Notice: Undefined index: p in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 26

Notice: Undefined index: find in /home/oqqkmekd/public_html/heligakoranen.se/index.php on line 35
Heliga Koranen
BETA
al-Fajr

الفجر

al-Fajr (Gryningen)

Namn: Surah al-Fajr (Gryningen)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 29

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 89

Ordningsföljd i nedsändelse: 10



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah al-Fajr på de tio nätterna [av månaden Thul Hijja] kommer Gud att förlåta dennes synder och den som reciterar den på andra dagar kommer den att vara ett ljus för honom på domedagen.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 481)

Imam Sadiq(A) sade: ”Recitera surah al-Fajr i era obligatoriska och rekommenderade böner då den är [Imam] Hosseins(A) surah. Den som reciterar den kommer på domedagen att vara med [Imam] Hossein ibn Ali(A) i hans nivå av paradiset.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 481)



Huvudsaklig ämnesfokus: Eder för den förnuftige, ödet av tidigare mäktiga överträdande folk – ’Aad, Thamood och Farao, människan under ständig prövning med mer eller mindre välsignelser, fyra ekonomiska prövningar i avseende av föräldralösa, utarmade, arv och rikedomar, domedagen och människans ånger, helvetets bringande, den rofyllda själen



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah uppmanas människan till att reflektera och dra lärdom av tidigare mäktiga och rika folks öden för att få perspektiv på sitt eget liv och tänka över sina egna val baserat på rätt grunder. Det fastslås att den allmänna uppfattningen om att myckenhet eller litenhet av välsignelser visar på människans värde hos Gud inte stämmer. Snarare är allt för människans prövning och slutligen står den som inte dragit lärdom och inte agerat med gudfruktighet i dessa prövningar med en lönlös ånger i kontrast till den rofyllda själen som återvänder till sin Herre tillfreds och tillfredställande.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

89:1

وَالْفَجْرِ

Waalfajri

[Jag svär] Vid gryningen

Fajr: begreppet ”fajr” innebär att klyva eller skapa en bred reva i något. Då gryningens ljus river upp nattens mörker har gryningen kommit att kallas för ”fajr”. [se även 113:1]

Denna surah inleds med en ed vid en speciell tid på dygnet [se även bl.a. 81:17-18, 93:1-2] Versens generella yttre tyder på gryningen eller dagbräckningen i allmän bemärkelse och kan således omfatta alla daggryningar. Med detta svär alltså Gud vid gryningen som är ett av Hans storhets tecken och som utgör en vital vändpunkt för livet på jorden. Det är då nattens mörker och kyla får överlämna sitt välde till ljuset och värmen som får livet på jorden att ta fart medan vila och tystnad ger sin plats till en tillvaro som sjuder av liv och rörelse.

När det gäller specifika hänsyftningar har en del Korankommentatorer angett att versen kan syfta på gryningen av Eid al-Adhha som är kopplad till månaden Thul Hijjas tio första dagar och under vilken flera viktiga ritualer av Hajj (pilgrimsfärden till Mecka) utförs. Andra Korankommentatorer har angett ytterligare hänsyftningar som exempelvis gryningen av första dagen av månaden Muharram som inleder månkalenderåret, månaden Ramadans gryningar eller fredagsgryningar. Detta medan vissa har sett versen i bredare spektrum och menat att den även kan innefatta varje ljus som river upp mörker och gryr. Således vore Profetens(S) och Islams ljus som rev upp mörkret av jaheliyya (ignoransens era – förislamiska tiden) också en hänsyftning. Likaså är en hänsyftning, som det har antytts i en hadith av Imam Sadiq(A), Imam Mahdis(AJ) ankomst genom vilket förtrycket och orättvisans täcke som omgett jorden kommer att rivas upp och sanningen och rättvisans era gry, inom snar framtid inshaAllah (Tafsir Borhan volym 4 s 457 hadith 1). Imam Hosseins(A) uppresning i Karbala och Ashura, som blev en gryning ur Bani Umayyas förtryckande välde och blottade deras mörka tryne, kan utgöra ännu en hänsyftning. Likaledes kan varje sannfärdig uppresning mot ignorans och förtryck, eller varje blixtrande ljusglimt av vägledning utgöra en gryning i de syndfullas hjärtan. Med detta skulle samtliga hänsyftningar kunna inrymmas i versen trots att dess yttersta innebörd refererar till dagbräckning och morgonens gryning.

89:2

وَلَيَالٍ عَشْرٍ

Walayalin AAashrin

Och [vid] de tio nätterna

Sedan svär Gud vid de tio nätterna vars mest kända hänsyftning som även anges i en hadith från Profeten(S), förknippar dem med månaden Thul Hijja under vilken den framstående och sjudande muslimska sociopolitiska samlingen och rörelsen tar form i pilgrimsfärden till Mecka för Hajj (Tafsir Abu al-Fotooh Razi volym 12 s 74). Andra Korankommentatorer har som ytterligare hänsyftningar bland annat talat om de tio sista nätterna av månaden Ramadan bland vilka Laylat al-Qadr finns samt om månaden Muharrams första tio nätter som når sin pik på den tionde dagen Ashura. Samtliga av dessa hänsyftningar kan vara gällande och innefattas av versens vida innebörd och oavsett vilken, tyder det på storheten av dessa nätter.

89:3

وَالشَّفْعِ وَالْوَتْرِ

WaalshshafAAi waalwatri

Och [vid] det jämna och det udda

Shaf’: begreppet ”shaf’” innebär par och att bifoga något med något annat likt sig självt, och begreppet refererar följaktligen till paret.

