الغاشية

al-Ghashiya (Den överväldigande)

Namn: Surah al-Ghashiya (Den överväldigande)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 24

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 88

Ordningsföljd i nedsändelse: 68



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah al-Ghashiya kommer Gud att underlätta dennes räkenskap på dagen av återuppståndelse.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 477)



Huvudsaklig ämnesfokus: Ghashiya – ett av domedagens namn, människors tillstånd på domedagen, en talande bild av helvetets straff respektive paradisets belöningar, Guds välsignelser som föranleder reflektion däribland kamelen, Gud som den Rådande till vem människors återvändo och räkenskap tillhör och Profeten(S) som en påminnare



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah beskrivs människors tillstånd på domedagen för att därefter beskriva de troende respektive förnekarnas tillstånd i paradiset respektive helvetet där en påtaglig scen från vardera sidas avlöning målas upp. Detta för att vidare åter rikta människans uppmärksamhet på skapelsen omkring henne och genom närliggande exempel uppmana människan till reflektion. Allt i syfte att påminna människan om hennes egen ställning och vart hon är på väg, precis som detta har varit syftet med Profetens(S) påminnande budskap. Således betonas återigen att Gud har i Sin barmhärtighet sänt Profeten(S) som en påminnare för människan och även om en del människor försummar denna påminnelse, är människans återvändo slutligen till Gud och hennes räkenskap i Hans välde. Denna surah ger således en översikt och helhetsbild av människans liv i Nästa värld.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Ghashiya: begreppet ”ghashiya”, från ”ghishawa” som innebär täcke, har betydelsen av att täcka och ta under sitt täcke. I detta fall är det ett namn för domedagen som med sina fasansfulla händelser plötsligt överväldigar, omfattar och täcker in alla.

Naseba: begreppet ”naseba” kommer från ”nasb” som betyder trötthet och utmattning.

Denna surah inleds med en retorisk fråga som genom sin formulering och det namn som benämns för domedagen är avsedd att visa storheten och allvaret av denna dag, för att vidare beskriva människors tillstånd i nästa värld och deras boning i paradiset respektive helvetet.

Först beskrivs hur en undergivenhet och skam gör sig synlig på en del människors ansikten och visar det vanärade och skräckslagna tillstånd dem är i då de står inför helvetets straff. Ansiktet är i själva verket den kroppsdel som till störst del speglar människans inre känslor och själsliga tillstånd och därför har tillståndet av förödmjukelse som de befinner sig i kopplats direkt till ansiktet.

Sedan pekas det på vad som har föranlett till att de på domedagen befinner sig i ett sådant tillstånd med beskrivningen av deras lönlösa ansträngningar som endast varit föremål för deras uttröttning. Med andra ord har dessa personer eftersträvat mycket under sina liv i denna värld men denna strävan har inte varit annat än gagnlös och till ingen nytta. Detta då deras handlingar inte har varit accepterade av Gud och de varken har användning av alla förmögenheter de har samlat på sig, efterlämnat ett gott namn och minne som får folk att minnas dem i godhet eller efterlämnat en god ätt som gör gott och de kan få belöning för. Därmed kommer tröttheten av dessa ansträngningar inte heller att lämna dem till skillnad från paradisets folk som när de belönas med paradiset kan pusta ut då de har skänks en evig ro, trevnad och bekvämlighet.

Se kommentar för 88:1

Se kommentar för 88:1

Tasla: begreppet ”tasla” från ”sala” innebär att inträda, förbli kvar och brinna i elden.

Aniya: begreppet ”aniya” från ”onni” innebär i grunden att försena något och används för att ange att tiden för något är inne. I detta fall refererar det till en kokande dryck vars hetta nått sin högsta pik.

