Notice: Undefined index: p in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 26

Notice: Undefined index: find in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 35
Heliga Koranen
BETA
al-Infitar

الإنفطار

al-Infitar (Sprickandet)

Namn: Surah al-Infitar (Sprickandet)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 19

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 82

Ordningsföljd i nedsändelse: 82



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Imam Sadiq(A) sade: ”Den som reciterar dessa två suror [al-Infitar och al-Inshiqaq] och i sina obligatoriska och rekommenderade böner har dem [och deras budskap] i sin åsyn, kommer ingen slöja avhålla honom från Gud och inget hinder kommer hindra honom från Gud. Han kommer att fortsatt se Gud [med hjärtats ögon] och Gud kommer att se på honom [med Sin barmhärtighet] till hans räkenskap är slut.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 447)



Huvudsaklig ämnesfokus: Domedagen – himlens, havens och gravarnas tillstånd, människans fullkomliga vetskap om sina verk – försänta och eftersänta, högfärd – inför en generös Herre som skapat, ordnat, balanserat och sammansatt människan, människans förnekelse av avlöningen trots bevakande änglar – ärade, skribenter och vet människans verk, de rättfärdiga i mycken välsignelse, de öppet syndande kastas in i helvetet, underordnade makter faller ur funktion



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah talas inledningsvis om några av domedagens fasansfulla händelser och i syfte att väcka människan ur hennes försummelse ytterligare, talas det om änglarna som bär ansvaret att nedteckna människans alla handlingar och effekten av dem. Människan finner således alla sina verk framför sig på domedagen och baserat på detta platsar i paradiset eller i helvetetet. Däremellan uppmärksammas den högfärd och försummelse som människan kan upptas av inför sin Herre trots alla Guds manifesterade verk i människans egen skapelse. Roten för detta ligger i människans förnekande och hennes otro på domedagen och avlöningen. Men på den dagen kommer ingen annan än den verkliga Makthavaren och Herren förmå att göra något för någon.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

82:1

إِذَا السَّمَاءُ انْفَطَرَتْ

Itha alssamao infatarat

Då himlen spricker

Foterat: verbet ”foterat”, av roten ”fatr”, innebär sprickande och sönderklyvande. Även begreppet ”infitar” som utgör namnet av denna surah är av samma begreppsrot.

Entatharat: verbet ”entatharat” är av roten ”nathr” och innebär skingring, som exempelvis då snöret av ett halsband går sönder och pärlorna faller och skingras åt alla håll.

Fojjerat: verbet ”fojjerat”, av roten ”fajr”, innebär att klyva, riva, spränga eller ta sönder något och träda igenom det. Därav kallas exempelvis gryningen ”fajr” eftersom den river sönder natten och mörkrets täcke och sprider sitt ljus. Även ”fojoor” från samma begreppsrot, är en av benämningarna för synd då synder skär sönder blygsamhetens och kysksamhetens slöjor och får människan att träda ur Sirat al-Mostaqim (den raka vägen) samt banar vägen för att förorenas med andra synder. I havens fall som är det avsedda, innebär det att haven spränger sina bäddar och slår sig samman. Med andra ord väller haven över på så sätt att gränserna mellan dem, vilket utgörs av land, försvinner och haven blir ett. Det har även angetts att sprängandet kan referera till havens tumult och att dessa blir till hav av eld [se även 81:6]. Anmärkningsvärt är att vi idag vet att vatten består av syre och väte varav båda är lättantändliga gaser och skulle vattnet på något sätt upplösas till dessa två grundelement, skulle en gnista räcka för en enorm eld att blossa upp.

Bo’therat: verbet ”bo’therat”, av ”ba’thara”, tros härstamma från sammansättningen av två ord: ”ba’th” (resa sig) och ”thawr” (uppochnedvändning). Således innebär ”ba’thara” att något vänds upp och ned eller ut och in, med konsekvensen att dess inre träder fram. I fråga om gravarna refererar det alltså till hur jorden kommer att upp- och nedvändas och de döda som är inuti jorden träder fram ur den och stiger upp ur gravarna [se även 99:2 samt 79:13-14]. Med andra ord tyder det på återbringandet av de döda, vilket sker plötsligt och kvickt.

Denna surah inleds med en beskrivning av domedagens inledande scener och hur denna värld, så som vi känner till den med dess klockrena ordning och balans genom vilken den styrs, kommer att kollapsa genom en serie händelser. Den beskrivna kollapsen kommer att omfatta allt från himlen, som rämnar vilket leder till att himlakropparnas positioner kommer i rubbning och dem skingras likt pärlor, till havens översvämning och tumult samt jordens omvälvning och gravarnas in- och utvändning.