Watr: begreppet ”watr” betyder en enda och refererar till det som är singular och ensamt.

Därefter svär Gud vid det jämna och det udda för vilka det har uppgetts över trettio möjliga hänsyftningar av en del Korankommentatorer. Däribland har ”shaf’” angetts referera till Tarwiya-dagen som är den åttonde dagen av Thul Hijja, alternativt, enligt en del andra återberättelser, till den tionde dagen som är Eid al-Adhha, medan ”watr” skulle då referera till ’Arafa-dagen som är den nionde Thul Hijja. Denna hänsyftning vore samstämmande med förklaringen om att ”fajr” refererar till gryningen av månaden Thul Hijja och ”de tio nätterna” till dess tio första nätter.

Andra hänsyftningar som har angetts är att det är frågan om de jämna och udda talen. Det skulle i så fall innebära att Gud har svurit vid alla tal vilka utgörs av de jämna och udda talen. Precision, numeriska tal och matematiska formler som utgör en bas på vilken världens komplexa system är byggt, och fortsätter att rotera i enlighet med det systemet med en precis ordning likt ett punktligt klockverk, och med vilkas hjälp i egenskap av enheter varje sak måttas upp, är utav Guds stora välsignelser och kan bli föremål för ed då ed alltid läggs vid betydelsefulla ting.

En annan hänsyftning som har nämnts är att ”shaf’” skulle referera till alla skapelser då alla skapelser har ett motstycke eller ett par medan ”watr” skulle referera till Gud som inte har någon like eller partner. Detta medan en annan hänsyftning enligt en del andra återberättelser har angetts vara alla salat (bönerna) som antingen är jämna eller udda till antalet rak’at (böneenheter) eller specifik till Shaf’ och Watr bönerna som ingår i den högst rekommenderade Salat al-Layl (Nattbönen). (Majma’ al-Bayan volym 10 s 485)

Då den heliga Koranen är vid och djup till sin innebörd och då varje vers, utöver sin yttre betydelse som i sig kan omfatta flera innebörder, innehåller upp till sjuttio lager av betydelser som det har angetts i återberättelser, har ibland en glimt av versernas djupare innebörd berörts genom återberättelser. I en av dessa som antyder om de inre djupen och innebördsskikten av den heliga Koranen har ”fajr” angetts referera till Imam Mahdi(AJ), ”de tio nätterna” till de tio Imamerna(A) före honom och ”shaf’” till Imam Ali(A) och Fatima Zahra(A). (Tafsir Nemoone, surah Fajr)

89:4

وَاللَّيْلِ إِذَا يَسْرِ

Waallayli itha yasri

Och [vid] natten då den passerar

Yasr: verbet ”yasr”, utav ”sora”, betyder att gå på natten och i denna vers refererar verbet till natten själv. Med andra ord är det som att natten är en levande varelse med rörelseförmåga och den går i sitt mörker och tar sina steg mot en ljus morgon.

Följaktligen svär Gud vid natten som går mot ljus och därmed är ett rörligt mörker som inte står still och inte är bestående. Mörker är skrämmande så länge det är bestående men ett mörker som går mot ljus är värdefull och en tid för förberedelse.

Huruvida natten avser natt i allmän bemärkelse och omfattar alla nätter eller om det avser en specifik natt och vilken natt som i så fall skulle vara menad, anses det olika om bland Korankommentatorer. Natten i sig är en av Guds välsignelser och tecken samt ett av skapelsens reglerande fenomen som tillsammans med dagen har stor inverkan på levande varelsers liv [se bl.a 91:4]. Detta medan en specifik natt skulle, utifrån sammanhang och samklang med tidigare verser samt återberättelser, kunna vara natten till Eid al-Adhha då pilgrimerna beger sig från ’Arafat till Muzdalefa [Mash’ar al-haram] och efter att ha spenderat natten i denna heliga dal, beger sig mot Mina vid gryningen (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 571). Då en stor våg av människor är i rörelse på den natten vore det som att hela natten, tiden och landet är i rörelse.

Tid i allmänhet är av oerhörd högt värde, på ett sätt heligt och utgör i själva verket människans kapital i livet i denna värld [se även 103:1-3]. Detta samtidigt som vissa tider på dygnet är extra speciella och av ännu mer värde för människans raffinering och färd till sin Herre. Gud har i flertalet verser svurit vid olika tider på dygnet [se bl.a. 81:18, 93:1, 92:2 m.fl.]. Gryningstiden, det vill säga då natten går mot ljus, är en av de allra speciellaste av tider som Gud har svurit vid flera gånger [se bl.a. 81:17, 74:33].

89:5

هَلْ فِي ذَٰلِكَ قَسَمٌ لِذِي حِجْرٍ

Hal fee thalika qasamun lithee hijrin

Finns det i det [sagda] en ed för den förnuftige?!

Hijr: begreppet ”hijr” innebär i grunden att hindra, och då aql (förnuft, intellekt och hjärna) hindrar människan från att begå fel har den kommit att kallas för ”hijr”. Sedan ställs frågan retoriskt om dessa eder inte är tillräckliga för den förnuftige att förstå sanningen och urskilja haqq (rätt och sanning) från batil (orätt och osanning) i det som sägs. Detta då ed svärs endast vid viktiga saker och för att övertyga om en säker sanning som det inte råder något tvivel om. Det har angetts två alternativ till vad dessa eder har avsett att bekräfta utifrån några av de kommande verserna i denna surah. Det ena är det faktum att Gud ständigt vakar över människan och att inget undgår Honom, medan det andra är att Guds skänkande och frånhållande av välsignelser är för människors prövning och att förnekarna och överträdarna kommer att straffas.