Dhari’: begreppet ”dhari’” är namnet på en slags taggväxt som på arabiska heter ”shabraq” och kallas för ”dhari’” när den har torkat. Den är giftig och har en vidrig och illamåendeframkallande smak som gör att inget djur äter den. Uppkallandet av helvetets mat vid detta namn kan vara i form av en liknelse eller utifrån en likhet till denna växt i dess egenskaper och utseende. Profeten(S) har i en hadith sagt: ”Dhari’ är något som finns i helveteselden, den liknar taggväxter, den är bittrare än Sabr (en oerhört bitter växt känd för sin bitterhet), och mer stinkande än kadaver, och hetare än eld, [och] Gud har kallat den Dhari’” (Bihar al-Anwar volym 7 s 169; samt Majma’ al-Bayan volym 10 s 336). Det kan även referera till att det är en förnedrande mat som får helvetets folk att undergivet vädja om att befrias från den.

Därefter beskrivs det straff som följer för dessa personer inledandes med att de får inträda helvetets brännande eld som de förblir kvar i. Där brinner de tillsammans med elden och närhelst de av hettan upplever törst ges dem en kokande vätska att dricka från heta källor [se även 18:29]. Detta medan när de upplever hunger får de äta något som är högst bittert, stinker och varken ger de näring eller mättar dem [se även 73:13]. Således släcks varken deras törst eller hunger utan snarare är denna dryck och mat i sig en del av straffet.

Dessa personer som i livet i denna värld har roffat åt sig och ensam njutit av allt det behagliga, inte minst vad gäller mat och dryck, genom förtryck och överträdelse mot andra utan att bry sig om de behövande och med detta har gjort livet svårt för andra, kommer alltså lida sitt straff. Uppenbart är att varken paradisets välsignelser eller helvetets bestraffningar kan riktigt begripas till sitt yttersta av människor vars sinnen är bundna och inneslutna i denna värld och som inte har genom själslig utveckling och andlig raffinemang lyckats öppna hjärtats ögon för vad som finns bortom denna världs gränser. Dessa beskrivningar är således en spegling av verkligheten och förser människor med endast en gnutta av dess realitet.

Det faktum att det straff som en del överträdare får lida är evigt i förhållande till den ändå begränsade tiden och tillfällena för deras brott, beror på att de genom

sin begränsade tid i denna värld gång på gång visat prov på vad de går för. Med andra ord, skulle de ges möjlighet skulle de fortsätta sitt överträdande i all evighet och utöka det.

Se kommentar för 88:4

Se kommentar för 88:4

Se kommentar för 88:4

Na’ema: begreppet ”na’ema”, från ”ne’ma” som innebär välsignelse, refererar till uppfriskade ansikten som lyser av den glädje och fröjdfullhet som speglas från deras inre [se även 83:24].

Som en motpol till de tidigare nämnda överträdarna och deras tillstånd på domedagen samt det helvetiska straff som väntar dem, beskrivs därefter de troende och välgörandes tillstånd och de enastående välsignelser som väntar dem i paradiset. På så vis balanseras budskapet av en varslande varning med ett gott bebådande och både Guds vrede och Guds barmhärtighet återspeglar sig i även denna surah.

Dessa troendes ansikten, i motsats till överträdarna, är upplysta och fyllda av lycka och fröjd och till skillnad från överträdarna vars ansikten var fyllda av ångest för deras lönlösa ansträngningar, är de troende nöjda och tillfreds med deras strävan i denna värld. Alltså medan överträdarna inte har fått annat än möda och utmattning från sina ansträngningar, får dessa troende resultatet för deras strävan i bästa skepnad till deras fulla belåtenhet. Detta då belöningen för deras tro och goda handlingar i Guds väg har vuxit till sig i ljuset av Guds gränslösa ynnest allt från tiofaldigt till sjuhundra gånger mer, till gränslöst mycket i vissa fall. [se 6:10, 2:261 och 39:10]

Se kommentar för 88:8

Sedan beskrivs de troendes eviga boning i paradiset och en glimt av dess makalösa välsignelser uppmålas genom ett urval av dessa.

