Notice: Undefined index: p in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 26

Notice: Undefined index: find in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 35
Heliga Koranen
BETA
al-A’la

الأعلى

al-A’la (Den Högste)

Namn: Surah al-A’la (Den Högste)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 19

Ord för nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 87

Ordningsföljd i nedsändelse: 8



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar denna surah kommer Gud att skänka tio belöningar till i antal med varje bokstav som nedsändes till Ibrahim(A), Musa(A) och Mohammad(S).” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 533)

Imam Sadiq(A) sade: ”Den som reciterar surah al-A’la i sina obligatoriska eller rekommenderade böner kommer på domedagen ombes inträda paradiset från vilken port han än vill, inshaAllah .” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 533)



Huvudsaklig ämnesfokus: Befallning till Profeten(S) att helga och glorifiera Guds Namn och påminna om Guds budskap, Guds löfte till Profeten(S) om bevarande av det mottagna budskapet – Koranen – i hans hjärta och om underlättande, de fromma respektive förnekarnas reaktion på budskapet samt deras öde, tazkiye – ett flerstegsprogram för frälsning, denna värld som en passage, ett nygammalt budskap gemensamt för alla profeter(A)



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah befaller Gud Profeten(S) att helga och glorifiera Namnet av sin Herre den Högste som har skapat och ombesörjt skapelsen. Dessa Guds verk utgör betydelsen av att vara Herre och föranleder detta glorifierande och Profetens(S) förkunnande av Guds budskap till mänskligheten som värnas om och underlättas av Gud Själv. Budskapet mottas emellertid olika beroende på människor och deras val av eftertanke vilket föranleder att deras livsresultat slutar i frälsning eller osalighet. Även om livet i denna värld klarligen är temporär har människor alltså en tendens att låta den få företräde trots Guds budskap som Han har sänt via alla Sina profeter(A) för människans raffinering.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

87:1

سَبِّحِ اسْمَ رَبِّكَ الْأَعْلَى

Sabbihi isma rabbika alaAAla

Helga [och glorifiera] Namnet av din Herre, den Högste



Denna surah inleds med kärnan av budskapet som Profeten(S) och tidigare profeter(A) kallade folk till, det vill säga monoteism eller med andra ord tawhid (tron på Guds enhet och enhetlighet), i enlighet med Guds helighet och rent och obesudlat så som Han föreskrivit och är värdig.

Således befalls Profeten(S) till att helga och glorifiera Namnet av sin Herre som är den absolut Högste utan like. Detta genom att frånskriva Honom all brist och ofullkomlighet och vid tal om Gud inte nämna det som inte lämpar sig tillsammans med Hans Namn. Med andra ord, inte nämna och sätta Guds Namn vid sidan av avgudadyrkarnas idoler som de själva tenderade att göra, frånskriva Honom allt som inskränker Hans helighet och fullkomlighet, och inte tillskriva attribut som endast hör till Honom till någon annan. Detta frånskrivande avser exempelvis att frånskriva Gud att ha någon partner, son eller andra avgudar vid sin sida och likaså frånskriva Honom bristfälliga och begränsande attribut likt skapelsers egenskaper samt att vara förkroppsligad. Detta medan egenskaper som exempelvis skapande, skänka levebröd, bringa till liv och ge död, vilka endast hör till Honom och sker med Hans vilja, inte ska tillskrivas någon annan då ingen annan än Honom agerar självständigt i dessa avseenden.

Många av avgudadyrkarna trodde på Gud som Skaparen av skapelsen men såg inte Gud som Herren som såg till, skötte om och ombesörjde skapelsen utan tillskrev detta till sina avgudar som de påstod ha en roll vid Guds sida vilket går emot tawhid. Denna avgudadyrkan innebar alltså att dessa personer inte endast inte frånskrev Gud brister utan hade kommit ifrån verkligheten av tawhid så mycket att en del av dem upplevde det motbjudande att endast Guds Namn skulle nämnas. [se 39: 45 och 17:46 samt även 39:38]

Denna befallning kan alltså ur en aspekt referera till den yttre och synliga delen av tawhid som hör till tungan och visar sig i tal men som självfallet måste medföljas av tawhid i handling och i andra djupare aspekter. Detta medan

beskrivningen av den Högste avser Guds höghet som är bortom jämförelse och föreställning och innebär att Han råder och mäktar över allt annat. Således befalls Profeten(S) till glorifierandet av Sin Herre som är den absolut Högste bortom ordets alla bemärkelser, inte har någon like och värdig glorifierande.

Det återges även i en återberättelse att när versen ”Helga Namnet av din Herre, den Store” nedsändes sa Profeten(S) att denna thikr (Guds hågkomst) ska reciteras i bönens rokoo’ (bugningsställning inför Gud) och när versen ”Helga Namnet av din Herre, den Högste” nedsändes sa Profeten(S) att denna thikr ska reciteras i sojood (sätta pannan ned på jorden inför Gud). (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 554)

87:2

الَّذِي خَلَقَ فَسَوَّىٰ

Allathee khalaqa fasawwa

Han som skapade så sammanställde

Sawwa: begreppet ”sawwa” kommer från ”taswiya” som innebär att proportionera, ordna, arrangera, sammansätta och sammanställa exempelvis olika delar till en helhet där varje del är placerad i sin rätta bäst lämpade position för att fylla sin funktion till bästa precision. Sedan beskrivs Herren den Högste med ett antal attribut som i själva verket beskriver Guds planering, hantering och skötsel av skapelsen vilket i sin tur är bästa påvisningen att Han även är dess Herre då dessa drag innefattas i innebörden av att vara Herre. [se 1:2 samt 114:1] Denna beskrivning inleds med att Herren den Högste är både Skaparen som har skapat samt den som har proportionerligt iordningställt allt i sin rättmätiga plats. Allt från himlens vidunderliga galaxer till linjerna som utgör människans fingeravtryck har alla skapats och fått sin bestämda ordning av Gud [se 75:4]. Placeringen av planeter likväl som placeringen av människans kroppsdelar, varsin i deras mest lämpade position där de fungerar i enlighet med sina egenheter och utövar sina roller till maximalt, ingår således i Guds visdomsfulla plan och är en del av Hans manifestation som skapelsens Herre.