89:6

أَلَمْ تَرَ كَيْفَ فَعَلَ رَبُّكَ بِعَادٍ

Alam tara kayfa faAAala rabbuka biAAadin

Har du inte sett hur din Herre gjorde med ’Aad [-folket]?!

Därefter nämns ödet av tre tidigare folk som var mycket mäktiga på sin tid. Deras övertro på sig själva ledde dem dock till överträdelse, syndfullhet och förnekelse och till slut drabbades dem av ett hårt straff. Detta återberättas i egenskap av en lärdom och varning för Quraysh stammen och alla folk som är långt svagare än dessa historiskt storslagna folk vilka trots sin mäktighet inte kunde värja sig för bestraffningen när den väl kom.

Det första folket som nämns är ’Aad-folket som var profeten Hoods(A) folk och förmodas ha levt omkring sjuhundra år före profeten Isas(A) födelse i ett område kallat Ahqaf i dagens Jemen [se även surah 11 och 46]. De tros ha hetat ’Aad uppkallat efter deras förfader medan Eram troligtvis var namnet på deras enastående stad bebyggt med stora hus och palatser som hade höga pelare. I sin helhet indikerar Koranens verser att ’Aad-folket var ett starkt folk med välväxta kroppar och att de levde i städer och hade bördiga marker. Deras välutvecklade civilisation som de väl bebyggda städerna med höga pelare gjorde de till ett ansenligt och enastående folk bland deras samtida.

Värt att notera är att ’Aad har troligtvis även varit namnet på en annan förhistorisk stam som i den heliga Koranen refereras till som ”den första ’Aad” [se 53:5].

89:7

إِرَمَ ذَاتِ الْعِمَادِ

Irama thati alAAimadi

[De av staden] Eram med [upphöjda] pelare

Se kommentar för 89:6

89:8

الَّتِي لَمْ يُخْلَقْ مِثْلُهَا فِي الْبِلَادِ

Allatee lam yukhlaq mithluha fee albiladi

Som inte har skapats likt den i rikena

Azwaj: begreppet ”azwaj” är plural för ”zawj” som innebär par och refererar mer specifikt till paret av hane och hona eller make och maka i människans fall. Begreppet kan även innebära en sort eller ett slag. Efter två yttre välsignelser förs talet till en annan välsignelse som i större utsträckning och på ett mer direkt plan rör människans inre och själsliga såväl som kroppsliga välmående och rofylldhet. Människans skapelse i par fyller både funktionen av människosläktets reproduktion och fortsatta överlevnad samt är en oerhört essentiell faktor som bringar människan ro till både kropp och själ [se 30:21]. På så vis kompletterar och fulländar paret varandra och kompenserar för varandras svagare sidor med sina respektive starkare sidor. En del Korankommentatorer har angett att versen även kan innefatta de olika slagen av människor som med sina olika yttre och inre egenskaper, förmågor och mentaliteter kompletterar varandra och blir föremål för det mänskliga samhällets utveckling.

89:9

وَثَمُودَ الَّذِينَ جَابُوا الصَّخْرَ بِالْوَادِ

Wathamooda allatheena jaboo alssakhra bialwadi

Och [folket av] Thamood, de vilka klöv stenblock i dalen

Jaboo: verbet ”jaboo” kommer utav ”jowbe” och ”jawb” som har innebörden av att hugga av eller kapa något. Även begreppet ”jawab” (svar) kommer från samma rot då det är som att ett svar kapar luften och når frågarens öra eller att det kapar frågan och gör slut på den. Hursomhelst refererar detta begrepp till stenar och stenblock som höggs av och kapades ur berg.

Wad: begreppet ”wad” refererar till ”wadi” som betyder flodbädd eller området där vårfloder passerar. Då floder oftast passerar genom dalar som finns mellan berg, har begreppet även kommit att betyda dal.

Det andra folk som nämns är Thamood-folket som var profeten Salihs(A) folk och de förmodas ha levt i ett område kallat Wadi al-Qora beläget någonstans mellan Medina och Sham (Palestina, Syrien, Libanon och Jordanien området). Enligt helheten av Koranens verser slutleds det att Thamood-folket högg av och kapade stora stenblock ur bergen och byggde sina hus i, och eventuellt med, stenblocken vid bergsluttningarna [se även 15:82 samt 26:149]

89:10

وَفِرْعَوْنَ ذِي الْأَوْتَادِ

WafirAAawna thee alawtadi

Och Farao, [han som straffade] med spikar

Awtad: begreppet ”awtad” är plural för ”watad” som betyder spik eller kil.

Det tredje exemplaret som nämns är Farao som var samtida med profeten Musa(A) och en anledning till varför han benämns som ”thil awtad” (han med spikar) anges i en hadith av Imam Sadiq(A) vara att närhelst han ville straffa eller tortera någon, lät han spika fast personens händer och fötter i marken eller på en planka. Detta styrks av den beskrivning som Gud anger i den heliga Koranen av Faraos dom mot de trollkunniga som efter att ha sett profeten Musas(A) mirakel betrodde honom [se även 26:38-51, 20:72, 7:124-16]. Det återges även i historien att när Faraos hustru Asia(A) antog tron och accepterade profeten Musas(A) kall, torterade Farao henne till döds med samma metod. Benämningen ”thil awtad” kan även indikera makt samt referera till Faraos stora här som spikade sina militärtält i marken.

