Notice: Undefined index: p in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 26

Notice: Undefined index: find in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 35
Heliga Koranen
BETA
an-Nas

الناس

an-Nas (Människorna)

Namn: Surah an-Nas (Människorna)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 6

Stad av nedsändelse: Medina

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 114

Ordningsföljd i nedsändelse: 21

Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Imam Baqir(A) sade: ”[Vid ett tillfälle då] Profeten(S) blev sjuk, nedkom änglarna Jibrail(A) och Mikail(A) för att besöka honom. En av dem satte sig vid Profetens(S) huvud och den andra vid hans fötter. Jibrail(A) reciterade surah al-Falaq och genom den ställde Profeten(S) under Skaparens beskydd och Mikael(A) reciterade surah an-Nas för samma syfte.” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 7645 återgiven i Tafsir al-Mizan och Tafsir Nemoone i följd av surah)



Huvudsaklig ämnesfokus: Herre, Konung och Gud – tre av Guds framstående attribut som föranleder att söka tillflykt och skydd hos Honom, söka skydd från Satan och hans följe, Satans egenskaper och förfarande



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah befalls människan till att söka skydd hos Han som är den Mäktige Herren, den Mäktige Konungen och den Mäktige Gud. Då människan ständigt är utsatt för sataniska viskningar från Satan och hans följe, utav djinn och människor som vill infiltrera människans hjärta och själ genom varierande frestelser och via alla möjliga skepnader och kanaler, måste människan ständigt söka tillflykt hos sin Herre för att inte hamna vilse. Således befalls Profeten(S) i egenskap av den främsta förebilden för mänskligheten och den mest framstående personligheten av högst moral och karaktär, som dessutom är felfri, renad och utvald av Gud, att föregå i att söka tillflykt och skydd hos Gud för alla människor att göra detsamma i hans följe. På så vis lär Gud människorna genom Sin älskade Profet(S) att oavsett hur högt människan än kommer behöver hon ändå ständigt söka sig till Gud och ställa sig under Hans beskydd.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

114:1

قُلْ أَعُوذُ بِرَبِّ النَّاسِ

Qul aAAoothu birabbi alnnasi

Säg: jag söker tillflykt hos människornas Herre

Rabb: Begreppet ”rabb” innebär herre med indikation om en överhöghet som har en omvärnande och fostrande roll, likt exempelvis en far gentemot sitt barn. [se även 1:2] Denna surah inleds med en befallning till Profeten(S), och alla människor i följe av honom, att söka tillflykt hos den absolute och allsmäktige Herren som beskyddar, administrerar och uppfostrar människan. Herren som människan därmed kan vända sig till rörande allt i fråga om hennes överlevnad inklusive beskydd från det onda som hotar henne. Med andra ord anger versen att om människan oundvikligt ska söka sig till en herre för tillflykt, vilket hon behöver göra, så är Gud den absoluta Herren att söka sig till och med det erkänna och underkasta sig Honom.

114:2

مَلِكِ النَّاسِ

Maliki alnnasi

Människornas Konung

Malek: Begreppet innebär kung och ger indikation om en konung eller härskare med sådan auktoritet, förmåga, mäktighet och styre som överväldigar och omfattar allt. Därnäst befalls Profeten(S) att söka tillflykt hos Gud i egenskap av den absoluta Konungen som har allt i Sin makt och inom Sitt herravälde. Med andra ord är allt i Guds ägo och således är Gud Konungen av konungar som Profeten(S) och därmed alla människor uppmanas att söka sig till och med det underkasta sig Hans befallningar.

114:3

إِلَٰهِ النَّاسِ

Ilahi alnnasi

Människornas Gud

Ilah: Begreppet ”ilah” innebär gudom och refererar till Gud som är den Allsmäktige Unike Existensen, som tillbedjas och som ingen kan likställas med [se 112:1-4]. Begreppet ”Allah” som refererar till Gud och är Hans unika Namn kommer från samma begreppsrot. [se 1:1]

Profeten(S), som mänsklighetens förebild, befalls alltså vidare till att söka tillflykt hos Gud som den enda gudomligheten som finns att vända sig till och som därmed är den enda att tillbe och dyrka. Således kan verklig hjälp endast sökas från Gud och Hans vilja är det lag som människan ska underkasta sig.