Först beskrivs själva paradiset med en höghet som visserligen kan referera till paradisets olika grader och nivåer men troligtvis är det frågan om paradisets höghet i ställning, ära, ljuvlighet och välbehag. Detta då den främsta egenskapen för paradiset och dess välsignelser är att de är fullkomliga, bortom föreställning och oförenliga med vare sig brist eller defekt. Således följs livet i paradiset inte av död medan dess godheter åtnjuts utan att medföra värk eller andra bieffekter, dess lycka och fröjd är inte beblandad med bekymmer eller sorg och dess invånare har alla godheter de önskar tillhands och därtill välsignelser och njutningar som är bortom föreställning.

Som en första välsignelse i paradiset, vilket i själva verket visar den rofyllda atmosfär som råder där, anges att paradisets invånare är skonade från att höra allt som hör till onödigt och obefogat tal och prat. Med andra ord kommer inte förtal, baktal, tjabbel, falsk anklagelse, beskyllning, förlöjligande, lögn, ord av hat, fientlighet, avund, agg, hyckleri eller någon annan form av lös- eller struntprat ens på tal. Bara tanken på en miljö som är fri från orättmätiga och obehövliga yttranden som fördärvar sinnet och får livets värdefulla stunder att gå upp i rök i grubblerier, och som idag tyvärr utgör en stor del av vardagen och är grunden för många grundlösa bekymmer och problem, visar vilken stor välsignelse det rör sig om.

Se kommentar för 88:10

Soror: begreppet ”soror” är plural för ”sarir”, från ”soroor” som betyder glädje, och refererar till bäddar, sittplatser och högsäten som används för att sitta på i samlingar av sällskap och glädje.

Akwab: begreppet ”akwab” är plural för ”koob” som är en form av drickskärl eller lerkaraff.

Namareq: begreppet ” namareq” är plural för ”nomroqa” som är det dyna eller kudde som man lutar sig mot och även använder vid vila eller bekvämt sittande.

Zarabi: begreppet ”zarabi” är plural för ”zerbiye” eller ”zariba” och refererar till ståtliga mattor som både är sköna och bekväma att sitta på och samtidigt värdefulla och vackra.

Därnäst återges ett antal sinnliga välsignelser varav den första som benämns är strömmande floder [se även 51:15]. Utöver skönheten och ljuvligheten av paradisets floder, beskrivs floderna i flertalet av Koranens verser strömma med drycker av olika smaker som är en fröjd för paradisets invånare. En del Korankommentatorer anger att benämningen av flod i singular i detta fall kan referera till att varje palats i paradiset har en egen speciell källa som strömmar i enlighet med dess paradisinvånares vilja åt den riktning han eller hon behagar utan behov till flodbädd eller grävande av kanaler.

Den andra välsignelsen som beskrivs är paradisets högtstående bäddar och högsäten som är högt uppsatta för att paradisets invånare ska ha en överskådlig blick och få högsta njutning av alla välsignelser och vackra scener som de skådar omkring sig. Det återges i en del återberättelser att dessa bäddar står högt men när deras mästare, det vill säga paradisets invånare, beslutar sig för att sitta på dem sänker sig bäddarna för dem för att sedan återgå till sitt högtstående läge. Det är även möjligt att högheten avser dessa bäddars dyrbarhet som i en del återberättelser återges vara byggda av guld och prydda med rubiner, peridot och andra ädelstenar. Hur det än må vara tyder högheten i själva verket på högheten i ställning och högaktningen som paradiset invånare åtnjuter.

Sedan beskrivs hur speciella drickskärl finns utplacerade och närhelst paradisets invånare behagar fylls dem av önskad dricka från floderna och infinner sig nära till hands. Således är deras dryck alltid ren, färsk och direkt från källan vilket mångfaldigar upplevelsen som redan är bortom föreställning utifrån denna värld. I den heliga Koranen beskrivs flera sorters drickskärl som paradisets invånare kan åtnjuta de renade drickorna i. [se 56:17-18]

Vidare anges hur dynorna är utplacerade i stort antal i en speciell ordning, vilket tyder på förekomsten av praktfulla sällskapssamlingar där paradisets invånare njuter av Guds ändlösa välsignelser och umgänget som inte besudlas med onödigt prat eller andra bekymmer. Likaså är det med beskrivningen av sköna dyrbara mattor som utgör den sjunde beskrivna välsignelsen i detta urval.