89:11

الَّذِينَ طَغَوْا فِي الْبِلَادِ

Allatheena taghaw fee albiladi

Dessa [folk] som överträdde i rikena

Fasad: begreppet ”fasad” som betyder fördärv är motsatsen till ”salah” och kan innefatta all form av överträdande och frångående från den balanserade medelvägen, vare sig lite eller mycket. Begreppet innefattar alltså all sorts förtryck och undertryckande, orättvisa och ojusthet, överträdande och insjunkenhet i egennytta samt utsvävande och tygellöshet i njutningar och frestelser.

Helheten av dessa folks handlingar återges i en sammanfattande och övergripande beskrivning som talar om deras trotsighet och vida fördärv. Den utbredda fördärv som de var dränkta i var i själva verket det oundvikliga resultatet av vidspridd överträdelse.

89:12

فَأَكْثَرُوا فِيهَا الْفَسَادَ

Faaktharoo feeha alfasada

Så utbredde de fördärvet i dessa [riken]

Se kommentar för 89:11

89:13

فَصَبَّ عَلَيْهِمْ رَبُّكَ سَوْطَ عَذَابٍ

Fasabba AAalayhim rabbuka sawta AAathabin

Så öste din Herre över dem piskan av bestraffning

Sabb: begreppet ”sabb” refererar till vattnets nedforsande och då det hälls eller öser ner intensivt med styrka och ihållande. I denna vers där det har används som verbet som anger straffets nedsändning, kan det indikera straffets intensitet och fortsättande samt även att jordens yta rengörs från dessa överträdare som forslas bort av straffet.

Sawt: begreppet ”sawt” refererar i grunden till att något mixas och sammanvävs med något annat. En del språkvetare anger att då piska vävs samman av läder och diverse fibermaterial har den kommit att kallas för ”sawt” medan en del andra tror att namngivningen handlar om piskans funktion och refererar till dess slag som beblandar människans kött och blod.

Versens beskrivning gör således en gemensam referering till de olika förödande straff som drabbade dessa folk på grund av deras utbredande av fördärv. [se 69:5-6 samt 43:55]

89:14

إِنَّ رَبَّكَ لَبِالْمِرْصَادِ

Inna rabbaka labialmirsadi

Sannerligen är din Herre förvisso i [ständig] vaksamhet

Mersad: begreppet ”mersad”, av ”rasad” som betyder att vara redo för att övervaka något, innebär även bakhåll. Det är uppenbart att Gud som är bortom tid och plats, inte har någon specifik plats och inte sitter i bakhåll utan uttrycket avser Guds makt som omfattar alla inklusive de mäktiga överträdarna. Med andra ord tjänar detta som en uppväckande varning för att ingen förtryckare ska tro att den kan klara sig undan Guds straff samt att Gud kan närhelst Han vill sända ned Sitt straff över förtryckarna. Tilltalet och uttrycket ”din Herre” indikerar även att detta är Guds sunnah (förfarande och fastställda tillvägagångssätt) och gäller samtliga förtryckande och överträdande folk, även om de skulle tillhöra Hans älskade Profets(S) ummah (folk och nation). Det är även en uppmuntrande bud för Profeten(S) och de troende att de egensinniga aggfulla fienderna aldrig kan komma undan Guds mäktiga grepp. Samtidigt varnas fienderna genom att påminnas om att långt mäktigare folk inte kunde tåla Guds straff när den kom och att inget undgår Gud.

89:15

فَأَمَّا الْإِنْسَانُ إِذَا مَا ابْتَلَاهُ رَبُّهُ فَأَكْرَمَهُ وَنَعَّمَهُ فَيَقُولُ رَبِّي أَكْرَمَنِ

Faamma alinsanu itha ma ibtalahu rabbuhu faakramahu wanaAAAAamahu fayaqoolu rabbee akramani

Så vad gäller människan då hennes Herre prövar henne, så ärar henne och ger henne välsignelser, så säger hon: min Herre har ärat mig

I följden av föregående verser som agerade som en varning för överträdarna och varslade dem om ett hårt straff, talar dessa verser om det fundamentala fenomenet av prövning i människans liv, som hennes avlöning grundar sig på, och samtidigt påpekar en del av människans felaktiga föreställningar i frågan. Först anges människors generella reaktion i allmänhet vid mottagande av välsignelser och hur människan tenderar att uppfatta och tolka detta som en favorisering och förmån som hon har fått på grund av hennes upphöjda ställning hos Gud. Å andra sidan tenderar människan att uppfatta och tolka begränsningen av välsignelser och svåra tider som en otjänst och förolämpning från Guds sida mot Hans mindre favoriserade tjänare. Men i själva verket är det i båda fallen snarare en fråga om prövning, vare sig människan skänks välsignelser i överflöd eller skänks i mer begränsad form, vilket också benämns uttryckligen i båda verser.

Därmed visar detta att människans syn- och tankesätt i relation till välsignelserna som Gud skänker henne är allmänt felaktig. Människan ser alltså sin lycka och Guds vördnad mot henne i mängden välsignelser som hon skänks i denna värld och att inte ha rikedomar och förmögenheter tolkar hon som att inte ha hög ställning och värde hos Gud. Detta medan varken eller är ett tecken eller mått på vördnad och värdighet hos Gud. Måttet är snarare hur nära Gud människan kommer genom tro och goda handlingar, oavsett om hon är rik eller fattig. Således bör varken ökningen av välsignelser få människan att inbilla sig saker och upptas med falsk stolthet och högmod eller minskningen av välsignelser få henne att bli förnärmad, börja klaga och förlora hoppet. Dock brukar människor överlag förglömma och försumma detta faktum att Guds prövningar sker tidvis med mångfalden av välsignelser och tidvis med bristen på dessa, vilket gör att de följaktligen hamnar i onödig självhävdelse eller förtvivlan [se även 41:51 och 11:9]. Detta beror i sin tur på människans omognad, bristande förståelse och trångsinta egencentriskhet.