87:3

وَالَّذِي قَدَّرَ فَهَدَىٰ

Waallathee qaddara fahada

Och Han som fastställde [med bestämda mått] så vägledde

Qaddar: begreppet ”qaddar” kommer från ”taqdir” som innebär att måtta och planlägga och sammanställa planer enligt bestämda mått och gentemot bestämda mål som skapelserna har skapats för. Därefter beskrivs Gud som den som har skapat skapelserna inom bestämda ramar, planlagt deras väg mot fullkomlighet och följaktligen vägleder dem till det målet. Denna vägledning avser framförallt de inre instinkterna som förlagts inom skapelserna och de yttre drivkrafterna som sporrar dem i samma riktning. Exempelvis när ett barn föds fylls modern av en kärlek som sjuder ur henne gentemot barnet samtidigt som hennes kropp ställer sig om för att producera mjölk för barnet medan barnet å sin sida instinktivt känner trygghet hos sin moder och söker efter modersmjölken. Det förekommer alltså en ömsesidig dragningskraft som för modern och barnet till varandra och fullgör det utsatta syftet. Skapelsen är fylld av sådana exempel som tyder på en planenlig organisation och en osynlig vägledande hand som för saker mot deras syfte. Från känslan av hunger till förekomsten av föda, från törsten att lära sig till tillgången av kunskap, ända till dragningen mellan en hane och en hona är alla exempel på inre behov för vilka en motsvarande och lämplig yttre respons har avsetts. Likaså utgör fåglars förmåga att flyga tusentals kilometer för att sedan navigera tillbaka till sina bon, liksom en del fiskar som gör en liknande resa till havs, en del insikters mikroskopseende i jämförelse med en del rovfåglars teleskopseende, vissa djurs fantastiska luktsinne, nattseende och hörsel är alla exempel på Guds bestämmelse och vägledning av skapelsen. När det gäller människan kompletteras denna inre skapelsevägledning med en religiös vägledning som Gud har tillhandahållit via Sina profeter(A) och utvalda. Denna religiösa vägledning sammanfaller i själva verket med den instinktiva skapelsevägledningen och fullbordar människans resa mot fullkomlighet.

87:4

وَالَّذِي أَخْرَجَ الْمَرْعَىٰ

Waallathee akhraja almarAAa

Och Han som frambringade [gräs på] betesmarken

Mar’a: begreppet ”mar’a” är gräs- och betesmarker som kreatur betar på.

Ghotha’: begreppet ”ghotha’” är torra växter och snår som kan flyta ovanpå och forslas med vattnet vid översvämningar.

Ahwa: begreppet ”ahwa” från ”howwa” refererar till en mörkgrön färgnyans som går mot svärta och kan således även betyda svart.

Sedan refereras det till Guds extraherande och frambringande av växter ur marken för att därefter få de fullvuxna växterna att förgås och omvandlas till torra svartnande växtrester. Detta med betoning på betesmarker som kreaturen är beroende av för sin föda och som i sin tur gör betesmarker viktiga för människan också.

I själva verket är frambringandet av växterna i kontrast till deras undergång ett exempel på Guds ordnande och ändamålsenliga planering som dessutom är en återkommande påminnelse och exemplifiering av hur Gud skänker och tar liv samt återupplivar det döda. Därutöver utgör de döda växterna en näringsrik grogrund för en ny omgång av växtlighet och denna cykel är på så vis en välsignelse i sig. Växter utgör även en essentiell länk i näringskedjan som djur och vidare människor beror av. En del Korankommentatorer anger även att de döda svartnande växtresterna kan vara en referens till stenkol och andra viktiga energikällor som har bildats av hopsamlingen av dessa utdöda växter. Hur det än må vara är de uppräknade attributen som hör till Guds verk, det vill säga skapande, ordnande, fastställande av mått, vägledande och att få ting att växa styrkande utläggningar om att Gud är Herren och den Högste. Med andra ord utgör dessa beskrivningar en lektion och förser med en riktlinje i Guds kännedom som vidare uppmärksammar människan på Guds höga ställning och Hans otaliga välsignelser som omger oss från alla håll vilket i sin tur eggar den instinktiva tacksamhetskänslan hos oss och får oss att underkasta oss en sådan barmhärtig Herre.

87:5

فَجَعَلَهُ غُثَاءً أَحْوَىٰ

FajaAAalahu ghuthaan ahwa

Så lät Han det [sedan] vara [torra] svartnade växtrester

Se kommentar för 87:4

87:6

سَنُقْرِئُكَ فَلَا تَنْسَىٰ

Sanuqrioka fala tansa

Vi kommer få dig att läsa så att du inte glömmer

Jahr: begreppet ”jahr” innebär uppenbarandet och visandet av något, eller dess manifestation för något av sinnena. I saknaden av koppling till sinnen i detta fall innebär det ett generellt vetande om det som manifesterar sig utåt eller på ytan.

Därefter talar Gud om att Han låter Profeten(S) motta och recitera Hans nedsända ord, det vill säga Koranens verser, utan att förglömma något av det och detta är utav Guds makt som Han skänker till Sin Profet(S) då Han har kännedom om det synliga likväl som det dolda.