Således är paradiset en plats utan like, bortom föreställning, fri från alla bekymmer, brister, oroligheter och mödor och där dess invånare ständigt åtnjuter välsignelser som alltid upplevs som färska och nya och aldrig leder till biverkningar, uttråkning eller enformighet. De beskrivna välsignelserna utgör alltså endast ett exemplar ur paradisets välsignelser som varken kan beskrivas fullt ut med denna världs begränsade ord eller går att inse vidden av genom föreställning eller fantasi. Dessa välsignelser är endast en bråkdel av vad som har förberetts för de troende som med sin tro och goda handlingar samt med Guds nåd och ynnest har fått tillträde till paradiset för att åtnjuta den. Den högsta välsignelsen och fröjden för paradisets invånare är dock Guds möte och de andliga upplevelser och yttringar som ger en glimt av Hans närhet. Dessa briser av gudomlig manifestation och Guds favör är så underbara och magnifika att de överväger nöjet av alla paradisets välsignelser och får deras ljuvlighet att förtvina i jämförelse. Och hur kan det inte vara så när en glimt från den Älskade är som en klunk från självaste huvudkällan av Kärlek som gett upphov till allt det goda och vackra?!

Se kommentar för 88:12

Se kommentar för 88:12

Se kommentar för 88:12

Se kommentar för 88:12

Efter föregående verser som talade om paradisets välsignelser förs talet till ett antal av Guds skapelser i denna värld varigenom människan med reflektion kan få kännedom om sin Skapare för att på så vis söka och finna vägen till Honom. Denna kännedom föranleder i sin tur att dyrka Honom vilket medföljs vidare av åtnjutning av Hans belöning i paradiset.

Som första exempel nämner Gud kamelens skapelse och versen ifrågasätter retoriskt huruvida människan och framförallt förnekarna inte har sett och reflekterat kring denna makalösa skapelse. Hur det kommer sig att just kamelen tas som exempel kan ur en aspekt bero på att denna surah nedsändes i Mecka och kamelen var en essentiell faktor i det arabiska folkets liv och uppehälle – både som bästa transportmedel, lastdjur, inkomstkälla, föda samt för beklädanad och medicin. Därutöver har kamelen speciella egenskaper som överlag utmärker den bland andra djur i synnerhet kreatur, varav några är:

- Till skillnad från andra kreatur som används framförallt för ett syfte, antingen för deras kött eller för deras mjölk, som riddjur eller som lastdjur, kommer kamelen till användning inom alla dessa områden med utmärkande fördelar. Detta så pass att ingen del av kamelen går till spillo utan även dess skinn, urin och dynga har nyttor och särskilda användningsområden.

- Kamelen är det starkaste och tåligaste bland tama djur och kan transportera stora tunga laster i långa sträckor utan problem. Det häpnadsväckande är att kamelen lastas på medan den är i sittande ställning och ändå klarar den att resa sig på benen i ett ryck och detta är något som inget annat lastdjur klarar av.

- Kamelens tålighet när det kommer till törst och hunger är också enastående och den kan klara sig i uppe mot tio dagar utan vatten. Detta då kamelens kropp är konstruerat på ett sätt att den gör sig av med minimal energi i proportion till dess ansträngning samtidigt som dess pucklar lagrar fett och används som energireserv när kamelen inte har tillgång till föda eller vatten.

- Kamelen kan korsa vida och extremt heta öknar och sandmarker som andra djur inte klarar, inte minst tack vare dess uthållighet och dess speciella trampsulor som är likt dynor som inte sjunker ner i sanden. Därför har kamelen kallats för ökenskepp av araberna.

- Kamelen är ekonomiskt värdefull, prisvärd och billig i driftkostander då den äter mer eller mindre alla sorters taggar och snår som kan hittas i torra ödemarker.

Kamelens ögon, öron och näsa är försedda med speciella skydd som gör att kamelen kan fortsätta genom ökenstormar där andra inte kan använda synen eller hörseln.

