 3:36]

90:4

لَقَدْ خَلَقْنَا الْإِنْسَانَ فِي كَبَدٍ

Laqad khalaqna alinsana fee kabadin

Sannerligen har Vi skapat människan i möda

Kabad: begreppet ”kabad” refererar till svårighet, möda och lidande samt till prövningar. Därefter följer kärnfrågan som ederna har svurits för och fastslår det faktum att människan har skapats i möda, omgiven av svårigheter, prövningar och lidanden. Med andra ord är människan omgiven från alla håll och i alla frågor av svårigheter och mödor då livet är tillredd med smärtor och prövningar som hör till det. Detta medan människan alltid söker det bästa, renaste och finaste av varje välsignelse, önskar uppnå det utan svårigheter och kunna njuta av det fullt ut. Men i denna värld finns det ingen välsignelse som människan erhåller utan att det medföljs av någon slags svårighet, bekymmer, ansträngning, möda eller smärta. Detta är i själva verket en oundviklig sanning som ingår i denna världs natur och gör att svårigheter och mödor utgör en del av alla dess skiftande omständigheter och tillstånd. Från den tid då en människa blir till, fram till hennes födelse, vidare till hennes uppväxt, ungdom och ålderdom, och ända till hennes död utgör olika sorters smärtor och mödor en ständigt befintlig del av hennes liv. Detta faktum kan även skådas i profeternas(A) liv som var fyllda med de största svårigheterna och prövningarna trots att de är Guds utvalda och närmaste tjänare. I själva verket är det i kampen med prövningar som människan får möjligheten att slipas och raffineras. Således innebär detta att mödor och svårigheter är en ofrånkomlig del som ingår i detta liv och att ett liv utan några som helst prövningar samt deras medföljande smärtor och ansträngningar inte är möjligt då denna världs natur inte är som sådan. Även de samhällen eller individer som verkar leva ett till synes bekymmerslöst och enkelt liv har ofta sina egna mödosamheter och prövningar som uppenbarar sig vid en närmare titt. Det förekommer visserligen perioder under varje människas liv som är något enklare och mindre mödosamma men det är just vad de är; övergående obeständiga perioder då skiftande och obeständighet också hör till denna världs natur och livet i den.

90:5

أَيَحْسَبُ أَنْ لَنْ يَقْدِرَ عَلَيْهِ أَحَدٌ

Ayahsabu an lan yaqdira AAalayhi ahadun

Antar hon att ingen mäktar över henne?!

Vidare slutleder Gud i form av en retorisk fråga huruvida människan tror att ingen ska mäkta över och rå på henne och följaktligen tillåter sig med detta falska antagande att bli högmodig inför Gud och avstå från att lyda och dyrka sin Herre. Denna vers anger i själva verket ännu ett livsfaktum, eller snarare ett argument baserat på det fastställda och konstaterade faktumet i föregående vers, och det är att svårigheter och mödosamheter som omger människan i sig är det bästa tecknet på människans maktlöshet. Med andra ord, att människans hela skapelse grundar sig på mödor och att människan inte uppnår något i dess fullkomliga bristfria form så som hon önskar och eftersträvar, innebär att människans önskemål alltid är underlydande omständigheter och måste vika sig för faktorer som inte är i hennes händer. Dessa faktorer och omständigheter är helt enkelt bortom människans makt och den som mäktar över dem samt låter människan ständigt tampas med och kämpa sig igenom dem, är ingen annan än Gud Själv. Det är Gud som har skapat människan, råder över allt med Sin makt och för allt i enlighet med Sin vilja. Så hur är det att människan som inte ens rår på omständigheterna som omger henne och inte kan skaffa och behålla allt hon önskar, trots sin maktlöshet försummar vem som är hennes Herre, blir högmodig och överträder?! Det vore som att människan med minsta tillfälliga makt som hon får, tror sig kunna överträda och komma undan med det när hon i verkligheten inte ens klarar att skydda sig själv!

90:6

يَقُولُ أَهْلَكْتُ مَالًا لُبَدًا

Yaqoolu ahlaktu malan lubadan

Hon säger: jag tillintetgjorde massvis [med] rikedomar

Lobad: begreppet ”lobad” innebär mycket, stor mängd och samlad på hög och i detta fall refererar det till myckenheten av rikedomar och förmögenheter.