Gud välsignar alltså människan med välsignelser så att hon ska visa tacksamhet och underkasta sig mer inför sin Herre men en del människor tenderar att använda samma välsignelser på ett skadligt sätt och intjäna ett straff för sig själva. Däribland genom att anta att Gud har skänkt dessa välsignelser tack vare egen förtjänst eller egen hög ställning hos Gud medan andra inte har fått samma välsignelse, vilket ger upphov till att känna sig förmer än andra. Detta leder i sin tur till att välsignelsen tas förgivet och som en självklarhet som bör finnas där, vilket i sin tur medför ett antagande om dess varaktighet och rätten att göra vad man vill med den vilket slutar i överträdelse. Detta utan att inse att Guds välsignelser är ett ärande av människan så länge människan inte gör dem till medel som sänker henne istället för att höja henne i rang i Nästa värld genom att användas i Guds väg.

Med andra ord vakar Gud över människan medan välsignelserna Han skänker eller tillbakahåller utgör medel för prövningar som ger människan möjligheten att växa och utvecklas samt förtjäna en belöning eller ett straff. Olika människor, beroende på många olika faktorer som Gud vet bäst om, provas med olikartade prövningar vid olika perioder under livets gång där de har störst möjlighet att växa. På så vis berör verserna i viss mån även filosofin bakom svårigheter och olyckor som stundom drabbar människor.

Härigenom poängteras också att myckenheten av välsignelser och förmögenheter och ett förhållandevis lättsamt liv inte tyder på att personen i fråga för den sakens skull har mer rätt eller är mer rättfärdig, och vice versa, tyder inte knappheten av välsignelser och förmögenheter och ett förhållandevis svårt liv på orättfärdighet eller avstånd från Gud och haqq (rätt, sanning och rättvisa). De tydligaste exemplen på detta är många av Guds profeter(A) och utvalda vilkas liv var genomsyrade av svåra omständigheter medan många förtryckande förnekare levde flott och hade stora tillgångar till sitt förfogande.

89:16

وَأَمَّا إِذَا مَا ابْتَلَاهُ فَقَدَرَ عَلَيْهِ رِزْقَهُ فَيَقُولُ رَبِّي أَهَانَنِ

Waamma itha ma ibtalahu faqadara AAalayhi rizqahu fayaqoolu rabbee ahanani

Och vad gäller då Han prövar henne, så begränsar för henne hennes levebröd, så säger hon: min Herre har nedvärderat mig

Se kommentar för 89:15

89:17

كَلَّا ۖ بَلْ لَا تُكْرِمُونَ الْيَتِيمَ

Kalla bal la tukrimoona alyateema

Nej [det är inte som ni tror]; utan ni ärar inte den faderlöse

Tahadhoon: begreppet ”tahadhoon” som kommer från ”hadh” som innebär att sporra, peppa och uppmuntra varandra.

Därefter avslås människans felaktiga antaganden i fråga om att mängden välsignelser skulle tyda på ställning hos Gud och ett urval handlingar som driver bort människan från Guds närhet och införskaffar henne Guds straff nämns. Som exemplar på två framstående handlingar anges ärande av faderlösa och uppmuntran till att ge mat åt utarmade.

En av de hårfina punkterna är att det talas om att ära de föräldralösa och inte att skänka mat till dem då hunger inte är den enda eller primära frågan som föräldralösa lider av. Snarare är de i större behov av affektion och känslomässig trygghet som gengäldar frånvaron av en förälder, inte minst en far, i deras liv. Med andra ord åligger det ett ansvar att inte låta ett faderlöst barn känna sig nedtrampad och förringad i avsaknaden av sin fars betryggande skugga och riskera att drabbas av komplikationer i sin personlighet senare. Därför har ömhet och kärleksfullhet gentemot föräldralösa och i synnerhet faderlösa barn föreskrivits och starkt uppmuntrats till inom Islam bland annat genom de stora belöningar som har avsetts för detta [se även 93:9]. Imam Sadiq(A) har i detta avseende sagt: ”Ingen tjänare stryker handen på ett faderlöst [barns] huvud av förbarmande över barnet utan att Gud ger honom för varje hårstrå ett ljus på domedagen” (Bihar al-Anwar volym 15 s 120). Således avser ärandet och hedrandet av föräldralösa inte endast att ge dem mat samt skydda och förvalta deras förmögenheter tills de har kommit till mogen ålder utan många andra aspekter infattas också.

Likaså räcker det inte att bara själv ge mat till de utarmade och fattiga, vilket innebär att täcka ett av deras minsta och primära behov, utan det gäller att människor uppmuntrar varandra till detta och på så vis sprider andan av hjälpsamhet så att alla hjälps åt i att ta hand om sina medmänniskor i hela samhället. Denna fråga är så pass viktig att Gud tillhandahåller avstående från uppmuntran till att ge mat åt utarmade som ett tecken på otro. [se 69:33-34]

89:18

وَلَا تَحَاضُّونَ عَلَىٰ طَعَامِ الْمِسْكِينِ

Wala tahaddoona AAala taAAami almiskeeni

Och ni uppmuntrar inte [varandra] till att mata den utarmade

Se kommentar för 89:17

89:19

وَتَأْكُلُونَ التُّرَاثَ أَكْلًا لَمًّا

Watakuloona altturatha aklan lamman

Och ni äter arvet ett [glupskt] sammantaget ätande

Lamm: begreppet ”lamm” har betydelsen av att samla på sig och anger när en person tillskriver både sin och andras andel till sig själv. Det kan även mer specifikt innebära att blanda halal (tillåtet) och haram (otillåtet) och ta allt för sig själv.

