Notice: Undefined index: p in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 26

Notice: Undefined index: find in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 35
Heliga Koranen
BETA
al-Borooj

البروج

al-Borooj (Stjärnpositionerna)

Namn: Surah al-Borooj (Stjärnpositionerna)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 22

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 85

Ordningsföljd i nedsändelse: 27



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Imam Sadiq(A) sade: ”Den som reciterar surah al- Borooj i sina obligatoriska böner skall veta att denna surah är profeternas(A) surah och hans återuppståndelse och vistelse kommer att vara med profeterna(A).” (Thawab al-A’mal s 150)



Huvudsaklig ämnesfokus: Guds eder, förnekarnas avsky för de troende i deras avsky för tron på Gud, exempel på förnekande folk – Vallgravens folk, Thamood-folket och Farao, helvetet och en brinnande eld respektive paradiset och en stor seger – det utlovade straffet för förnekarna och den utlovade belöningen för de troende, Gud – den Mäktige som slår till med kraft och samtidigt den mycken Förlåtande, den mycken Kärleksfulle, besittare av herraväldet och den Ärorike, förnekarnas förnekelse av tjurskallighet, den heliga Koranen – en bevarad skrift



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah återges historien om några historiska folk som förnekade Guds vägledning och överträdde mot de troende för att vidare tala om det straff som väntade dem i följd av deras handlingar. Genom skildringen av dessa folks levnadsöden påpekas även några av de faktorer som får förnekare att förneka. Detta samtidigt som de troende försäkras om att Gud är vittne till prövningarna som de får genomgå och att dessa prövningar ligger till grund för den stora seger som de kommer att erhålla i Nästa eviga värld. Därmed är deras vidhållande av tron på Gud och deras goda handlingar det som föranleder den stora belöningen. Guds omnämnda attribut utgör i sammanhanget både ett gott bådande och ett varsel för människorna samtidigt som en glimt av Koranens storhet berörs.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

85:1

وَالسَّمَاءِ ذَاتِ الْبُرُوجِ

Waalssamai thati alburooji

[Jag svär] Vid himlen med [dess] stjärnpositioner

Borooj: begreppet ”borooj” är plural för ”borj” som i grunden innebär vad som är synligt och iögonfallande. Således refererar begreppet bland annat till höga byggnader och pelare liksom fästningar då dessa urskiljs tydligt från övrig bebyggelse. Det är ur samma aspekt och från samma begreppsrot som en kvinnas synliggörande av sin skönhet kallas för ”tabarroj”. I detta fall avser eden stjärnorna och deras positioner i himlen som är märkbara på håll och drar blickarna till sig. [se även 15:16] Denna surah inleds med ett antal eder där Gud för att vidare tala om exempel på troende respektive förnekande folk, deras handlingar och vad dem resulterade i. Den första eden avläggs vid himlen och stjärnornas positioner I början av Profetens(S) kall till Islam var de nyblivna muslimerna i ett svårt läge då avgudadyrkarna som tillhörde Meckas mäktiga och rika högklass använde alla metoder, däribland tortyr, för att skada och skrämma dem och få dem att överge Islam. Denna surah agerar således å ena sidan som en tröst och stärkande bekräftelse för de troende om att de är på rätt spår. Detta genom att de påminns om tidigare epokers troende som också förtrycktes men som med sitt tålamod nådde frälsning hos deras Herre. Å andra sidan utgör denna surah en varning för avgudadyrkarna och förnekarna i allmänhet genom att påminna om tidigare mäktiga folk som förnekade tron och använde liknande metoder mot de troende och hur dessa förnekare till slut utplånades.

85:2

وَالْيَوْمِ الْمَوْعُودِ

Waalyawmi almawAAoodi

Och [vid] den utlovade dagen [domedagen]

Därefter svär Gud vid domens dag som har utlovats och vid en bevittnare och en bevittnad.