Därefter refereras det till domedagens omvälvning som också innefattar människans inre. Människan blir på den dagen fullt varse om allt hon någonsin har gjort, som om hon ser varje ögonblick förefintlig framför sig, och detta medför en ingående kännedom och vetande. Detta vetande innefattar både människans handlingar under sin livstid, vilket refereras till med begreppet ”qoddemat” (försänt) och omfattar allt som hon har utfört, samt även spåren hon har lämnat efter sig och vars resultat når henne, vilket refereras till med begreppet ”okhkherat” (eftersänt). Dessa spår kan vara goda respektive onda i form av exempelvis efterlämnade förmögenheter, kunskaper eller byggen som har varit för goda eller onda ändamål. Det kan även röra sig om seder som personen har infört och andra har tagit efter, på gott och ont, och vars effekter fortsätter inkomma till personens räkning. Även om människan under sin livstid också känner till sina handlingar, är denna vetskap inte alltid och ständigt lika påtaglig som i Nästa värld. Detta då diverse inverkande faktorer som egenkärlek och försjunkenhet i denna värld medför begränsad insikt samt försummelse och glömska. Då slöjorna som dessa faktorer utgör faller på domedagen, kommer människan se allt med klar syn. [se även 50:22 samt 3:30 m.fl.]

82:2

وَإِذَا الْكَوَاكِبُ انْتَثَرَتْ

Waitha alkawakibu intatharat

Och då himlakropparna skingras

Se kommentar för 82:1

82:3

وَإِذَا الْبِحَارُ فُجِّرَتْ

Waitha albiharu fujjirat

Och då [gränserna mellan] haven sprängs

Se kommentar för 82:1

82:4

وَإِذَا الْقُبُورُ بُعْثِرَتْ

Waitha alqubooru buAAthirat

Och då gravarna in och ut vänds

Se kommentar för 82:1

82:5

عَلِمَتْ نَفْسٌ مَا قَدَّمَتْ وَأَخَّرَتْ

AAalimat nafsun ma qaddamat waakhkharat

Varje person kommer veta vad den föresänt och eftersänt

Se kommentar för 82:1

82:6

يَا أَيُّهَا الْإِنْسَانُ مَا غَرَّكَ بِرَبِّكَ الْكَرِيمِ

Ya ayyuha alinsanu ma gharraka birabbika alkareemi

O du människa; vad gjorde dig försummande [och högfärdig] mot din Generöse Herre?!

Gharrak: begreppet ”gharrak” kommer utav ”ghoroor” och refererar i grunden till ett tillstånd av dvala och försummelse i vaket tillstånd, det vill säga där det inte bör förekomma. Eftersom försummelse och ignorans i sin tur bäddar för djärvhet och med det högfärd och överträdelse, har begreppet kommit att även referera till högfärd och högmod. Som alltid, med syfte att väcka människan ur hennes försummelse, fortsätter denna surah med en kärleksfull men förebrående retorisk fråga till människan om hur hon har kunnat drabbas av högmod inför hennes generösa Herre. Tilltalet omfattar i helhet alla människor men avser i synnerhet de som förnekar domedagen, vilket framgår av efterföljande verser. Det faktum att människans högfärd har satts i kontrast till Gud i egenskap av hennes Herre samt i kontrast till Hans ”karam” (generositet), betonar ytterligare hur galet människans högfärd inför en sådan Herre är. Fulheten av att trotsa en Herre, som man beror av i alla sina angelägenheter och som ser till ens vägledning och bästa utveckling i alla lägen samt vars välsignelser man är dränkt i, är inget som någon med sunt förnuft skulle förneka eller avstå från att fördöma. Är Herren dessutom ”karim” (generös), vilket innebär att Han skänker utan att Själv få något tillbaka och utan att vara ute efter egennytta, och att Han alltid skänker mer än förtjänt, får människans högmod inför Honom att framstå som ännu mer ynkligt och otacksamt. Det faktum att denna Herre dessutom fortsätter att skänka trots all olydnad, ignorans och otacksamhet, samt att Han mottar människan och accepterar det lilla goda som hon eventuellt utför i lydnad av Honom trots alla hennes tillkortakommanden, gör högmodet inför en sådan Herre än värre.

82:7

الَّذِي خَلَقَكَ فَسَوَّاكَ فَعَدَلَكَ

Allathee khalaqaka fasawwaka faAAadalaka

Som skapade dig, så sammanställde dig, så balanserade dig

Sedan refereras det till att Gud i egenskap av Herre har skapat och ordnat människan i en balanserat och sammansatt skepnad. Dessa verk utgör yttringar och manifestationer av Gud och det faktum att Han är Herren, i människans egen skapelse.