Jamm: begreppet ”jamm” betyder mycket och stort i fråga om vad det än avser.

I fortsatt beskrivning av samma personers handlingar refereras det till hur de samlar på sig och slukar det arv som når dem helt för egen räkning samt till deras stora förkärlek och starka fästelse vid rikedomar.

I fråga om arv är det uppenbart att det avsedda inte är personers rättmätiga andel av ett arv utan det som de orättmätigt tillskriver sig själva. Utifrån tidigare verser där det var tal om föräldralösa, kan en hänsyftning gälla arvet som tillhör de föräldralösa och minderåriga som inte kan försvara sig. Med andra ord utnyttjar dessa ofromma personer läget och roffar åt sig de faderlösas andel. Exempelvis var det inte ovanligt under jaheliyya (ignoransens era – förislamiska tiden) att kvinnor och barns andel av arvet beslagtogs med svepskälen att endast krigare ska ärva då en stor andel av deras förmögenheter tillkom genom plundring och krigsräder olika stammar sinsemellan. Detta medan en annan hänsyftning kan vara att dessa personer avstår från att skänka en bråkdel av det arv som de ärver till behövande och de som har det sämre ställt i samhället och när detta är fallet med enkelt ärvda rikedomar, är det säkerligen långt värre med förmögenheter som de själva ansträngt sig och jobbat för. Med andra ord är de desto girigare och har svårare att skänka från andra införskaffade tillgångar.

Detta medan deras starka kärlek och fästelse för pengar och rikedomar förebrås då det leder till att de sätter mindre eller ingen vikt alls vid hur och genom vilka tillåtna eller otillåtna medel dessa rikedomar samlas på hög. När det enda som betyder något är mängden rikedomar och när kärleken för pengar och världsliga tillgånger fyller hjärtat, kommer det inte heller finnas någon plats kvar för Guds hågkomst. Detta medför att dessa personer sakta men säkert blundar för halal (tillåtet) och haram (otillåtet) och inte heller klarar att ge bort från sina förmögenheter de proportionella andelar som Gud har befallt till.

Således, efter omnämnandet av prövningar i helhet, nämns fyra prov relaterade till det ekonomiska som människor utsätts för. I själva verket uppmärksammar dessa verser och det faktum att de kretsar kring just pengar och rikedomar, på att de ekonomiska prövningarna är en grund och utgör en ribba för att klara andra sorters prövningar inom andra fält. Med andra ord är de som klarar att förbli rättfärdiga och fromma samt villkorslöst se till och vidhålla andras rättigheter i ekonomiska frågor, oavsett hur lite eller mycket pengar det gäller, de verkligt troende och gudfruktiga som är pålitliga, förtrogna och har en stark grund för att även komma segrande ur andra prövningar. [för mer om rättigheter läs Risalat al-Hoqooq av Imam Sajjad(A)]

89:20

وَتُحِبُّونَ الْمَالَ حُبًّا جَمًّا

Watuhibboona almala hubban jamman

Och ni älskar rikedomarna [med] en ofantlig kärlek

Se kommentar för 89:19

89:21

كَلَّا إِذَا دُكَّتِ الْأَرْضُ دَكًّا دَكًّا

Kalla itha dukkati alardu dakkan dakkan

Nej [det är inte som ni tror]; då jorden dunkas jämn [med] dunkande skälv

Dakk: begreppet ”dakk” betyder att knacka och banka hårt och det kan även betyda en jämn och fin mark. Sedan har det kommit att referera till när byggnader och höga konstruktioner raseras och jämnas med marken. Vidare avslås de felaktiga antagandena, i fråga om att myckenheten av Guds välsignelser skulle påvisa värdighet medan knappheten skulle påvisa ovärdighet, ännu en gång och de materialistiska överträdarna varnas med det faktum att en domedag väntar. Detta så att de inte ska tro att de kan komma undan med sina illgärningar eller att rikedomarna de har samlat på sig kommer att vara för evigt.

Först beskrivs den omskakande jordbävningen som är en av de händelser som inleder första fasen av domedagen och är så fasansfull och kraftig att alla berg och höjder jämnas med marken [se även 20:105-17 samt 99:1]. Efter världens förödelse inleds andra fasen av domedagen där alla människor på Guds order återupplivas för att ställas till svars inför den gudomliga domstolen och änglarna inträder domedagen i ordnade led för att omge alla i väntan på att verkställa Guds order.

Beskrivningen av Guds ankommande är i själva verket ett uttryck som refererar till att Guds order uppenbarar sig och Hans befallning till räkenskapen framkommer och träder i kraft. Det refererar även till att tecknen på Guds storhet och Hans herravälde blir klara och synliga för alla då samtliga medel och mellanhänder som är verkande i denna värld inaktiveras och faller ur funktion. Med andra ord blir kännedomen om Gud så påtaglig att ingen kan förneka Honom och det vore som att man ser Gud trots att Han inte kan ses med ögonen. Detta slutleds delvis av de verser och hadither som klart och tydligt anger att inget liknar Gud och med detta frånskriver Gud skapelsers egenskaper – som exempelvis att ha kropp och vara i behov av plats [se 42:11 samt Nahjul Balagha khutba 1] – samt även av likartade verser och hadither som anger denna innebörd [se 16:33]. I en hadith från Imam Ridha(A) där han frågas om Guds ankommande svarar han: ”Gud beskrivs inte med egenskapen att komma och gå för att Han är fri från att [behöva] förflytta [utan] versens innebörd med Guds ankommande avser ankommandet av Guds order.” (’Oyoon akhbar ar-Ridha volym 1 s 103 hadith 19)