Gud har alltså gett Profeten(S) förmågan att recitera Koranen korrekt och väl, precis så som den har nedsänts utan varken brist eller defekt, och även utan att förglömma eller tappa något av det på grund av glömska. Med andra ord är detta ett löfte och åtagande från Guds sida att förse Sin Profet(S) med Koranen, dess kunskap och dess memorering, och Själv bevara och förvara det orört och orubbligt i Profetens(S) hjärta. Således ska Profeten(S) vara i säkerhet och lugn i detta avseende och inte bekymra sig över att förglömma något av Guds ord. [se även 20:114 och 75:16-17]

Undantaget som görs är således till för att betona Guds makt och mäktande över välsignelserna som Han skänker och det faktum att Han kan ge och ta allt närhelst Han vill [se även 9:108]. Med andra ord avser undantaget inte att Profeten(S) skulle förglömma en del verser enligt Guds vilja då detta skulle ha motsatt effekt till versen innan som avsåg att trygga och försäkra Profeten(S) från glömska. Dessutom skulle ett sådant konstaterande inte tjäna något syfte då alla minns en del saker och förglömmer annat och det vore således inget märkvärdigt att nämna. Detta medan Profetens(S) förmåga att minnas långa verser och en hel surah på en gång, direkt efter att ha hört den på endast en omgångs recitation från Jibrail(A) och aldrig förglömma något, är ett faktum och ett av Profetens(S) mirakel. Versen innebär alltså att förmågan att motta och förvara Guds ord i minnet helt och fullkomligt utan risk för glömska eller förvrängning är en gåva som Gud har skänkt Sin Profet(S) och Han mäktar över

att återta den precis som Han mäktade över att skänka den i förstahand. Med andra ord fastställer versen överlägsenheten av Guds vilja och makt som råder över allt och som allt beror av både för dess uppkomst och även för dess bestående. På ett sätt lyfter detta även upp en djupare aspekt av tawhid genom att skilja på naturen av Guds kunskap som är ett med Hans väsen till skillnad från Profetens(S) kunskap, och andra skapelsers kunskap, som är tillkommet eller inlärt och i Guds händer.

Angivelsen om Guds kännedom och vetande om alla tings yttre uppenbara och inre dolda kan vara kopplad till att Gud som har kännedom om allt ger Profeten(S) allt som människan behöver och låter honom motta det via Hans nedsända ord. Men det kan även referera till hur angelägen och värnande Profeten(S) var i vidareförandet av Guds budskap till människorna i dess fullkomliga form. Detta gjorde att han tenderade att vid mottagandet av verserna från Jibrail(A) direkt ta vid efter Jibrails(A) reciterande och börja recitera om verserna som han hade mottagit för att försäkra sig om deras fullkomliga sparande i minnet. Gud, med Sin fulländande kännedom om Profetens(S) yttre agerande och hans inre avsikt, tryggar alltså Sin älskade Profet(S) med denna gåva och talar om för honom att inte bekymra sig för detta.

Sammanfattningsvis kan det sägas att det i föregående verser talades om tawhid och om Gud som inverkande Herre och ständigt ombesörjande av skapelsen, medan dessa verser för talet till Guds ord och Guds Sändebud – den heliga Koranen och Profeten Mohammad(S). På så vis förbinds och kompletteras talet om den allmänna skapelsevägledningen som förekommer för alla skapelser med den speciella religiösa vägledningen som är specifikt för människan. Dessutom befallde tidigare verser till glorifierandet av Gud medan dessa verser talar om den heliga Koranen som i sig redogör för och är ett glorifierande av Gud.

87:7

إِلَّا مَا شَاءَ اللَّهُ ۚ إِنَّهُ يَعْلَمُ الْجَهْرَ وَمَا يَخْفَىٰ

Illa ma shaa Allahu innahu yaAAlamu aljahra wama yakhfa

Utom det som Gud vill; sannerligen känner Han till det synliga och det som är dolt

Se kommentar för 87:6

87:8

وَنُيَسِّرُكَ لِلْيُسْرَىٰ

Wanuyassiruka lilyusra

Och Vi kommer att underlätta [vägen för] dig till det lätta

Yosra: begreppet ”yosra” är den feminina formen av ”aysar” och kommer från ”taysir” som innebär att underlätta och förenkla. Vidare ges Profeten(S) ytterligare stöd genom angivelsen att Gud leder honom ständigt till det bästa och enklaste och underlättar för Honom i alla avseenden. Profetens(S) uppdrag och vägen han hade framför sig i mottagandet, bevarandet och förkunnandet av Guds budskap samt dess verkställande och utövande innebar ett tungt ansvar och många svårigheter. I själva verket försäkrar Gud Sin Profet(S) om att den gudomliga hjälpen ständigt kommer att vara med honom och underlätta hans väg. Med tanke på formuleringen av versen och att betoningen ligger på Profeten(S) själv och underlättandet av hans person som Gud i sig försett med enkelhet, kan versen innebära att Gud förser Profetens(S) person med inspirationer så att han framför Guds budskap, i ord och handling, på bästa och enklaste vis. Med andra ord gör Gud Profetens(S) person enkel som sådan att han väljer det bästa av vägar genom att hans inre är så ren och klar att han själv är enkel och klar och inte väljer annat än den bästa enklaste vägen. Detta genom att Profeten(S) med sitt rena inre urskiljer det bästa enklast mottagbara tillvägagångssättet som i själva verket sammanfaller med människans fitra (inre medfödda natur) och som fitra har fallenhet till och således är också bäst mottaglig för. Dock har denna enkelhet och underlättande inte begränsats i något hänseende och således kan versen företa en vidare bemärkelse som även innefattar innehållet av Profetens(S) framförda budskap. Detta skulle innebära att även själva religionen och dess förpliktelser är enkla och inte betungande. Profetens(S) eget leverne och tillvägagångssätt var i sig en manifestation av denna enkelhet då Profeten(S) tog lätt på tillvaron och var inte bunden till fästelser i fråga om mat, dryck, klädsel, transportmedel, boende eller dylikt annat än det rättmätigt befogade som Guds religion befallde till. Samtliga av dessa förklaringar kan innefattas av versen.