Sedan går ämnet vidare till ett exempel som handlar om de som skänker av sina förmögenheter, antar det som mycket och anser att deras förmögenheter har gått förlorade genom skänkandet. Denna felaktiga syn förkastas dock och avslås i form av en retoriskt anmärkande fråga om huruvida denna person tror att Gud inte ser och inte vet om vad som finns bakom skänkandet och vad som döljer sig i det innersta djupet av människans hjärta. Hur skulle det vara möjligt att Gud som råder över allt och omfattar allt i Sin kunskap och makt inte skulle se igenom handlingen och personens avsikt?! Snarare vet Gud allt och inte nog med att Han vet om avsikten bakom handlingen, vet Han även hur dessa förmögenheter har införskaffats från första början och kommer att ställa människan till svars för detta. Så hur kan människan hamna i sådan försummelse och stolthet att hon tror sig ha makten att komma undan Guds vakande när hela hennes liv är genomsyrad av svårigheter och mödor och hennes förmögenheter likväl som hennes liv hänger på en tråd?!

Denna beskrivning kan dels innefatta de som skänker och ser sitt skänkande som något stort, tacksamhetsskuldålägger andra eller till och med upptas av en stolthet inför Gud för det. Det kan även handla om de som skänker men gör det utav hyckleri, för att få beröm, skaffa sig ett gott rykte inför andra eller för andra personliga egennyttor och har alltså inte skänkt från hjärtat, rent och obesudlat i Guds väg. Således blir sådana personers svar, när de uppmanas till att skänka, att de redan har skänkt mycket trots att de antingen inte skänkt något alls eller skänkt något men gjort det med oren avsikt.

Det har i återberättelser angetts flera hänsyftningar för denna vers däribland ifråga om en person som hade begått en synd och kom till Profeten(S) för en lösning. Profeten(S) gav order om kaffara (en skänkning för gottgörande av en synd) och denna person uttryckte sig som så att hans förmögenheter har gått förlorade i kaffara och skänkningar sedan han antog religionen. Därmed ansåg han sig ha gjort en stor förtjänst genom vad han hade skänkt innan (Majma’ al-Bayan volym 10 s 493). Dessa verser förkastar denna syn och fastställer att frälsning och det goda bestående livet inte kan nås utom genom att tåla svårigheter och prövningar, däribland mödan och svårigheten som människan känner när hon ska skänka något. Detta då skänkande innebär att avstå något från sig själv och ge upp det, ofta till förmån för någon annan, vilket är en svår sak för den delen inom människan som vill ha allt för sig själv. Det är först efteråt och med mycket övning som människan lär sig att skänka med viss enkelhet och känna sötma av det även om den beska svårigheten ändå lurar i bakgrunden. Detta då skänkande innebär att ge ifrån sig och det är inget som människans nafs (jaget) gillar i första hand.

En annan hänsyftning anges handla om de som skänkte mycket pengar i fientlighet och konspirerande planer mot Islam och Profeten(S) och tog stolthet i detta. Det återges att i slaget av Khandaq, när Imam Ali(A) manade ’Amro ibn ’Abedwedd att anta Islam svarade den sistnämnda med liknande uttryck som versen att: vad blir det då av alla rikedomar som jag har spenderat mot er? (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 580 hadith 10)

Vikten av att skänka och hjälpa andra är så pass stor att det i en hadith återges att Profeten(S) sade: ”[På domedagen] kommer inte tjänaren att ta ett steg förrän han frågas om fyra ting: om hans liv, i vad han tog slut på det? Och om hans förmögenheter, från var han samlade dem och i vad han spenderade dem? Och om hans handlingar, vad han gjorde? Och om oss Ahl al-Baits(A) kärlek!” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 494)

90:7

أَيَحْسَبُ أَنْ لَمْ يَرَهُ أَحَدٌ

Ayahsabu an lam yarahu ahadun

Antar hon att ingen ser henne?!

Se kommentar för 90:6

90:8

أَلَمْ نَجْعَلْ لَهُ عَيْنَيْنِ

Alam najAAal lahu AAaynayni

Lät inte Vi det finnas två ögon för henne

Najdayn: begreppet ”najdayn” är dualis formen av ”najd” som betyder en hög plats eller vägen till en hög plats och i detta fall refererar det till det goda och det onda och vägen till lycka och fördärv. Detta då att gå en väg kräver ansträngning och medföljs överlag av svårighet och möda precis som att ta sig uppför en hög kulle medföljs av det. Likaså innebär det att vägen till det goda och onda är tydlig så som en hög höjd syns väl för alla.