89:22

وَجَاءَ رَبُّكَ وَالْمَلَكُ صَفًّا صَفًّا

Wajaa rabbuka waalmalaku saffan saffan

Och din Herre ankommer och [även] änglarna led för led

Se kommentar för 89:21

89:23

وَجِيءَ يَوْمَئِذٍ بِجَهَنَّمَ ۚ يَوْمَئِذٍ يَتَذَكَّرُ الْإِنْسَانُ وَأَنَّىٰ لَهُ الذِّكْرَىٰ

Wajeea yawmaithin bijahannama yawmaithin yatathakkaru alinsanu waanna lahu alththikra

Och på den dagen kommes med helvetet; på den dagen ihågkommer människan och vad nyttar hågkomsten henne [då]?!

Därefter anges att på domedagen bringas helvetet fram och människan påminns om och inser verkligheten för vad den är men att denna påminnelse kommer försent och är inte till hjälp för henne. Vid åsynen av dessa fasansfulla scener som omskakat människan och väckt henne ur hennes försummelses slummer, inser alltså människan att hon inte har förberett något för sitt eviga liv. Hon fylls således av djup ånger och ångest och utbrister i önskan om att ha sänt goda handlingar i förskott för sitt liv i Nästa värld.

Utifrån många verser i den heliga Koranen blir det tydligt att alla Guds skapelser, däribland olika varelser, har en viss nivå av medvetenhet i grad med deras existentiella kapacitet. Således kan de även begripa saker och i ett avseende också tala och därmed vittna eller svara så som många av dem återges göra på domedagen [se 50:30]. Likaså har helvetet sin egen nivå av medvetande och kan föras fram och närmare till överträdarna precis som paradiset förs närmare de gudfruktiga fromma [se 26:90]. Det återberättas att när denna vers nedsändes satte det Profeten(S) i ett bekymrat tillstånd och följeslagarna som hade svårt att se Profeten(S) i detta tillstånd, sökte sig till Imam Ali(A). När Imam Ali(A) kom till Profeten(S) frågade han om vad som hade hänt och när Profetens(S) svarade att Jibrail(A) hade nedkommit och reciterat denna vers för honom, frågade Imamen(A) om hur helvetet förs fram. Profeten(S) svarade då att sjuttiotusen änglar hämtar helvetet medan de drar fram och håller fast den med sjuttiotusen tyglar och skulle helvetet släppas skulle den bränna allt. Profeten(S) berättar vidare att han då kommer att stå framför helvetet som säger: ”O Mohammad, jag gör dig inget, Gud har förbjudit ditt kött för mig.” På den dagen då alla tänker på att rädda sig själva är Profetens(S) rop: ”O min Herre, [rädda] mitt folk, mitt folk.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 483)

En del Korankommentatorer har även angett att bringandet av helvetet kan syfta till att den uppenbaras och visas till människorna [se även 79:36 och 26:91]. Hur det än må vara kommer människan på den dagen att se allt i ett klart ljus och förstå att allt som hon hade skänkts i denna värld, vare sig välsignelser eller svårigheter, var samtliga för hennes prövning som hon brustit i att begripa och rätta sig vartefter. Det blir alltså en påminnelse och uppvaknande för henne men ack utan nytta då den kommer alldeles för sent. Detta då denna uppmärksamhet och hågkomst är till hjälp när möjligheten till återvändande, rättande och ännu finns vilket är innan människan dör och kommer till Nästa värld.

Det faktum att människan benämner livet i Nästa värld som sitt liv, utan ytterligare beskrivning, vore som att hon inser att det livet är hennes verkliga liv medan detta världsliga flyktiga liv som är fylld av svårigheter och mödor kan knappt ens kallas ett liv. Detta precis som livet i denna värld redan beskrivs i den heliga Koranen som inget annat än en förströelse och lek [se 29:64]. Alla överträdare, däribland de tidigare beskrivna som rövade föräldralösa, inte gav mat till de arma och utfattiga, beslagtog andras arv och vars hjärtan var fyllda av kärlek till pengar och rikedomar kommer på den dagen önska att de hade med goda handlingar försänt proviant för deras eviga liv. Men ack, människans ånger och önskan om att ställa allt till rätta, gengälda och sona för sina brott genom goda handlingar är inte längre lönt. [se även 70:11-14]

89:24

يَقُولُ يَا لَيْتَنِي قَدَّمْتُ لِحَيَاتِي

Yaqoolu ya laytanee qaddamtu lihayatee

Hon säger: O [vad] jag önskar att jag hade försänt [goda handlingar] för mitt liv

Se kommentar för 89:23

89:25

فَيَوْمَئِذٍ لَا يُعَذِّبُ عَذَابَهُ أَحَدٌ

Fayawmaithin la yuAAaththibu AAathabahu ahadun

Så på den dagen bestraffar ingen [som] Hans bestraffning

Sedan beskrivs styrkan av det straff som väntar dem genom att ange att ingen har någonsin bestraffat någon ett sådant straff och ingen har någonsin kedjat någon på ett sådant sätt som Gud fastställer för dem. Dessa överträdare som, när de hade makten begick förbrytelser och förtryckte Guds tjänare med vad de kunde, kommer följaktligen att utstå ett straff utan like.