- Trots sin styrka och storlek är kamelen ett av de tamaste tamdjuren som finns, så pass att även ett litet barn kan hålla i tyglarna av en kamel och leda en kamelhjord.

Dessa fascinerande egenskaper och många fler gör kamelen till en speciell skapelse vars egenheter och reflektionen kring dem kan leda människan till frågan om den bakomliggande Skaparen. Genom kamelens exemplar uppmanas människan alltså till att se sig omkring och reflektera i skapelsen för att hitta svar till existentiella frågor som alla människor bär inom sig. En förnuftig människa som tänker efter kan inte acceptera att en sådan noga genomtänkt skapad varelse med så många otroliga egenheter samlade, där varje fyller sin funktion till maximal perfektion, kan ha uppkommit av sig själv från tomma intet. Och dessutom på måfå utan varken ett mål, ett syfte eller enligt en plan?!

Därefter uppföljs frågan med huruvida de inte ser himlen och dess skapelse, och hur den har rests upp och höjts. Himlen med sin enorma vidd, dess vackra stjärnor och himlakropparna som i miljontals år följt sina utsatta banor med högsta precision har alltid dragit människans fascinerade blickar till sig och fått henne att förundras över hennes litenhet i dess jämförelse. Hur liten och obetydlig är då inte denna människa inför himlens Skapare?! När himlen är så otroligt vidsträckt att den ter sig som oändlig, magnifikt vacker och fylld av hemligheter så att den fortsätter trollbinda människan genom årtusenden, och än mer idag i takt med att hon upptäcker mer, hur vacker är då inte Skaparen som har skapat det hela?! Är det annat än självklart för människan att reflektera över denna skapelse och söka kännedom om dess ursprung?! Vad är skapelsens syfte och vem är dess bakomliggande visa Skapare?! Är det annat än självklart för människan att söka svar på dessa frågor för att vidare rätta sig efter denna Skapares syfte och mål för denna skapelse, uppfylla sitt skapelsesyfte och komma Honom närmare?!

Nosebat: begreppet ”nosebat” är utav ”nasb” som innebär stadig placering och stabilisering av något.

Näst beskrivs de majestätiska bergens skapelse och huruvida människor inte ser efter hur dessa enorma berg har upprättats och spikats i marken med enorm stadighet [se även 78:7].

Bergen utgör ett skydd och medel för jordens stabilitet samtidigt som de är en källa av rikedomar ur flera aspekter. Däribland fungerar bergen, vilka binds samman med en genomlöpande berggrund som omger jorden, i själva verket likt sköldar och ventiler som skyddar och minimerar skälvningarna och trycket som bildas under jordskorpan av det smälta magmaskiktet. Dessutom fungerar bergen som barriärväggar som bryter kraftiga stormar och även som enorma vattenreserver som gradvis förser marken under deras sluttningar med rent vatten, vilket i sin tur släcker törsten av levande varelser och får växtligheten att frodas. Därutöver utgör bergens grottor säkra skyddsrum medan bergens inre utgör ett förvar av viktiga energikällor som stenkol och värdefulla ädelstenar. Bergens majestätiska och orubbliga karaktär tenderar överlag att lämna en vördnadsingivande intryck på människan, öppna hennes ögon för nya horisonter och sporra upptäckten av nya perspektiv, både sinnligt men även andligt sett, och med detta inspirera människan till själsutvecklande reflektioner. Det kan vara en inverkande faktor till Profetens(S) vistelser i Hara’-grottan på Noor-berget redan innan mottagandet av Guds ord. Hur det än må vara är bergen med sina enorma välsignelser samt kraftiga och respektingivande uppsyn ett tecken på Skaparens makt för vakna människor som tänker efter.