Efter omnämnandet av de som i sin försummelse och stolthet överträder, övergår verserna till benämnandet av några av de främsta materiella och icke materiella välsignelserna som Gud har skänkt människan. Detta för att å ena sidan väcka människan ur hennes försummelse och krossa hennes stolthets illusioner och för att å andra sidan få människan att reflektera kring sin egen skapelse och Skaparen bakom alla dessa välsignelser som människan har fått erhålla, och därigenom egga den naturliga tacksamhetskänslan inom människan som ska leda henne till kännedomen av hennes Herre.

I vackra formuleringar med retorisk klang ställs människans föreställningar på prov utifrån några framstående exempel inom hennes egen skapelse. Inledningsvis om huruvida Gud inte har försett människan med ett par magnifika ögon som ger henne förmågan att se och ta in intryck från sin omvärld?! Har Gud inte försett människan med en tunga att tala med och ett par läppar som bland annat möjliggör människans kommunicerande med sin omgivning?! Och sist men inte minst, har Gud inte väglett, lärt och förlagt inom människan kännedomen om vägen till lycka och vägen till fördärv?! [se även 91:7-8]

Påminnelsen om dessa välsignelser i form av retoriska frågor styrker i själva verket de förgående retoriska frågornas svar, gällande Guds makt och kunskap, genom att framkalla en slutledning av logiska argument. Alltså, skulle inte en sådan Gud, som Själv har försett människan med ögon och möjliggjort för henne att se, Själv kunna se?! Skulle inte en sådan Gud, som Själv har försett människan med tunga och läppar och möjliggjort för henne att uttrycka sina intentioner för andra och uppfatta andras intentioner genom talförmågan, Själv veta om Sina tjänares inre intentioner?! Hur vore det möjligt att Gud, som Själv har lärt människan om det goda och det onda, Själv inte skulle kunna bedöma och fastställa detta i fråga om Sina tjänare?! Med andra ord, hur kan människan få för sig att Gud som har skapat henne och försett henne med dessa förmågor, Själv inte överträffar dessa förmågor och inte ser och mäktar över henne?!

Människans ögon agerar som ett fönster mot den yttre världen och utgör det främsta medlet som möjliggör människans bekantgörande med sin omvärld. Ögats hårfina skapelse med dess häpnadsväckande konstruktion vars precision och ackommodation till ljusets lagar gör att ingen modern kamera ens kan komma i närheten, är i sig nog för att manifestera storheten och visheten av dess Skapare. Kort beskrivet, en helt självgående anordning med en kapacitet att projicera tusentals bilder dagligen utan behov att varken byta till passande lins, kräva lång tid eller extra utrustning för att justera ljuset eller få slut på film och minne, snabbanpasslig och med en dryg 180 graders synvidd, uppbyggd av fett, underhållen av en vätska komponerad av över tio ämnen som via in- och utkanaler väter ögat i rätt mängd, placerad i skyddet av en fördjupning i skallens benstruktur. Hur förunderligt är inte endast denna Guds skapelse?! Imam Ali(A) beskriver detta så vackert sägandes: ”Förundras över denna människa som ser med fett, och talar med kött, och hör med ben, och andas med hål.” (Nahjul Balagha visdomsord 8)

Detta medan tungan och talets förmåga är människans främsta anslutningsmedel som kopplar henne till hennes medmänniskor och möjliggör utbytet av information och överförandet av lärdomar från en generation till nästa och på så vis främjar mänsklighetens gemensamma tillväxt. Därutöver har tungan många andra viktiga uppgifter som att exempelvis vara ett nödvändigt hjälpmedel för tuggande och förtärning av mat då den ständigt trycker maten mot tänderna som ska mala den med stor skicklighet utan att själv komma i kläm – vilket känns ordentligt när det någon gång ibland händer ändå. Dessutom ser den till munnens hygien och tändernas rengöring med hjälp av saliven. Dess snabba rörelser åt alla håll som möjliggör uttal och genererar en stor variation av ljud som sammansätts till otaliga ord på tusentals språk i en oändlig komposition av uttryck utan att varken tröttas ut eller kräva underhållning är minst sagt häpnadsväckande. Människans talförmåga som naturligt finns förlagd inom henne och möjliggör för henne att uttrycka obegränsad med tankar i höjden av hennes intellektuella och själsliga färder är helt enkelt fantastiskt. I detta sammanhang har läpparna också en oersättlig funktion bland annat genom deras bistående av tungan i fråga om uttal, utöver deras betydelse för att bibehålla munnen och tungans fuktighet samt vad gäller intaget av vatten och mat.