En yttring av Guds visdomsenliga plan är att Han har skapat människan – ”khalq” – från en oansenlig cell till ett sådant utvecklat och invecklat väsen med enormt häpnadsväckande finess. Nästa yttring – ”taswiya” – är den klockrena ordning och arrangemang som genomsyrar varje del av människan och gör varje kroppsdel både unik och välanpassad till dess funktion och miljö. Ytterligare en yttring – ”ta’dil” – utgörs av hur väl kroppsdelarna passar ihop och kompletterar varandra, vilket visar sig i samspelet mellan dem i en organisatoriskt balanserad och planenligt fungerande funktionalitet likt ett klockverk. Vidare refereras det även till det utmärkande utseende som Gud har formgett människan till – ”taswir” – både i relation till andra varelser samt människor i relation till varandra. Således kan en vacker enhetlighet och kompletterande gemenskap hos alla människor skådas, samtidigt som människors olika egenheter särskiljer dem från varandra och gör dem unika. Skapandet är således en manifestation av Guds makt, ordnandet en manifestation av Hans visdom och balanserandet en manifestation av Hans allvetande och omfattande kunskap som inbegriper allt som behövs. [se bl.a. även 91:7, 87:2-3 och 95:4]

82:8

فِي أَيِّ صُورَةٍ مَا شَاءَ رَكَّبَكَ

Fee ayyi sooratin ma shaa rakkabaka

I vilken form Han än ville sammansatte dig

Se kommentar för 82:7

82:9

كَلَّا بَلْ تُكَذِّبُونَ بِالدِّينِ

Kalla bal tukaththiboona bialddeeni

Nej; snarare lögnförklarar ni avlöningen [på domedagen]

Därefter nekas först alla faktorer som skulle kunna påstås vara en ursäkt för människans försummelse och högfärd, däribland att Guds generositet skulle föranleda detta. Detta för att vidare fastslå att det snarare är frågan om människans otro i förnekande av domedagen och i att ställas till svars för sina handlingar. I ett försök att slå bort denna försummelse anges följaktligen att alla människans handlingar är bevarade på fler än ett sätt och utöver människans eget minne, finns det änglar som har uppgiften att nedteckna människans handlingar. [se även 50:17-18]

Det faktum att dessa änglar anges vara skribenter som nedtecknar, lämnar en betydligt allvarligare effekt än om det hade angivits att de enbart lägger sina observationer på minnet. Därtill, att dessa änglar är ärade och har hög ställning hos Gud, framkallar också betydligt mer vördnad och med det försiktighet. Detta eftersom, ju viktigare observatören är, desto mer hänsyn tar man i sitt handlande. Båda dessa beskrivningar i sig fungerar alltså som ytterligare frammaning för människan och bortjagande av hennes försummelse, vilket är utav Guds generositet. Vidare indikerar beskrivningarna även att dessa änglar inte heller begår något misstag i igenkännandet och skiljandet på de goda och onda handlingarna. Detta framgår även av versen som anger att de vet och känner till vad människor gör, vilket inkluderar vår niyya (avsikt). Detta då avsikten är andan av varje handling och avgörande i fråga om dess godhet eller ondska samt i fråga om dess värde. Således känner dessa änglar till alla detaljer och bevarar handlingarna så som dessa är. Imam Sadiq(A) har i svar på frågan om varför dessa änglar har tillsatts trots att Gud är Allvetande och ser alla handlingar, svarat: ”Gud lät dem [änglarna] dyrka Honom med detta, och lät dem vara vittnen över Hans skapelser, så att Hans tjänare med deras [änglarnas] ständiga närvaro skulle hålla hårdare på Guds lydnad, och frånhålla sig mer från Hans olydnad. Och hur många tjänare har inte närmat sig en synd men så ihågkommit deras [änglarnas] plats så dragit sig tillbaka och låtit bli och så sagt: ’min Herre ser mig, och mina bevakare vittnar detta över mig’?! Och sannerligen har Gud i Sin ynnest och förbarmande låtit dem vaka över Hans tjänare, så de [änglarna] fördriver från dem trilska djävular, jordens varelser, och många åkommor [som drabbar] från var de inte ser, på Guds order, tills då Gud den ärade den upphöjdes order [om deras död] ankommer.” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 522, samt Bihar al-Anwar volym 5 s 323)

Allt detta i sin helhet påvisar även människans fria vilja då övervakande änglar, uppmaningar och varningar annars inte skulle tjäna något syfte. Det är även värt att notera att Guds ärbarhet och generositet återspeglas i Hans tillsatta änglar, Hans Sändebud(S) och profeter(A) [se 69:40 m.fl.], Hans Bok [56:77], samt Hans belöning [se 36:11 m.fl.].