I enlighet med hadither kan det finnas flera hänsyftningar för vilka som är avsedda med bevittnare och bevittnad. En av de främsta hänsyftningarna tycks dock referera till den heliga Profeten(S) respektive domedagen [se 33:45 respektive 11:103]. Detta utifrån en återberättelse som anger att en man en dag kom till moskén och såg tre personer som återberättade hadither från Profeten(S). Han gick fram till den första av dem och frågade om vilka ”bevittnaren” och ”det bevittnade” var? Den första personen svarade: ”Fredagen respektive ’Arafa-dagen”. Mannen gick fram till den andra personen och ställde samma fråga och fick till svar: ”Fredagen respektive Eid al-Adhha”. Sedan tittade han på den tredje mannen som var en ung man med ett vackert och upplyst ansikte. Han gick fram till honom och ställde samma fråga. Den unga mannen svarade: ”Bevittnaren är Profeten(S) och det bevittnade är domedagen; har du inte hört Guds ord…” och sedan reciterade han vers 33:45 respektive 11:103 där Gud kallar Profeten(S) för vittne och domedagen för bevittnad. Mannen återger: ”Jag gick och frågade vilka dessa män var och det visade sig att den första var Ibn Abbas, den andra var Abdullah ibn Omar och den tredje var Hassan ibn Ali” – det vill säga Imam Hassan(A) son till Imam Ali(A). (Majma’ al-Bayan volym 10 s 466)

85:3

وَشَاهِدٍ وَمَشْهُودٍ

Washahidin wamashhoodin

Och [vid] bevittnare och bevittnad

Se kommentar för 85:2

85:4

قُتِلَ أَصْحَابُ الْأُخْدُودِ

Qutila ashabu alukhdoodi

Död åt Ashab al-Okhdood [Vallgravens folk]

Ashab al-Okhdood: begreppet ”okhdood” innebär reva och har kommit att referera till utgrävda diken, vallgravar eller stora gropar i marken. Ashab al-Okhdood refererar till ett folk som hade grävt ett stort dike som de fyllde med eld och däri brukade de bränna de troende av sitt folk i deras försök att bekämpa deras tro.

Waqood: begreppet ”waqood” innefattar all sorts bränsle som exempelvis ved. All eld behöver bränsle, men att denna eld betonas ha haft bränsle avser troligtvis att de ständigt försåg den med mer ved, vilket resulterade i en stor eld som fortsatte att brinna. Sedan förbannas Vallgravens folk som hade gjort upp en stor eld som de ständigt försåg med bränsle medan de själva satt omkring den och bevittnade sitt dåd mot de troende.

Detta folk som blev kända som Vallgravens folk, hade i själva verket satt de troende inför ett ultimatum; antingen ge upp sin tro på Gud och behålla livet eller brännas levande. När de troende gjorde motstånd och vidhöll sin tro kastade dessa förnekare dem i elden. Dessutom tog förnekarna själva kallblodigt plats kring Vallgraven som åskådare och såg på medan de troende brändes levande. Formuleringen av verserna visar därtill att detta var en återkommande företeelse och inte bara en engångshändelse.

85:5

النَّارِ ذَاتِ الْوَقُودِ

Alnnari thati alwaqoodi

[Vallgraven med] elden [som ständigt försågs] med bränsle

Se kommentar för 85:4

85:6

إِذْ هُمْ عَلَيْهَا قُعُودٌ

Ith hum AAalayha quAAoodun

[Det] medan de själva är kring den sittande

Se kommentar för 85:4

85:7

وَهُمْ عَلَىٰ مَا يَفْعَلُونَ بِالْمُؤْمِنِينَ شُهُودٌ

Wahum AAala ma yafAAaloona bialmumineena shuhoodun

Och är över vad de gör med de troende bevittnande

Se kommentar för 85:4

85:8

وَمَا نَقَمُوا مِنْهُمْ إِلَّا أَنْ يُؤْمِنُوا بِاللَّهِ الْعَزِيزِ الْحَمِيدِ

Wama naqamoo minhum illa an yuminoo biAllahi alAAazeezi alhameedi

Och de avskyr inte av dem [troende] utom [det faktum] att de [troende] tror på Gud den Mäktige, den Lovprisade

Naqemoo: begreppet ”naqemoo” kommer av ”naqm” som innebär att starkt ogilla och anta något som ett fel, genom att utpeka det med ord eller via bestraffning. Därav är avsky en av begreppets innebörder också, medan hämnd kallas för ”intiqam” utifrån samma begreppsrot.