Var och ett av dessa attribut är i sig tillräckligt och mäktigt nog för att förse med skydd, vilket kan vara en anledning till att de framläggs i tre separata verser. I synnerhet då benämningen av människor upprepas i varje vers utan att ersättas med pronomen samtidigt som verserna inte binds med bindeord. Med andra ord, om en människa ska söka tillflykt hos en allsmäktig Herre eller en allhärskande Konung eller en allrådande Gud så är Allah denna Herre, denna Konung och denna Gud utan like. Allah är den Herre som det inte finns någon Herre utom, och Han är den Konung som det inte finns någon mäktigare Konung än, och Han är den Gud som det inte finns någon gudom förutom; Herraväldet, Kungadömet och Gudomligheten är således endast Hans. [se även 39:6]

Det som är viktigt att poängtera är att denna surah lägger betoning på tre av Guds stora attribut – att Han är Herre, förfogar och råder över allt samt Hans gudaväsen. Samtliga av dessa tre attribut har ett direkt samband med att uppfostra människan och rädda henne från att hamna i olycka och fördärv. Således kan detta vara en anledning till att just dessa tre attribut förknippas i verserna med människans sökande av skydd och tillflykt. Även den specifika ordningen enligt vilken attributen Herre, Konung och Gud har följt tyder på denna koppling. Detta kan liknas vid att en herre, som har ett uppfostrande och omvärnande roll, är närmare människan och innehar ett mer specifikt förmyndarskap över henne. Det ter sig följaktligen naturligt för människan att, vid i synnerhet fara eller behov, i förstahand söka sig till en sådan person. Detta medan en kung är något avlägsnare och inte inom räckhåll på samma sätt som en herre men har en överordnad makt, förfogande och auktoritet som förmår människan att söka skydd hos kungen. En konung har alltså en mer övergripande universell förmyndarskap över folk vilket gör att människan, när hon inte har en specifik närstående beskyddare eller behöver söka en högre makt, tvunget söker beskydd hos den makthavande kungen. Med andra ord, när en människa ska söka skydd vänder hon sig först till sin herre och den närmaste förmyndaren som ser till henne för att i nästa steg söka sig till en kung. Detta medan Gud är den ultimata beskyddaren som människan vänder sig till genom sin tro och bortom begränsningarna av den materiella tillvaron som omger henne. Alltså, om människan vill söka skydd hos en herre är Gud den absoluta Herren, om människan vill söka skydd hos en kung är Gud den absoluta Konungen och om människan vill söka skydd hos gudaväsendet så är Gud den Enda gudomen, den Allena utan like. Därmed befalls Profeten(S) och alla människor i hans följe att söka tillfykt och skydd hos människornas Herre, människornas Konung och människornas Gud.

114:4

مِنْ شَرِّ الْوَسْوَاسِ الْخَنَّاسِ

Min sharri alwaswasi alkhannasi

Från ondskan av den viskande den retirerande

al-Waswas al-Khannas: begreppet ”waswas” har innebörden av ett ständigt viskande och ”al-” i begreppets början antyder i detta fall att det syftar på en specifik viskare. Detta medan begreppet ”khannas” innebär den som ständigt är i ett läge av attack och retirerande. Detta uttryck beskriver Shaitan (Satan/djävulen) och hans tillstånd då han försöker avleda människan genom att fresta henne. Uttrycket beskriver hur Satan vid minsta öppning viskar antydningar till människan men så fort människan minns Gud, tvingas Satan att dra sig tillbaka och fly undan. Men så fort människan blir lite ouppmärksam eller hamnar i försummelse från Guds hågkomst, kommer Satan omedelbart tillbaka från sin reträtt med sina frestande viskningar.