82:10

وَإِنَّ عَلَيْكُمْ لَحَافِظِينَ

Wainna AAalaykum lahafitheena

Och sannerligen finns det över er förvisso bevakare

Se kommentar för 82:9

82:11

كِرَامًا كَاتِبِينَ

Kiraman katibeena

Ärade skribenter

Se kommentar för 82:9

82:12

يَعْلَمُونَ مَا تَفْعَلُونَ

YaAAlamoona ma tafAAaloona

De vet vad ni gör

Se kommentar för 82:9

82:13

إِنَّ الْأَبْرَارَ لَفِي نَعِيمٍ

Inna alabrara lafee naAAeemin

Sannerligen är de rättfärdiga förvisso i [mycken] välsignelse [i paradiset]

Abrar: begreppet ”abrar”, från roten ”berr” som innebär all form av god handling, refererar till de som både till tro och avsikt bär på godhet och även i handling gör gott. [se även 83:18 m.fl.]

Na’im: begreppet ”na’im” är en singular form av ”ni’ma” som innebär välsignelse. Att begreppet har angetts i den formen, indikerar dels vidden av denna välsignelse som är så ofantlig att ingen kan föreställa sig den och dels indikeras dess fortgång och beständighet.

Fojjar: begreppet ”fojjar”, från roten ”fajr” som innebär att spränga sönder och träda igenom, refererar till förnekarna som överträder offentligt med sitt syndande. [se även 83:7]

Jahim: begreppet ”jahim”, av ”jahm” som innebär uppflammandet av eld, refererar i Koranens vokabulär specifikt till helvetet.

Resultaten av människors handlingar och änglarnas nedtecknande av dessa, manifesteras på domedagen och leder ena gruppen till paradiset och den andra till helvetet. De beskrivna ”fojjar” (de öppet syndande) kommer på grund av sina överträdelser, och med detta även sitt insisterande i otro och fortsatta syndande, att på domedagen inträda och för alltid förbli i helvetet och inte skiljas från den.

82:14

وَإِنَّ الْفُجَّارَ لَفِي جَحِيمٍ

Wainna alfujjara lafee jaheemin

Och sannerligen är de syndande förvisso i helvete

Se kommentar för 82:13

82:15

يَصْلَوْنَهَا يَوْمَ الدِّينِ

Yaslawnaha yawma alddeeni

De kastas i den på avlöningens dag [domedagen]

Se kommentar för 82:13

82:16

وَمَا هُمْ عَنْهَا بِغَائِبِينَ

Wama hum AAanha bighaibeena

Och inte är de [någonsin] från den frånvarande

Se kommentar för 82:13

82:17

وَمَا أَدْرَاكَ مَا يَوْمُ الدِّينِ

Wama adraka ma yawmu alddeeni

Och vad vet du vad avlöningens dag är?!

Sedan betonas återigen vidden, storheten och fasansfullheten av domedagen och dess händelser, som inte ryms i ord och inte kan föreställas. När Profeten(S), med den oerhört vida kunskapen och kännedomen som Gud har skänkt honom i fråga om allt som varit och är, anges via versens riktande till honom inte kunna inse verkligheten av domedagen, så gör detta vanliga människors ställning uppenbar. Detta faktum betonas ytterligare av att versen upprepas.

Slutligen beskrivs en av domedagens egenskaper som en manifestation av Guds Allmakt. På domedagen kommer alla mellanhänder till orsak att falla ur funktion och den verkliga Makthavaren, Herren som allt herravälde tillhör och som alla orsaker återgår till, kommer att ha en solklar manifestation. På så vis kommer ingen förmå att göra något för någon eller inneha någon makt för att förändra något för en annan, vare sig det är att slå tillbaka ondska eller frammana godhet [se även 2:166]. Även shafa’a (medling) sker endast med Guds beviljande och således återgår till Gud, är i Hans ägo och inom Hans befallning [se 21:28]. Således är herraväldet och ägandet helt och fullt Guds. Han förfogar över allt och har allt i Sin besittning, och ordern och befallningen är endast Hans. [se även 40:16 samt 2:165]

82:18

ثُمَّ مَا أَدْرَاكَ مَا يَوْمُ الدِّينِ

Thumma ma adraka ma yawmu alddeeni

Sedan, vad vet du vad avlöningens dag är?!

Se kommentar för 82:17

82:19

يَوْمَ لَا تَمْلِكُ نَفْسٌ لِنَفْسٍ شَيْئًا ۖ وَالْأَمْرُ يَوْمَئِذٍ لِلَّهِ

Yawma la tamliku nafsun linafsin shayan waalamru yawmaithin lillahi

Dagen då ingen besitter [makt att göra] för någon något och ordern på den dagen hör till Gud

Se kommentar för 82:17