’Aziz: begreppet ”’aziz” kommer av ”’izza” med betydelsen mäktighet och ära. Det utgör även ett av Guds Namn och attribut och innebär den Mäktige som är oövervinnlig.

Hamid: begreppet ”hamid”, av ”hamd” som betyder lovprisande, innebär den lovprisade. ”Hamid” är även ett av Guds Namn och attribut och i Guds fall innebär det den Lovprisade som är fullkomlig och värdig att lovprisas.

Därefter påpekas anledningen till att Vallgravens folk kände en sådan avsky för de troende och påvisar att förnekarnas agg berodde på de troendes tro på Gud som den Enda Herren.

Dådet som Vallgravens folk begick mot de troende, och att de till och med såg på medan de troende plågades till döds, var för att de ansåg de troende avvika från deras linje genom att tro på Gud och anta tawhid (monoteism – Guds enhet och enhetlighet). Följaktligen var detta ett sätt att hämnas på de troende och framförallt på deras tro som förnekarna avskydde de troende för, men inte bara för att de trodde utan framförallt för att de vägrade ge upp sin tro. Detta medan de troende i själva verket hade antagit tron på den Mäktige oövervinnelige Herren som är värdig all lovprisande; Han som har himlarna och jorden i Sin ägo och som Själv är vittne över allting.

De attribut och beskrivningar som anges för Gud i dessa verser utgör således både en tröst för alla troende och en varning för alla de som vägrar tro och dessutom bekämpar de troende. Det faktum att inget undgår Gud innebär därmed att Han bevittnar de troendes ihärdighet på Hans väg och att Han kommer att belöna dem. Förnekarna däremot, som genom sin behandling av de troende i praktiken har förklarat krig mot Gud, varnas via samma attribut. Verserna betonar alltså att förnekarna motsätter sig den allsmäktige Herren som innehar alla fulländade attribut, är fri från alla brister och således värdig all lovprisande. Dessutom är hela världen och skapelsen Hans och således kommer dem inte undan utan att sona för sina brott.

85:9

الَّذِي لَهُ مُلْكُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ ۚ وَاللَّهُ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ شَهِيدٌ

Allathee lahu mulku alssamawati waalardi waAllahu AAala kulli shayin shaheedun

[Han] som till Honom tillhör herraväldet av himlarna och jorden; och Gud är över varje ting Vittne

Se kommentar för 85:8

85:10

إِنَّ الَّذِينَ فَتَنُوا الْمُؤْمِنِينَ وَالْمُؤْمِنَاتِ ثُمَّ لَمْ يَتُوبُوا فَلَهُمْ عَذَابُ جَهَنَّمَ وَلَهُمْ عَذَابُ الْحَرِيقِ

Inna allatheena fatanoo almumineena waalmuminati thumma lam yatooboo falahum AAathabu jahannama walahum AAathabu alhareeqi

Sannerligen de som har plågat de troende männen och de troende kvinnorna, sedan inte ångrar sig; så för dem är helvetets straff och för dem är eldsvådans straff

Fatanoo: begreppet ”fatanoo” kommer av ”fitna” som till grunden refererar till glödandet av guldmalm i hettan av eld för att erhålla rent guld. Därefter har begreppet kommit att även innebära prövning, straff eller förvillelse då dessa har liknande drag i jämförelse med guldförädlingsprocessen. I denna vers, utifrån sammanhanget, är straff det avsedda.

Vidare anges straffet respektive belöningen som förnekarna respektive de troende står att vänta i relation till deras handlingar.