87:9

فَذَكِّرْ إِنْ نَفَعَتِ الذِّكْرَىٰ

Fathakkir in nafaAAati alththikra

Så påminn om påminnelsen nyttar

Efter att ha talat om välsignelsen av Guds nedsända ord och Profetens(S) fullständiga mottagande av dessa samt löftet om att underlätta vägen för honom, slutleds Profetens(S) främsta uppgift och roll som går ut på att påminna folk så påminnelsen må tillföra dem nytta. Med andra ord har Gud försett Profeten(S) med alla nödvändiga förutsättningar och backat upp honom med förmågan att motta och framföra Hans budskap på bästa enklaste vis. Följaktligen skall Profeten(S) helga sin Herres Namn och se till att påminna människorna. Denna påminnelse kan ha två utfall; antingen att människor får nytta av det genom att ihågkomma och hitta tillbaka till deras innebodda fitra och vidare hitta till Gud, eller att påminnelsen blir ett slutgiltigt argument mot förnekarna som måste välja väg.

87:10

سَيَذَّكَّرُ مَنْ يَخْشَىٰ

Sayaththakkaru man yakhsha

Snarligen kommer den som fruktar [Gud] att påminnas

Yatajannab: begreppet ”yatajannab” är från ”tajannob” som innebär att avlägsna sig och ta avstånd från något.

Sedan skildras människors reaktioner inför denna påminnelse som delar dem i två grupper där den första gruppen, som har en viss gudsfruktan och sanningssökande anda levande inom sig, tar till sig påminnelsen och rycks upp ur försummelsens slummer. Detta medan de som inte skyr Guds straff på grund av hur fördärvade de har blivit, istället dras sig bort och tar avstånd från påminnelsen.

Generellt sett, så länge människan inte är nonchalant och tänker efter kring följderna av sina handlingar, känner ett ansvar för dem, söker sanningen och således har en fruktan för och bryr sig om sitt slut, vilket sunt förnuft påkallar, kommer påminnelser, lärdomar och råd att innebära eftertanke och medföra

nytta för henne. Dessa allmänmänskliga grundegenskaper och att människan tror på och håller sig till vissa ramar och universellt riktiga moraliska principer kan sägas utgöra en lägre grund av, eller åtminstone en grogrund för, taqwa (gudfruktighet och fromhet) som kommer att få människan att vakna och rädda henne. Det som religionen påkallar och bygger på är alltså detsamma som människor till sin natur uppskattar och ser upp till – att människan har riktlinjer för sitt liv och en målmedvetenhet i syfte att nå högre, betydelsefulla och osjälviska ideal. Människan till sin natur ogillar principlöshet, lösaktighet och själviskhet och känner en inre avsmak när hon ser det, precis som hon känner en inre uppskattning och respekt för människor som principfast kämpar för högre ideal. Detta är ett faktum som inte går att undkomma och varje människa kan hitta bästa vittnet för det i sitt eget inre. Nästa steg blir för människan att välja om hon vill tillhöra den osjälviska kämpande skaran eller höra till de som ser på och någonstans djupt inom sig uppskattar men inte är någonting likt den skaran själva?

Det faktum att osalighet och fördärv sätts som motpol till fruktan, istället för att sättas mot lycka eller salighet, kan bero på att roten till människans lycka och salighet ligger i hennes ansvarskänsla och fruktan som gör att hon tar till sig påminnelsen och tänker efter. Utifrån denna parallell kan det även utläsas att den andra gruppen har gått så långt i sin överträdelse att de inte längre upplever fruktan eller bävan för Guds straff. Resultatet blir att precis som den som fruktar Gud får nytta av Profetens(S) påminnelse, får denna påminnelse den osalige och fördärvade som inte fruktar Gud att ta avstånd och fjärma sig allt längre från den.

87:11

وَيَتَجَنَّبُهَا الْأَشْقَى

Wayatajannabuha alashqa

Och den osaligaste kommer att undvika den

Se kommentar för 87:10

87:12

الَّذِي يَصْلَى النَّارَ الْكُبْرَىٰ

Allathee yasla alnnara alkubra

Den [osaligaste] som inträder [och förblir i] den stora elden

Ödet för den andra gruppen som i reaktion på Profetens(S) påminnelse drar sig bort och avlägsnar sig beskrivs vidare med att de, till följd av detta, kommer att inträda och förbli i helvetets stora eld där de varken dör eller knappt kan sägas lever.

Med andra ord är deras tillvaro i helvetet som sådan att de varken dör och slipper straffet eller att det tillstånd de befinner sig i kan kallas att leva. Detta då de ständigt befinner sig i straffet och svävar mellan liv och död, vilket i sig är en del av straffet. Denna beskrivning visar även att det inte finns någon räddning eller befrielse ur denna stora eld då befrielsen från den kan ske genom ett av två alternativ som båda är uteslutna; antingen att personen dör och förintas eller att personens helvetiska liv omvandlas till ett gott liv fri från straffet.