Efter befallningen att söka tillflykt hos Gud som är den ultimata beskyddaren ur alla aspekter, uppges det främsta som Profeten(S) och alla människor i hans följe ska söka tillflykt hos Gud från – Satan, som attackerar med sina viskningar men flyr och retirerar vid hågkomsten av Gud, för att återigen attackera så fort kusten är klar. Satan är människans svurna fiende som aldrig lämnar henne utan att försöka vilseleda henne och är ständigt ute efter att förvilla henne [se 38:82]. I detta syfte avstår Satan inte från något trick och använder alla möjligheter till att locka människan till fördärv och föra henne bort från Gud. Därav kallas Satan även för den förrädiska frestaren då hans taktik går ut på att försköna och förklä falskhet med ett täcke av sanning och täcka sannfärdighet genom lögn [se även 16:63]. Dessa beskrivningar tjänar således även som en varning till människor, i synnerhet de som träder in på Guds stig, och uppmärksammar de troende på att de inte ska förvänta sig att bemöta Satan i hans verkliga skepnad. Trick, lögner, svek, arrogans och döljande av sanningen ingår snarare i hans förfarande och agenda och utmärker honom och hans följe.

Då de mänskliga inlevelserna och fallenheterna i allmänhet associeras med hjärtat, som ligger i bröstet där frestelsen också tycks ske och sätta spår, uppges människans bröst vara den plats där Satans viskningar sker [se även 22:46]. I en hadith har Profeten(S) sagt: ”Det finns inte en troende utan att hans hjärta i hans bröst har två öron [ingångar]; ett öra som ängeln blåser i och ett öra som al-Waswas al-Khannas (den viskande den retirerande) blåser i [men] så bestyrker Gud den troende med ängeln, och det är Gud den glorifierades ord ’Och Han [Gud] bestyrkte dem med en Rooh från Sig’ [se 58:22]”. (Majma’ al-Bayan volym 10 s 571)

114:5

الَّذِي يُوَسْوِسُ فِي صُدُورِ النَّاسِ

Allathee yuwaswisu fee sudoori alnnasi

Som viskar i människornas bröst

Se kommentar för 114:4

114:6

مِنَ الْجِنَّةِ وَالنَّاسِ

Mina aljinnati wa alnnasm

[Vare sig] utav djinnen och människorna

Slutligen varnas det för de som i sin fortsatta förvillelse har gått så långt att de kommit att ingå i Satans följe så pass att de själva blir förrädiska frestare och agerar därmed i samma banor. Med Satans följe avses alla som motstår Guds förmyndarskap och därmed följer Satans spår vare sig de är utav djinn eller utav människor. Det är alltså frågan om en väg som Satan har utstakat och alla som följer hans spår ställer sig per automatik i hans led. Med detta behöver inte Satans följe tillhöra en viss grupp eller en viss klass människor och har inget med folkslag att göra heller [se även 6:112, 72:11-15]. Skydd hos Gud ska följaktligen sökas från Satan och även alla hans följe och all deras ondska. Därmed kan förrädiska frestare inkludera dåliga vänner, förvillade kamrater, blodtörstiga och villfarna ledare, tyranners representanter och hjälpare, korrupta skribenter och talare, hädande läror och ideologier, förledande medier m.fl. Människan uppmärksammas därmed även på alla dessa och befalls till att bekämpa dem, i förstahand genom att ständigt vända sig för skydd till sin Herre från alla frestelser och förvillelser som kommer hennes väg via Satan och hans följe.

Noterbart är att söka skydd och tillflykt hos Gud inte innebär att enbart yttra dessa verser med tungan utan det är snarare det hjärtliga tillflyktsökandet som utgör grunden och ska även medföljas av vaksamhet, begrundan och handling. Detta bland annat genom att undvika att följa sataniska spår, i form av tankar likväl som handlingar, och bekämpa spridningen av dessa framförallt inom sig själv men även i samhället samtidigt som man aktivt följer Guds väg [se bl.a. även 91:8-10 samt 103:3]. Det gäller alltså att även i praktiken avstå från allt som utsätter en för virvelstormen av sataniska frestelser genom taqwa (gudfruktighet och fromhet) och inte nöja sig endast med att muntligt yttra orden av denna surah för att få skydd.