Detta fastslår att förnekare som har plågat och straffat de troende just för att de tror, kommer att avlönas med helvetets straff; såvida dem inte uppriktigt ångrar sig. Detta betonar en viktig faktor som är att porten av tawba (uppriktig ångerfullhet och ombedjande om Guds förlåtelse) är öppen, även för de mest syndfulla om de uppriktigt ångrar, och att Gud är den Barmhärtigaste och mest Förlåtande. Skulle förnekare alltså komma till ett läge där de uppriktigt känner ångerfullhet och återvänder i ånger till Gud, ber om förlåtelse för sina tidigare brott och försöker sona för dem, är Guds barmhärtighet nära och omfattar allt. Men för de som inte känner ånger över sina brott väntar straffet som deras handlingar förorsakat. Det bör även tilläggas att uppriktig ångerfullhet och tawba inte är något som kan åstadkommas enkelt och ju mer syndaren har dränkt sig i synd, desto svårare är det att lyckas göra tawba. Möjligheten till tawba innebär alltså inte att det är fritt fram att synda och ångra senare då synderna i sig blir ett hinder som håller tillbaka syndaren. Det går alltså inte att utnyttja denna värdefulla port som Gud i Sin barmhärtighet öppnat för Sina bristfälliga tjänare.

Det faktum att både ”helvetets straff” samt ”eldens straff” uppges, trots att helvetet är eld till sin natur, kan bero på att det i helvetet finns en rad olika straff utöver dess brännande eld. En annan möjlig förklaring är att eldens straff vedergäller vad de omnämnda förnekarna gjorde mot de troende medan helvetets straff är följden av deras otro och förnekande. De troende däremot, som med sin tro och goda gärningar har kommit segrande ur den prövningen, når den ultimata frälsningen och vinsten av ett evigt liv i lycka där de är omgivna av Guds beständiga välsignelser bortom all föreställning. Värt att notera är att utövandet av goda gärningar som i Koranen anges i plural, betonar att det inte är frågan om en eller enstaka fall utan att det hör till de troendes förfarande. [se även 103:3]

85:11

إِنَّ الَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ لَهُمْ جَنَّاتٌ تَجْرِي مِنْ تَحْتِهَا الْأَنْهَارُ ۚ ذَٰلِكَ الْفَوْزُ الْكَبِيرُ

Inna allatheena amanoo waAAamiloo alssalihati lahum jannatun tajree min tahtiha alanharu thalika alfawzu alkabeeru

Sannerligen de som har antagit tron och utfört det goda, för dem är [belöningen] paradis från nedom vilka floderna strömmar; det är den stora segern

Se kommentar för 85:10

85:12

إِنَّ بَطْشَ رَبِّكَ لَشَدِيدٌ

Inna batsha rabbika lashadeedun

Sannerligen är din Herres tillslag förvisso kraftigt

Batsh: begreppet ”batsh” innebär att fatta tag och gripa med kraft och övermakt, och då detta ofta är hur ett straff inleds så har det kommit att referera till angripande och tillslag vid straff.

Sedan uppges att Guds tillslag sker med kraft och att det är Han som initierar skapelsen och återbringar den.

Referensen till ”din Herre”, som är riktad till Profeten(S), utgör en tröst för honom samtidigt som det indikerar att förnekarna på Profetens(S) tid kommer att lida samma slut som föregångna förnekare då de följer samma spår. Således fungerar denna hårfina detalj som ytterligare tröst för de troende samt som en varning för förnekarna. Budskapet förstärks ännu mer av versernas formulering och de hårda begreppen som styrker innebörden ytterligare. Detta medan påminnelsen om dagen som komma skall, genom att nämna Guds initierande av skapelsen och återbringande av den, betonar samma innebörd ännu mer. Samtidigt indikerar detta att Gud, som från intet har skapat och initierat skapelsen och således även förmår att återbringa den, mäktar att bestraffa överträdarna utan att något håller tillbaka Hans straff när deras frist väl är till ända. [se även 91:15]