I fråga om vad denna stora eld är har en del Korankommentatorer angett att det kan referera till helvetets lägsta botten då dessa personer har varit bland de värsta förnekarna och totalvägrat och motsatt sig Profetens(S) påminnelser. Detta medan en del andra har menat att det är frågan om en stor eld i jämförelse med denna världs lilla eld som bland annat i en hadith av Imam Sadiq(A) beskrivs enligt följande: ”Er eld [i denna värld] är en del av sjuttio delar av helvetes eld som har släckts sjuttio gånger med vatten sedan flammat upp igen, och hade det inte varit så hade människan inte tålt den.” (Bihar al-Anwar volym 8 s 288 hadith 21)

I den kända och högst sublima duaa Kumayl(RA) som har återgetts från Imam Ali(A) beskrivs en liknande jämförelse i en slående fras: ”O DU Generöse O Herre, och DU vet om min svaghet i att tåla en liten del av denna världs svårigheter och bestraffningar, och vad som försiggår i den utav bekymmer för dess invånare, och det [medan dessa] är svårigheter och mödor som är övergående och tillfälliga och kortvariga, så hur ska jag tåla Nästa världs svårigheter och storheten av dess mödor, och det är en svårighet vars varaktighet är lång och vars befintlighet består och för vars invånare det inte finns någon lindring…”

87:13

ثُمَّ لَا يَمُوتُ فِيهَا وَلَا يَحْيَىٰ

Thumma la yamootu feeha wala yahya

Sedan inte dör i den och inte [heller] lever

Se kommentar för 87:12

87:14

قَدْ أَفْلَحَ مَنْ تَزَكَّىٰ

Qad aflaha man tazakka

Sannerligen har den som renar [och raffinerar] sig frälsts

Efter de motstridande förnekarnas hårda straff övergår verserna till de troende och de faktorer som bidrar till deras frälsning där tre framstående koncept och tillhörande handlingar anges – tazkiye (rening, raffinering och uppringande av själen), hågkomsten av Guds Namn däribland genom yttrande samt bönen.

Tazkiye har en vid innebörd och medan det i grunden refererar till ett rengörande och följaktligen växande som omfattar själen generellt, förekommer tazkiye även i fråga om andra specifika koncept däribland materiella förmögenheter. Därav förekommer det både mer övergripande och mer särskilda hänsyftningar som stödjer sig på andra verser i den heliga Koranen samt på hadither, varav samtliga kan innefattas i konceptet av tazkiye.

En förklaring är att tazkiye i detta fall refererar till rengörande av själen från shirk (polyteism och avgudadyrkan) utifrån föregående verser där detta berördes samt utifrån att rengörande från shirk, i dess synliga och mer dolda former där annat än Gud väger mer hos människan, är det mest grundläggande och essentiella av själens och hjärtats rengöring. Utifrån nästföljande verser som talar om hur människor dränks i denna värld på bekostnad av Nästa värld, kan det även röra sig om ett rengörande från alla världsliga och materiella fästelser som distraherar människan från Nästa värld och hennes eviga boning i den. Således kan det även innefatta tawba (uppriktig ångerfullhet och ombedjande om Guds förlåtelse) då återvändandet till Gud är ett framstående medel som dels renar och dels bevarar människans hjärta från att sjunka i och fästa sig vid det världsliga.

En annan förklaring, utifrån andra verser som är kopplade till de troendes frälsning, är att tazkiye i detta fall kan gälla rengörande från dåliga, fördärvade egenskaper och omoraliska beteenden följt av att utföra goda handlingar [se 91:8-9 samt 23:1-9]. Ytterligare en förklaring har angetts vara att skänka från sina förmögenheter i Guds väg då det rengör hjärtat från fästelser i synnerhet i materiella avseenden. Likaså inbegriper denna förklaring alla handlingar som ser till att rengöra människan från denna världs lågheter som hon utför med sina händer, går till med sina ben och eftersträvar med andra kroppsdelar som medel.

En särskild hänsyftning som har angetts i flera hadither är i fråga om ”zakat al-fitra” det vill säga den specifika förmögenhetsallmosa som de troende är obligerade att skänka till behövande på dagen av Eid Fitr och vid slutförandet av månaden Ramadans fasta (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 556 hadith 19-20; samt Rooh al-Ma’ani volym 30 s 110; Tafsir al-Khashshaf volym 4 s 740). Detta medför dock en fråga då både fastan av månaden Ramadan och tillhörande zakat på Eid-dagen fastställdes först senare i Medina medan denna surah och framförallt dess första verser har nedsänds i Mecka. Svaret som klargör frågan är att det kan dels mycket väl vara så att de sista verserna har nedsänts i Medina, då alla verser tillhörande samma surah inte behöver nödvändigtvis ha nedsänts samtidigt eller på samma plats vilket vi vet är fallet många gånger. Därutöver är zakat al-fitra i själva verket en framstående hänsyftning för versen och begränsar inte versens innebörd till bara den hänsyftningen.

Hur det än må vara i detta specifika fall, omfattar konceptet av tazkiye både rengörande från shirk, moraliska förfall i egenskaper och beteenden, förbjudna överträdelser och dåliga avsikter i handlingar samt rengörande av sina förmögenheter och sig själv genom att ge zakat i Guds väg [se även 9:103]. Således kan samtliga förklaringar vara gällande i denna vers.