Efter ögonen och tungan som utgör de främsta medlen att uppfatta och ta in sanningar, är aql (förnuft, intellekt och hjärna) det främsta medlet varigenom människan kan härleda och uppnå sanningar och acceptera vägledning. Det ansvar och den plikt som åligger människan och krävs av henne efterföljer den kunskap och medvetenhet som Gud har försett henne med, vare sig direkt eller skänkt henne medlen för att kunna härleda till. Detta antingen genom det intellektuella förståndet och med hjälp av stegvis resonerande, reflektion och slutledningsförmåga baserad på en logisk grund, eller genom den fitra (inre medfödda natur) som finns förlagd inom människan och inte kräver samma logiska stegvisa process utan väller till ytan oftast när människans inre skakas om, eller genom Guds nedsända budskap och att lära om den via profeter(A) och Guds utvalda. Allt som människan behöver för sin utveckling mot fullkomlighet har Gud alltså lärt henne via minst en och oftast alla tre av dessa kanaler. Därmed är den allmänna uppfattningen om att människan har större benägenhet till och dras mer mot ondska samt har lättare att välja det dåliga felaktigt.

Människans benägenhet för det goda är snarare väldigt stor och vore det inte för bristande uppfostran och fördärv i omgivningen skulle människan ha större tendens att eftersträva det goda. Detta precis som luften och utsikten på högre höjder allt som oftast är bättre och mer eftertraktat hos människan vilket också kan vara en aspekt för benämningen ”najd”. Det är på så vis som Islam utgår från ett samhällsperspektiv och ser individen i sig men också i kontexten av ett samhälle. Därmed slutar inte religionens ultimata mål endast vid att en individ ensam ska uppnå frälsning då individens raffinering blir i själva verket inte helt fullkomlig om inte det sker tillsammans med andra, vilket också tydligt kan ses bland annat av Koranens riktade tilltal i plural. [se exempelvis 3:200]

Således har Gud försett människan både med ögon som kan se och visat henne vägen för att hitta och gå den rätta vägen. Med andra ord är följe av vägledning eller villfarelse ett val som människan gör utifrån vetenskapen om rätt och fel och därmed avgör människan sitt eget öde. I en hadith i detta avseende har Profeten(S) återgett följande från Gud: ”O Adams son, om din tunga vill förmå dig till det som du har förbjudits från så har Jag hjälpt dig med två sigill [läppar] så tillslut dem, och om din syn vill förmå dig till en del av det som har förbjudits för dig har Jag hjälpt dig med två sigill [ögonlock] så tillslut dem” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 581). Detta innebär att varje välsignelse innebär en prövning också och att Gud har tillsammans med välsignelsen även försett människan med verktygen som behövs för att kontrollera och balansera användningen av den, vilket i sig också är ännu en välsignelse.

Det faktum att läpparna specifik anges i verserna men inte ögonlocken kan bero på att läpparna har fler viktiga funktioner och som en betoning på att tungans kontroll är betydligt viktigare och mer ödesdigert då de flesta och största synderna tillhör tungan.

90:9

وَلِسَانًا وَشَفَتَيْنِ

Walisanan washafatayni

Och en tunga och två läppar

Se kommentar för 90:8

90:10

وَهَدَيْنَاهُ النَّجْدَيْنِ

Wahadaynahu alnnajdayni

Och visade henne de två vägarna?!

Se kommentar för 90:8

90:11

فَلَا اقْتَحَمَ الْعَقَبَةَ

Fala iqtahama alAAaqabata

[Men] så besteg hon inte den [svåra, branta] passagen [med styrka och hast]

Eqtaham: begreppet ”eqtaham” är från ”iqteham” som innebär att inträda något med styrka, fart och tryck, eller inträda och passera igenom något med svårighet och möda, eller att inträda en svår och mödosam uppgift.

’Aqaba: begreppet ”’aqaba” kallas en svår stenig väg eller passage som leder till bergstoppen. I detta specifika fall refererar det främst till svårigheten av att skänka för den som skänker.

Masghaba: begreppet ”masghaba” utav ”saghab” innebär hunger och hungersnöd eller svält.