85:13

إِنَّهُ هُوَ يُبْدِئُ وَيُعِيدُ

Innahu huwa yubdio wayuAAeedu

Sannerligen är Han, Han som initierar och återbringar

Se kommentar för 85:12

85:14

وَهُوَ الْغَفُورُ الْوَدُودُ

Wahuwa alghafooru alwadoodu

Och Han är den mycken Förlåtande, den mycken Kärleksfulle

Ghafoor: begreppet ”ghafoor”, utav ”ghofran” som betyder förlåtande, är en form av begreppet som inte bara antyder att den avsedda är förlåtande utan på en myckenhet i förlåtandet. ”Ghafoor” är utav Guds attribut och Namn och tyder på att Guds myckna förlåtande.

Wadood: begreppet ”wadood” kommer utav ”wedd” som är ett av begreppen som betyder kärlek och tillgivenhet. Begreppet ”wadood” är också den myckna formen av begreppet och antyder myckenhet i kärleksfullhet. ”Wadood” är även utav Guds attribut och Namn.

’Arsh: begreppet ”’arsh” betyder tron och refererar i Guds fall till Hans herravälde och allomfattande makt. Uttrycket ”tho-l-’arsh” som används i detta fall innebär att Gud äger och besitter allt och att allt faller inom Hans herravälde.

Majid: begreppet ”majid”, av begreppsroten ”majd”, innebär stor och utbredd ärbarhet, storsinthet och aktning. ”Majid” är också utav Guds attribut och Namn.

Därefter beskrivs Gud vidare som den mycken Förlåtande, den mycken Kärleksfulle, den Ärorike, till vem herraväldet tillhör och Han vars vilja är det som sker.

Medan föregående verser betonade aspekten av Guds mäktighet och följaktligen agerade som en varning, påvisar och betonar dessa verser aspekten av Guds oerhörda kärlek för Sina skapelser. Denna mäktiga och barmhärtiga Herre som har ett absolut herravälde, lämnar alltså dörren av förlåtande öppen för den som återvänder i ånger. Detta trots att Han har allt i Sin ägo, mäktar över allt och förmår att göra vad Hans vilja än fastslår. Alla dessa attribut visar på ett mycket vackert sätt att Gud gör vad Han vill utan att något kan komma i Hans väg, hindra eller stoppa Honom. Detta avser både yttre krafter och även inre hinder som exempelvis olika former av svaghet såsom svag vilja, obeslutsamhet, tveksamhet, trötthet, glömska eller liknande som skapelser har. Således kan Han ge de troende ett säkert löfte om frälsning och paradis medan förnekarna utlovas om straff och helvete, då allt är i Hans ägo och Han förmår vad Han vill.

85:15

ذُو الْعَرْشِ الْمَجِيدُ

Thoo alAAarshi almajeedi

Besittare av tronen, [Han] den Ärorike

Se kommentar för 85:14

85:16

فَعَّالٌ لِمَا يُرِيدُ

FaAAAAalun lima yureedu

Utövare av det Han vill

Se kommentar för 85:14

85:17

هَلْ أَتَاكَ حَدِيثُ الْجُنُودِ

Hal ataka hadeethu aljunoodi

Har det ankommit dig historien om härarna?

Efter de varnande verserna och dess bestyrkande med de nämnda attributen för Gud, bestyrks budskapet och framförallt varningen ytterligare genom två verklighetsbaserade exempel.

Både Thamood och Farao tillhörde civilisationer som för sin tid var högst mäktiga och framstående vad gällde styrka, makt och kulturell utveckling. På så vis räknades dem som banbrytare på många fronter. Men trots detta förnekade de tron och bekämpade de troende, likt Vallgravens folk, och med det förklarade krig mot Gud. Hur detta slutade för deras del är vida känt och förnekarna på Profetens(S) tid visste också mycket väl om den saken. Med andra ord fungerar dessa verser som ytterligare uppmaning till att ta varningarna på allvar. Alltså, utöver att det anges att Gud har all makt att sända straff över överträdarna, understryks det hela genom tidigare folks undergång som exempel. Dessa folk drabbades av Guds straff efter en tids frist där Gud sände Sina vägledare till dem för deras vägledning. Men när de fortsatte att förneka och vägrade att följa, och vidare trotsade och stred emot, sändes straffet som förgjorde dem.