Värt att notera är att detta recept på frälsning inleds först med tazkiye följt av hågkomsten och kallandet av Gud som sedan går vidare till förrättande av bönen. En del Korankommentatorer har sammanfattat detta till ett trestegsprogram för den troendes frälsning vars första steg är att rensa och rengöra sig själv och sitt hjärta från alla felaktiga och fördärvade trosuppfattningar, för att sedan kunna motta Guds kännedom och göra plats för närvaron av Guds Namn och attribut samt deras manifestation i hjärtat och själen, och därefter infinna sig i Guds tjänst och ägna sig åt att tjäna Honom. (Tafsir Fakhr Razi volym 31 s 147)

Noterbart är även att bönen uppges som en förgrening av Guds hågkomst vilket indikerar att det är Guds hågkomst och hjärtats upplysning av tron på Honom som för människan till att anropa Gud och stå i bön. Dessutom ligger bönens värde i att den är härrörd från och ständigt genomsyrad av Guds hågkomst.

87:15

وَذَكَرَ اسْمَ رَبِّهِ فَصَلَّىٰ

Wathakara isma rabbihi fasalla

Och ihågkom sin Herres Namn så han förrättade bönen

Se kommentar för 87:14

87:16

بَلْ تُؤْثِرُونَ الْحَيَاةَ الدُّنْيَا

Bal tuthiroona alhayata alddunya

Men ni föredrar livet av denna värld

To’theroon: begreppet ”to’theroon”, från ”ithar”, innebär att välja och låta föregå eller ge företräde.

Sedan utpekas den främsta bidragande faktorn till att människan viker av från frälsningens utstakade väg med en förebrående ton, nämligen att människan ger denna värld företräde och låter den överväga trots att Nästa värld är både bättre ur alla aspekter och dessutom beständig.

Med andra ord riktas talet till människan som överlag tenderar att ge företräde åt vissa av sina mänskliga naturliga benägenheter och ockupera sig med denna världs angelägenheter på bekostnad av Nästa värld. Detta medan ingen förnuftig människa med vett i huvudet kan tillåta sig att utbyta den bestående boningen mot den flyktigt övergående och föredra denna världs begränsande och temporära njutningar som medföljs av möda och värk över Nästa världs bestående och fullkomliga njutningar. Det som dock händer är att de benägenheter som finns inom människan och drar henne till denna värld i form av lustar och begär, får övertaget och häver sig över andra benägenheter som också finns inom människan och kallar henne till den eviga och bestående frälsningen. De stormar som världsliga begär, däribland kärlek till rikedomar, sexuella böjelser, självhävdelse, överlägsenhet, lathet, bekvämlighet, hämndlystenhet med flera, rör upp inom människan kan stundtals vara så kraftiga att alla människans övertygelser och kunskaper om vad som är bra och riktigt blåser bort i stundens hetta. Det kan även gå så långt att människans urskiljningsförmåga rubbas så pass att hon inte längre är förmögen att urskilja riktigt från oriktigt och rätt från fel eller att det goda och moraliska framställs som motbjudande för henne medan det fördömda och omoraliska ter sig tilltalande. Detta är en anledning till att kärlek för och fästelse vid denna värld har återkommande uppgetts vara en källa och grogrund för alla felsteg, synder och moraliska fördärv. I själva verket uppger versen alltså samma innebörd som har återgetts i många hadither från Ahl al-Bait(A) och även tidigare profeter(A), däribland hadithen: ”Kärleken för denna värld är roten till varje felsteg” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 556-557). Däremot innebär detta inte att helt ta avstånd från allt, inte ens njutningar, i denna värld och leva i celibat eller överdriven asketism. Snarare är religionens väg den raka medelvägen som presenterar och framhäver denna värld som ett utomordentligt viktigt medel och passage till att nå nästa värld och nå den väl. För att uppnå detta mål behöver denna värld användas ändamålsenligt och med måtta. Människan ska alltså njuta av denna världs godheter som Gud har skapat för människan att använda och njuta av, men akta sig för att inte drunkna och bli försjunken i dessa så pass att hon fastnar i dem och inte kan se bortom dem, och således glömmer sig själv och sitt eget höga värde och potential som människa. Med andra ord är denna världs godheter till för människan, i synnerhet de troende, att åtnjuta med en medvetenhet och inom ramar för att vidare kunna igenom dem nå högre djupare njutningar. Således står valet inte mellan att njuta och inte njuta, utan snarare mellan att njuta på rätt sätt av de ytliga, tillfälliga, kortvariga och ofullständiga njutningarna för att nå inre, högre, beständiga och fullkomliga njutningar. Genom att reglera ytliga kroppsliga benägenheter och njutningar får människan alltså ögonen upp för sina egna inre djupare själsliga benägenheter. Det kan liknas vid den inre själsliga njutning som en människa känner av att ge bort sin mat trots sin egen hunger, till en annan som är hungrig. Att äta maten själv skulle visserligen ge en njutning men den själsliga njutning som upplevs av att hjälpa en annan är betydligt högre och djupare och av en helt annan kaliber. Den går varken att beskriva eller jämföra men är klart högre och djupare. I kontrast till detta kan personen välja att äta maten själv och fortsätta äta allt den vill utan stopp i resten av sitt liv och därmed bejaka sina ytliga benägenheter till fullo. I slutänden kommer en sådan person avsky sig själv för sin låghet och må uruselt med massor av kroppsliga sjukdomar på köpet. Personen har alltså under tiden haft sina ytliga kortvariga njutningar men på bekostnad av sina djupare beständiga njutningar och i processen förlorat sig själv också. Denna värld kan således liknas vid en åker där människan sår fröna av sina handlingar för att delvis i denna värld, men i dess fullständiga form i Nästa värld, skörda det goda eller korrupta resultatet av dessa beroende på vad hon har sått.