Den sista skapelse som nämns, och reflektion kring efterfrågas, är jorden som beskrivs med hur marken har utbretts i jämna ytor. Jordens slätter utgör ännu en stor välsignelse för människan då de är allt som oftast bördiga marker som har bildats genom regnfallens ständiga nötande och sköljande av stoft och jordpartiklar som vidare har fyllt upp branta dalar vilka annars inte skulle gå att odla i. Dessutom möjliggör dessa jämnare markytor bebyggelse och underlättar förflyttning och transport. Hur hade människan klarat sig om erosionskrafterna inte hade satts i verket enligt en förbestämd visdomsfylld plan och om jorden bestått av endast höga berg och djupa dalar?!

Kopplingen mellan de fyra utvalda skapelserna som Gud uppmanar människan att begrunda och reflektera kring, kan enligt en känd Korankommentator hänga samman med den närliggande miljö som araberna, i egenskap av det första folk som fick höra Koranens ord, var omgivna med vilket kan utgöra en förklaring. Denna Korankommentator menar att araberna tenderade att ständigt resa till och från sina levnadsområden framförallt i handelssyfte. Detta då de omgavs av öknar och sandmarker och hade begränsade vattentillgångar för att driva upp och klara sig endast på egna odlingar. Dessa resor skedde med kamel som främsta transportmedel och när de var på resande fot uppväckte ensamheten och avståndet från andra distraherande faktorer deras sinnen. Det första som engagerade de var det närmaste till hands, det vill säga kamelen de red på och vars vikt och betydelse för deras liv och överlevnad de hade full medvetenhet om. Blicken på detta djurs häpnadsväckande egenheter avlöstes av nästa blick som föll på den vidsträckta himlen ovan deras huvuden med dess blinkande stjärnor och tilldragande fenomen. När deras blick åter sänktes ner skådade de ståtligt vackra berg omkring sig och sedan marken under deras fötter som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Således var dessa fyra element i stort sett det som omgav dem, väckte begrundandets anda i dem och på så vis var de igenkännliga påminnelser. [Tafsir Fakhr Razi volym 31 s 158]

Ser man dock till den större bilden och lyfter blicken från begränsningen till närmiljö, då den heliga Koranen är för alla världens människor frånsett tid och rum, kan man urskilja en annan aspekt. Kopplingen mellan dessa fyra skulle då kunna vara att de ingår och utgör grunderna för alla människors levnadsvillkor – himlen som är navet för ljus, regn och luft, jorden där all föda gror, bergen som förvarar vatten och mineraler, och kamelen som utgör ett framstående exemplar bland kreaturen som människan har fått till sitt förfogande. Således berörs både jordbruks-, boskaps- och industriella frågor genom benämningen av dessa skapelser och eggar tacksamhetskänslan inom människan som får henne att söka efter den bakomliggande Orsakaren som gett upphov till allt som omger henne från himlen, jorden och bergen till alla skapelser däremellan.

Mosayter: begreppet ”mosayter” kommer från ”satr” som innebär rad och refererar till raderna i en bok eller skrift och således har begreppet ursprungligen refererat till den person som justerar och gör i ordning raderna i en bok. Sedan har begreppet kommit att referera till varje person som har koll, välde, makt och dominans över något, råder över det och fastställer dess riktlinjer eller tvingar någon att utföra något.

Därefter riktar Gud tilltalet till Sin älskade Profet(S) och som en slutlig slutsats från tidigare uppräknade fakta fastställer att Profeten(S) ska påminna människorna i egenskap av en påminnare utan en påtvingande roll över dem. [se även 4:80, 6:107, 42:48]

Med andra ord är skapelsen av himlen, jorden, bergen, djuren och hela denna värld inte grundlös utan har ett mål liksom människans skapelse har ett mål. Då allt i omgivningen klargör att Gud är Skaparen och med detta Herren som människan bör underkasta sig inför, med sikte på domedagen där hon kommer att avlönas för sina val och handlingar, så är Profetens(S) uppdrag alltså att påminna och föra människornas tankar till dessa sanningar för att människorna på så vis ska göra medvetnare val. Profeten(S) skall alltså uppmärksamma människorna på skapelsens syfte, visa vägen till Skaparen och med detta leda vägen till fullbordandet av människans själsliga potential. Självfallet måste människorna själva vilja och välja att fullfölja denna utvecklingsbana och göra detta av egen vilja och utan tvång för att det ska ha ett värde och uppnå resultat.