Maqraba: begreppet ”maqraba” refererar till en som är närstående genom släktskap och blodsband och på så vis en anhörig.

Matraba: begreppet ”matraba” utav ”torab” som betyder jord, beskriver bildligt att vara neddammad med jord på grund av fattigdom och armod.

I följden av välsignelserna som människan bör vara tacksam över, övergår verserna till förebråelsen av de som trots alla medel att uppnå frälsning ändock avviker från att bestiga denna passage som utgörs av goda handlingar, huvudsakligen i relation till andra, samt ren tro. Med andra ord bestiger dessa personer inte någon av de svåra passagerna, varken genom att befria en förslavad människa och inte heller skänka mat i synnerhet i svälttider till vare sig en föräldralös släkting eller en utarmad fattig medmänniska.

Verserna själva beskriver alltså vad denna svåra passage innebär även om de nämnda handlingarna utgör exempel som specifikt betonats i verserna på grund av deras vikt och betydelse. Även inbördesordningen där befriandet av en förslavad människa har föregått hjälpande och skänkning indikerar att det första väger tyngre än det andra trots att båda handlingar är eftersträvansvärda och exempel på goda handlingar. Likaså är betoningen på svälttider och närstående föräldralösa en fråga om prioritering. Annars är mättande av fattiga och hjälpande av föräldralösa allmängiltigt men varje person bör starta med de som är närmast och har störst rätt över en. Skulle varje rik släkting exempelvis börja med att ta hand om sin närmaste släkt skulle många inte längre vara fattiga. Med tanke på att de flesta människor har en fästelse till förmögenheter är det inget enkelt för människan att avstå från sina förmögenheter till förmån för andra, vilket påvisas genom angivelsen att det är svårt att ens förstå vad ’aqaba är. Detta medan hjärtlig tro och sann Islam inte är något som uppnås enkelt med endast ord utan kräver även handling och varje muslim och troende sätts på prov med tuffa prövningar likt steniga bergspassager som en efter en måste passeras med Guds hjälp och styrkan av tro trots deras möda. Detta återkopplar således till det faktum som angivits i inledningen av denna surah om att Gud har skapat människan i möda och omgiven av svårigheter och prövningar. Med andra ord medföljs människans liv av mödor oavsett vad hon gör och likaså medföljs vägen av lydnad till Gud av svårigheter, så varför inte bemöda sig för rätt sak och av rätt anledning?! Imam Ali(A) har sagt: ”Förvisso har paradiset omgetts med mödor och förvisso har elden [helvetet] omgetts med lustar [och begär].” (Nahjul Balagha khutba 176)

En del Korankommentatorer har angett att ’aqaba kan referera till kampen mot nafs (det egna jaget) som Profeten(S) benämnt som jihad al-akbar (den största kampen) och att de angivna handlingarna är framstående, men inte uteslutande, hänsyftningar på detta. Det återges att när Imam Ridha(A) skulle äta en måltid brukade han be om en bricka där han la det bästa av vad som än fanns för mat framför honom och lät det tas till de behövande. Sedan brukade han recitera versen: ”[Men] så besteg hon inte passagen” sedan tillade han: Gud den Högste visste att alla inte har möjligheten att befria en slav så Han lät det finnas en annan väg till paradiset. (Foroo’ Kafi volym 4 s 52 visdom 12)

90:12

وَمَا أَدْرَاكَ مَا الْعَقَبَةُ

Wama adraka ma alAAaqabatu

Och vad känner du till [om] vad passagen är?!

Se kommentar för 90:11

90:13

فَكُّ رَقَبَةٍ

Fakku raqabatin

[Det är] befriande av en förslavad

Se kommentar för 90:11

90:14

أَوْ إِطْعَامٌ فِي يَوْمٍ ذِي مَسْغَبَةٍ

Aw itAAamun fee yawmin thee masghabatin

Eller matande i en dag av svält

Se kommentar för 90:11

90:15

يَتِيمًا ذَا مَقْرَبَةٍ

Yateeman tha maqrabatin

[Vare sig] en [anhörig] faderlös med släktskapsband

Se kommentar för 90:11

90:16

أَوْ مِسْكِينًا ذَا مَتْرَبَةٍ

Aw miskeenan tha matrabatin

Eller en utfattig [nedfallen] i stoften [av misär]

Se kommentar för 90:11

90:17

ثُمَّ كَانَ مِنَ الَّذِينَ آمَنُوا وَتَوَاصَوْا بِالصَّبْرِ وَتَوَاصَوْا بِالْمَرْحَمَةِ

Thumma kana mina allatheena amanoo watawasaw bialssabri watawasaw bialmarhamati

Sedan att vara utav de som har antagit tron och råder till tålamod och råder till förbarmande

Marhama: begreppet ”marhama” kommer från ”rahma” som innebär barmhärtighet och att förbarma sig över någon.