Medan Faraos folk var närmare Profetens(S) era tidsmässigt hörde Thamood-folket till en tidigare era historiskt sett. Thamood-folket var kända för sin styrka och byggde sina hem genom att gräva i stora berg. Även Faraos folk var kända

för sin makt, märkvärdiga byggen och framstående kultur [se även 89:9-14]. Trots detta, när Farao och hans följe och dessförinnan Thamood-folket, hade förnekat länge nog och tiden för deras straff var inne förgjorde Gud dem. Medan Farao och hans här slukades av vattnet, krossade ett himmelskt skri och blixtar Thamood-folket. [se bl.a. 8:54 respektive 11:67]

85:18

فِرْعَوْنَ وَثَمُودَ

FirAAawna wathamooda

[De tillhörande] Farao och Thamood

Se kommentar för 85:17

85:19

بَلِ الَّذِينَ كَفَرُوا فِي تَكْذِيبٍ

Bali allatheena kafaroo fee taktheebin

Snarare är de som förnekar tron i fortsatt lögnförklarande [och bestridande]

Slutligen fastslås att det som står mellan förnekare och tron, och följaktligen förorsakar deras förnekelse, är deras trotsande och insisterande i att blint fortsätta förneka. Detta medan Guds makt omfattar alla och är dominerande. Samtidigt påpekas en bakomliggande anledning som avgudadyrkarna använde som ett motiv för sin förnekelse och det var att de försökte lögnförklara Koranen och dess ursprung.

Detta påvisar att sanningen inte förblir täckt för någon inledningsvis och även de som förnekar inser sanningen inom sig själva. Men när de fortsätter att förneka och insisterar på sitt förnekande, så sätter de sig själva i ett läge där sanningen beslöjas och blir förtäckt för dem. Detta sker samtidigt som Guds makt omger dem fullständigt och från alla håll. Fristen de får beror således varken på att Gud inte mäktar över dem eller att de är utanför Hans herravälde och bortom Hans makt. Snarare ger Gud frist så att alla människor ska få utrymme att reflektera och motta vägledningen. På så vis kan de som ger sig själva möjligheten att vägledas hitta vägen medan de som väljer att envist trotsa kan fullfölja sitt val och nå botten av sin överträdelse. Detta gör även att förnekarnas och de troendes leder komplett separeras från varandra innan ett slutgiltigt straff blir ett faktum.

Till sist återkopplas verserna till förnekandet av tron under Profetens(S) tid och antyder att avgudadyrkarnas förnekelse handlar inte bara om deras trotsande och insisterande utan även att de inte tror på att Koranen är från Gud. Denna faktor utgjorde alltså orsaken bakom orsaken till deras förnekelse. Med andra ord förnekade de att Koranen var Guds ord och baserat på detta lögnförklarande förnekade dem hela budskapet och insisterade i sitt förnekande. Men Gud anger att Koranen är en skrift genom vilken gudomlig kunskap strömmar och således härrör den från en högre sanning som speglar oerhört djupa och vida verklighetsförankrade innebörder. Slutligen uppges att denna sanning finns bevarad hos Gud och skyddad från orättfärdiga och djävlars skada och därmed går varken att förneka eller lögnförklara.

85:20

وَاللَّهُ مِنْ وَرَائِهِمْ مُحِيطٌ

WaAllahu min waraihim muheetun

Och Gud är från bakom dem omslutande [av dem]

Se kommentar för 85:19

85:21

بَلْ هُوَ قُرْآنٌ مَجِيدٌ

Bal huwa quranun majeedun

Snarare är den en ärorik Koran

Se kommentar för 85:19

85:22

فِي لَوْحٍ مَحْفُوظٍ

Fee lawhin mahfoothin

I en bevarad tavla

Se kommentar för 85:19