I själva verket är människans valfrihet i fråga om antagande av tro, då tro rör sig om en hjärtlig övertygelse som måste härröra från människans inre, en fastställd princip inom Islam i enlighet med vilken Profeten(S) och hans hushåll Ahl al-Bait(A) aldrig påtvingade eller förespråkade tvång i fråga om trosuppfattning [se även 2:256]. Detta då det som gör människans tro och handlingar värdefulla är just att de mynnar från hjärtat och är självvalda. Det vore inte heller i enlighet med Guds rättvisa att människan ställs till svars för hennes handlingar såvida inte de har varit egenvalda. Detta samtidigt som just denna valfrihet i handlingar är det som utmärker människan och särskiljer hennes rang från andra varelser. [se även bl.a. 91:9-10]

Se kommentar för 88:21

Dock exkluderas en grupp som bortvänder och förnekar och ett större straff anges vänta dem. Med det stora straffet avses straffet i Nästa värld som är större och det verkligt stora straffet i förhållande till de straff som kan drabba förnekarna i denna värld och ter sig som små och obetydliga i jämförelse [se 39:26]. Det är även möjligt att det stora straffet refererar till ett större och hårdare straff i helvetet då alla överträdare inte ges samma straff utan deras bestraffning skiljer sig åt och är i grad med deras överträdelse.

I fråga om vad denna grupp exkluderas från förekommer det ett antal olika tolkningar. En del Korankommentatorer menar på att dessa förnekare exkluderas från påminnelsen då de tydligtvis har bortvänt från tidigare påminnelser och hängett sig till förnekelse. Med andra ord rör det sig om personer som vägrar ta till eftertanke och lärdom och således blundar medvetet för sanningen. Fortsatt upprepning och påminnande i deras fall vore som att tala till ett dövt öra och sålunda lönlöst vilket medför att de bör överges [se 43:83]. Har de påmints flertalet gånger men motsatt sig att ens lyssna och reflektera och tvärvägrat är det alltså ingen idé att fortsätta påminna dem och Profeten(S) ska inte bära ansvaret för deras val utan de ska överlämnas till Gud som kommer att drabba de med det stora straffet.

En del andra Korankommentatorer har angett att exkluderandet är från nyttan som Profetens(S) påminnelse medför och som dessa förnekare alltså blir utan, i

och med sitt bortvändande och förnekande [se 87:9-12]. Detta medan en del andra Korankommentatorer har angett att exkluderandet avser från att inte ha välde och råda över dem, så att de som förnekar och reser sig i egensinnigt överträdelse ska motta motstånd från Profeten(S) och hans följe.

Det finns ytterligare en tolkning där Korankommentatorer menar att det är frågan om en annan sorts exkluderande som i själva verket anger att medan Profeten(S) inte har välde över dem, har Gud dock ett välde och rår på dem och kommer att straffa de med det största straffet.

Se kommentar för 88:23

Slutligen konstateras det faktum att alla återvänder till Gud och att allas räkenskap är i Guds händer för att på så vis både tjäna som en uppväckande varning för förnekarna och som en lindrande tröst för Profeten(S) att inte bli sorgsen av deras förnekelse utan fortsätta sitt arbete.

På så vis inleds och avslutas denna surah med domedagen och räkenskapen i fokus samtidigt som den återspeglar en glimt av de otroliga belöningar som väntar de troende i paradiset och de skräckinjagande bestraffningar som väntar förnekarna och överträdarna i helvetet. Detta samtidigt som härledningar till monoteism uppvisas genom uppmaning till reflektion kring några av Guds framstående skapelser och vidare talas om Profetens(S) uppdrag som en påminnare som för fram Guds budskap men inte ansvarar för människors val. Ur en aspekt kan det sägas att meningen med livet och människans hela levnadsöde har sammanfattats i denna vackra surah.

Se kommentar för 88:25