Det hela är alltså en fråga om hantering av i denna värld och ett ändamålsenligt tillvägagångssätt i den snarare än ett totalt avståndstagande som varken är möjligt eller förståndigt vare sig ur religiös eller ur intellektuell synvinkel. Med andra ord gäller det att passera igenom denna värld som en brygga passeras för att komma till målet men inte fastna på bryggan och fästas vid den mitt på vägen, även om man kan njuta av utsikten medan man är högst försiktig och inte tappar målet ur sikte. Nästa fråga som ställer sig själv blir således hur kärleken för denna värld som är kärnan av så gott som alla tvister, osämjor, krig, mord och andra förbrytelser kan avlägsnas från hjärtat när vi ändock lever och skall leva i samt dessutom skall handskas med denna värld tills vidare?! Detta kräver pågående ansträngning och uppfostran på intellektuell, kulturell och trosnivå men framförallt tazkiye och islah an-nafs (kampen mot jaget) eller som Profeten(S) kallat det jihad al-akbar (den största kampen).

På denna väg är ett av de praktiska och bästa läromedel som Gud Själv har använt i Sin kärleksfulla uppfostran i den heliga Koranen, att uppmana Sin älskade Profet(S) och, i följe av honom, alla människor att se över föregångarnas livshistorier för att reflektera och dra lärdom av deras öden. Hur har det gått för mäktiga härskare som Farao, eller kolossalt rika personligheter som Qaroon, eller andra stora och starka folksläkten som Thamood som fäste sig vid denna värld och drunknade i den tills de trodde sig vara oslagbara?! Ändå på knappt ett ögonblick och med de minsta och enklaste av medel berövades dem av all sin makt och alla sina förmögenheter och förlorade livets chans tack vare deras överträdelser och förtryckande förbrytelser. Vilken av dem kunde hålla tillbaka Guds vrede och skydda sig med sina förmögenheter och sin makt?! Föregångarnas livsöden bör alltså vara en uppväckande varningssignal som kastar ljus på vägens slut med påtaglighet för den människa som eftertänker, vilket får kärleken till denna värld att tappa färg i hennes ögon och dess rötter att förtvina i hennes hjärta.

I en djup och utförlig hadith i fråga om kärleken för denna värld har Imam Sajjad(A) öppnat upp ämnet och lyst upp ännu vidare horisonter. I det återges att Imamen(A) frågades om vad som är det bästa av handlingar hos Gud? Imamen(A) svarade: ”Det finns ingen handling efter kännedomen om Gud, den Ärade den Majestätiske, och kännedomen om Hans Sändebud som är bättre än motvilja mot denna värld.” Sedan förklarade Imamen(A) enligt följande: ”Detta då kärleken för denna värld förgrenas i många grenar, och likaså har olydnader [överträdelser och synder] många grenar. Det första som Gud inte lyddes med var Iblis takabbor (högmod och självhävdelse) då han vägrade [bönfalla för Adam på Guds order], företog högmod och blev av förnekarna. Därefter var det hirs (lystnad) som blev källa för Adam(A) och Hawwas(A) olydnad då Gud sade till dem att äta från allt i paradiset men inte närma sig det förbjudna trädet men de gick till det som de egentligen inte behövde. Och detta blev kvar för deras barn till domedagen då det mesta som människan ger sig efter är inget som hon behöver [egentligen, då själva behoven inte påkallar synd utan det är de extra begären och överdriften som leder till synd]. Sedan var det hasad (avund) som ledde till synden av Adams(A) son som avundades sin bror och dödade honom. Och av förgreningarna av den [denna världs kärlek] är kärlek för kvinnor [sexuella frestelser], kärlek för [att förbli kvar i] denna värld [som gör att människan drunknar i långdragna önskemål], kärlek för [inflytande och] makt, kärlek för bekvämlighet, kärlek för att tala, kärlek för överlägsenhet [och självhävdelse], och kärlek för rikedom. Dessa är sju drag som alla är inkluderade i kärleken till denna värld och därför har profeter(A) och lärda tänkare efter insikt om denna sanning sagt: ’Kärleken för denna värld är roten till alla synder.’” (Osool Kafi volym 2 kapitel: kärlek till denna värld och lystnad för den, hadith 8 samt sjutton lärorika återberättelser i samma avseende)

Den heliga Koranens yttring sammanväver sådan gudomlig visdomsfylld djup in i de minsta av detaljer tillsammans med sådan bedårande skönhet att förståndet förbluffas häpen och hjärtat berusas hänförd. En vacker finess i formuleringen av vers 17 är att livet i Nästa värld anges vara mer bestående när den i själva verket är helt bestående och knappt ens föremål för jämförelse. Den hårfina förklaringen ligger i att det, i versen innan, har varit tal om att föredra och välja ena världen över den andra, det vill säga ett övervägande och jämförelse, och således följer responsen i samma klang likt en vacker symfoni. Dessutom, nog är att Nästa värld är bättre och mer bestående än denna värld för det förnuftiga förståndet att föredra och välja den. För ett avgörande val krävs det alltså inte ens att nästa värld ska vara fullständigt beständig även om den faktiskt är det. Vers 18-19:

Sohof: begreppet ”sohof” är plural för ”sahifa” som betyder skrivtavla och refererar till allt från en sten- eller lertavla till ett ark, blad eller annan form av skriftunderlag som man kan skriva på.

Slutligen fastslås att det angivna är ingeting nytt och har även förekommit i tidigare skrifter som Gud har sänt till Sina profeter(A), däribland profeten Ibrahim(A) och profeten Musa(A).