Tawasaw: begreppet ”tawasaw” kommer från ”tawasi” som innebär att råda, mana, uppmana och uppmuntra varandra till något.

Maymana: begreppet ”maymana” kommer från ”yomn” som innebär lyckosam, välsignad och att något bådar gott. Det kan även referera till ”yamin” som betyder höger.

I fortsättningen av beskrivningen av den svåra passagen och vilka som passerar den anges det att dessa är de som har företagit tron samt råder och manar varandra till tålamod i lydnad av Gud och barmhärtighet gentemot andra, i synnerhet de behövande och fattiga, och därmed är de lyckosamma.

Således fastslår verserna att de avsedda som inte bestiger de tidigare nämnda svårigheterna inte heller är bland de som har antagit tron. Detta medan de som klarar att bestiga dessa passager är personer som beger sig in i de tre fälten av tro, moral och goda handlingar och gör framsteg inom dessa. De som bestiger svårigheterna är alltså de som har antagit tron, råder varandra till tålamod och förbarmande och på så vis är människor som är välsignade, uppnår lycka och vars tro och handlingar bäddar det goda för dem i Nästa värld. Dessa personers existens bringar lycka och välsignelse för de själva och även andra samt för hela samhället också och det är de som får sina handlingars bok i höger hand på domedagen vilket visar att de tillhör paradisets folk.

Det faktum att de råder och uppmanar varandra ömsesidigt poängterar i själva verket en oerhörd viktig aspekt om att tålamod och uthållighet i lydnad av Gud, kamp mot det egna jaget och stärkandet av kärleksfullhet och barmhärtighet gentemot andra människor ska inte endast ske på individnivå utan ska utgöra en samhällsström som löper igenom hela samhället. Människor skall alltså uppmana och stärka varandra till att följa dessa principer och därigenom bevara och stärka även de sociala banden. [se även 3:200]

En annan vacker indikation som bör noteras är att då tålamod framförallt är i fråga om lydnad till Gud och följande av Hans befallningar medan förbarmande är gentemot andra Guds skapelser, har alltså både relationen till Skaparen och till skapelsen som religionen mynnar ut i omfattas av dessa verser i sin helhet.

90:18

أُولَٰئِكَ أَصْحَابُ الْمَيْمَنَةِ

Olaika ashabu almaymanati

De är folket av lyckosamhet [som får sina handlingars bok i högerhanden]

Se kommentar för 90:17

90:19

وَالَّذِينَ كَفَرُوا بِآيَاتِنَا هُمْ أَصْحَابُ الْمَشْأَمَةِ

Waallatheena kafaroo biayatina hum ashabu almashamati

Och de som förnekade våra tecken, de är folket av fördömelse [som får sina handlingars bok i vänsterhanden]

Mash’ama: begreppet ”mash’ama” från ”sho’m”, är motsatsen till ”maymana” och innebär icke lyckosam. Det kan även betyda vänster.

Mo’sada: begreppet ”mo’sada” kommer från ”isad” som innebär att stänga dörren och säkra den och refererar till helvetets eld som omger förnekarna från alla håll.

Slutligen går verserna till den motsatta gruppen som inte klarar att passera dessa svåra passager. Dessa är förnekarna som förnekar Guds tecken omkring och inom sig trots att alla dessa tyder på en enhetlighet som vittnar om Guds enhet. Genom denna förnekelse blir de följaktligen olycksbådande och skadliga för både sig själva, andra och samhället i stort. På domedagen får de deras handlingars bok i vänster hand vilket visar på deras usla handlingar som för de till ett straff som inte kan undkommas eller flys från. Frågan är vad en människa som inte tål värmen i ett instängt rum och öppnar dörrar och fönster för att få in uppfriskande luft, ska ta sig till i helvetets brinnande eld när alla utgångar tillsluts?!

90:20

عَلَيْهِمْ نَارٌ مُؤْصَدَةٌ

AAalayhim narun musadatun

Över dem är en omslutande eld

Se kommentar för 90:19