Vad som är avsedd med det angivna budskapet kan vara budskapet i vers 13 och nästföljande verser i fråga om vägen av frälsning, de föreskrivna handlingarna som resulterar i frälsning och att människan inte ska låta denna värld få företräde. Det kan även innefatta hela denna surah då den inleddes med tawhid, gick vidare med profetskap och fullbordades med ett praktiskt delstegsprogram för människans frälsning. Hur det än må vara tyder detta på betydelsefullheten av denna surah och dess versers budskap som utgör grunderna för alla monoteistiska världsreligioner och har ingått i samtliga profeters(A) förkunnanden, leverne, tillvägagångssätt och läror som alla härrör från samma Källa och Ursprung.

Benämningen av profeten Ibrahims(A) och profeten Musas(A) skrifter kan vara en utvecklande förklaring för de första skrifterna som nämnts i versen innan och på så vis en betoning på deras värde, eller utgör en hänsyftning och ett framstående exempel av de första skrifterna. På så vis kan samtliga av tidigare profeters(A) skrifter vara inkluderade eller endast dessa två profeters(A) skrifter specifikt menade. Dessa två skrifter hör dock till de första skrifterna i relation till de sista skrifter som profeten Isa(A) (Jesus) och Profeten Mohammad(S) har mottagit.

I en återberättelse återger Abu Tharr(RA) att han frågade Profeten(S) om antalet profeter(A) varpå Profeten(S) svarade att de var 124 000. Abu Tharr(RA) frågade: ”Hur många av dessa vara Sändebud?” Profeten(S) svarade: ”313 och de andra var endast profeter.” Abu Tharr(RA) säger: ”Jag frågade: ’Var Adam(A) profet?’ Profeten(S) svarade: ’Ja, Gud talade med honom och skapade honom Själv.’ Sedan tillade Profeten(S): ’O Abu Tharr, fyra av profeterna var araber – Hood, Salih, Sho’ayb och din Profet.’ Jag frågade: ’O Guds Sändebud, hur många skrifter har Gud nedsänt?’ Profeten(S) svarade: ’104 skrifter; tio skrifter till Adam, 50 skrifter för Shith, 30 skrifter för Akhnookh det vill säga Idris som var den första som skrev med pennan, tio skrifter till Ibrahim och även Tora [till profeten Musa], Injil (Evangelium) [till profeten Isa (Jesus)], Zaboor [till profeten Dawood (David)] och Forqan [Koranen].’” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 476)

87:17

وَالْآخِرَةُ خَيْرٌ وَأَبْقَىٰ

Waalakhiratu khayrun waabqa

Och [detta medan] det Sista [livet i Nästa värld] är bättre och beständigare

Se kommentar för 87:16

87:18

إِنَّ هَٰذَا لَفِي الصُّحُفِ الْأُولَىٰ

Inna hatha lafee alssuhufi aloola

Förvisso finns detta [budskap] helt visst [även] i de första skrifterna

Sohof: begreppet ”sohof” är plural för ”sahifa” som betyder skrivtavla och refererar till allt från en sten- eller lertavla till ett ark, blad eller annan form av skriftunderlag som man kan skriva på. Slutligen fastslås att det angivna är ingeting nytt och har även förekommit i tidigare skrifter som Gud har sänt till Sina profeter(A), däribland profeten Ibrahim(A) och profeten Musa(A). Vad som är avsedd med det angivna budskapet kan vara budskapet i vers 13 och nästföljande verser i fråga om vägen av frälsning, de föreskrivna handlingarna som resulterar i frälsning och att människan inte ska låta denna värld få företräde. Det kan även innefatta hela denna surah då den inleddes med tawhid, gick vidare med profetskap och fullbordades med ett praktiskt delstegsprogram för människans frälsning. Hur det än må vara tyder detta på betydelsefullheten av denna surah och dess versers budskap som utgör grunderna för alla monoteistiska världsreligioner och har ingått i samtliga profeters(A) förkunnanden, leverne, tillvägagångssätt och läror som alla härrör från samma Källa och Ursprung. Benämningen av profeten Ibrahims(A) och profeten Musas(A) skrifter kan vara en utvecklande förklaring för de första skrifterna som nämnts i versen innan och på så vis en betoning på deras värde, eller utgör en hänsyftning och ett framstående exempel av de första skrifterna. På så vis kan samtliga av tidigare profeters(A) skrifter vara inkluderade eller endast dessa två profeters(A) skrifter specifikt menade. Dessa två skrifter hör dock till de första skrifterna i relation till de sista skrifter som profeten Isa(A) (Jesus) och Profeten Mohammad(S) har mottagit. I en återberättelse återger Abu Tharr(RA) att han frågade Profeten(S) om antalet profeter(A) varpå Profeten(S) svarade att de var 124 000. Abu Tharr(RA) frågade: ”Hur många av dessa vara Sändebud?” Profeten(S) svarade: ”313 och de andra var endast profeter.” Abu Tharr(RA) säger: ”Jag frågade: ’Var Adam(A) profet?’ Profeten(S) svarade: ’Ja, Gud talade med honom och skapade honom Själv.’ Sedan tillade Profeten(S): ’O Abu Tharr, fyra av profeterna var araber – Hood, Salih, Sho’ayb och din Profet.’ Jag frågade: ’O Guds Sändebud, hur många skrifter har Gud nedsänt?’ Profeten(S) svarade: ’104 skrifter; tio skrifter till Adam, 50 skrifter för Shith, 30 skrifter för Akhnookh det vill säga Idris som var den första som skrev med pennan, tio skrifter till Ibrahim och även Tora [till profeten Musa], Injil (Evangelium) [till profeten Isa (Jesus)], Zaboor [till profeten Dawood (David)] och Forqan [Koranen].’” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 476)

87:19

صُحُفِ إِبْرَاهِيمَ وَمُوسَىٰ

Suhufi ibraheema wamoosa

Ibrahims och Musas skrifter

Se kommentar för 87:18