89:26

وَلَا يُوثِقُ وَثَاقَهُ أَحَدٌ

Wala yoothiqu wathaqahu ahadun

Och ingen kedjar [som] Hans kedjande

Se kommentar för 89:25

89:27

يَا أَيَّتُهَا النَّفْسُ الْمُطْمَئِنَّةُ

Ya ayyatuha alnnafsu almutmainnatu

O du säkrade [rofyllda] själ

I motsats till det tillstånd som de överträdande har och det fasansfulla straff som väntar dem tilltalas de troende, som i domedagens tumultartade oro och skräck är fyllda med fullständig ro och säkerhet och välkomnas bland Guds tjänare i Guds paradis, med värmande uttryck som utstrålar ömsesidig belåtenhet och kärlek.

Till skillnad från de tidigare nämnda överträdarna som var så uppslukade av denna världs materiella fästelser att de förglömt Gud och livet i Nästa värld, vilket de påminns om på domedagen, har alltså dessa rofyllda själar nått ro med hågkomsten av Gud. De har varit belåtna med allt som Gud har skänkt dem utav både välsignelser och svårigheter då de har sett allt som Guds prövningar och sett sig själva som Hans tjänare som inte förmår något för sig själva utan är helt i Guds händer. Livet i denna värld har alltså varit en flyktig övergående fas i deras ögon och därför har varken ökningen av välsignelser fått de att upptas med högmod och förtrycka andra, eller minskningen av välsignelser och ökningen av svårigheter fått de till klagan, otacksamhet och att förlora tilltron till Gud. Med andra ord har de ständigt sett sig som Guds tjänare och underkastat sig Honom och med detta hållit fast vid den raka vägen och inte avvikit från den. Således har de fyllts med ro och säkerhet som i själva verket är den ro som har grott inom dem i ljuset av tro och Guds hågkomst då det är Guds hågkomst som fyller hjärtan med ro [se 13:28]. Därmed känner sådana rofyllda själar säkerhet både i fråga om Guds löften och den valda vägen, både under tider av lättsamhet och tider av svårighet, vid välsignelser och vid prövningar och i synnerhet på domedagens skräckinjagande händelser och ångestgivande omständigheter.

Dessa själar är å ena sidan belåtna med Gud och å andra sidan är Gud belåten med dem. Den ro som fyller dem förutsätter alltså att de är tillfreds och belåtna med allt som Gud är belåten över och att de är fullständigt fogliga inför alla Guds bestämmelser och vad Han än fastställer för dem. De antar ingen självständighet för sig själva och ser allt vara från Guds sida och därmed det sannfärdigaste och det bästa, vilket gör att de inte längre har en egensinnig vilja som konkurrerar med Hans vilja. Snarare har deras vilja blivit ett med Hans vilja och de vill inget annat än det Gud vill. Denna totala underkastelse medför att även Gud är belåten med dem då att överge allt i Hans väg och överlämna sig till Honom är det enda som Gud kräver av Sina tjänare.

Uppenbart är att när dessa tjänare har gett upp sig själva och fullständigt blivit Guds tjänare inträder de således samlingen av Guds tjänare som inte platsar annat än i Guds paradis. Guds direkta tilltal och kallelse på själar som har nått ro genom tro på Honom, med en inbjudan till att återvända till deras Herre som har uppfostrat och tagit hand om dem hela vägen, medan både Han är tillfredsställd och belåten med dem och de är tillfredsställda och belåtna med Honom, resulterar alltså i att de kronas med den högsta äran och ställningen som en tjänare kan uppnå, vilket är att accepteras som Guds tjänare och vara i kretsen av Hans tjänare, och inträda Hans paradis som Han är värd för. Med andra ord godkänner Gud deras underkastelse genom att kalla dem till att inträda Hans tjänares krets. Genom att tillskriva paradiset till Sig Själv, vilket är den enda plats i den heliga Koranen detta görs, visar Gud även Sitt speciella hedrande av Sina tjänare. Återvändande till Gud kan alltså innebära att komma till Hans belöning och barmhärtighet, men kan också avse återvändande till Honom Själv vilket innebär att vara nära Honom – självfallet ingen fysisk eller rumsbunden närhet utan en andlig och själslig närhet utan like.

Det återges att en person frågade Imam Sadiq(A): ”O Guds Sändebuds son, har den troende avsky för döden och återtagandet av hans själ?” Imam Sadiq(A) svarade: ”Vid Gud nej! När dödsängeln närmar sig honom för att återta hans själ, uppvisar han ledsnad. Dödsängeln säger då: ’O Guds vän, var inte ledsen! Vid Han som sände Profeten Mohammad(S), jag är kärvänligare över dig än en far är, öppna ögonen och se.’ Framför honom uppenbarar sig Profeten(S), Imam Ali(A), Fatima Zahra(A), Imam Hassan(A), Imam Hossein(A) och Imamerna(A) från hans ätt. Ängeln säger till honom: ’Se, dessa är Guds Sändebud(S), de troendes Mästare(A), Fatima Zahra(A), Imam Hassan(A), Imam Hossein(A) och nästföljande Imamer(A) – dina vänner.’ Den troende öppnar ögonen och ser dem framför sig. Då hörs ett kall från Gud som säger: ’O du säkrade [rofyllda] själ som har betrott Mohammad och hans hushåll, återvänd till din Herre medan du är belåten med deras wilayat (gudomligt utvalda ledarskap och förmyndarskap) och Han är belåten med dig med Sin belöning, inträd bland Mina tjänare, Mohammad och hans hushåll Ahl al-Bait, och inträd Mitt paradis.’ I den stunden finns det inget mer omtyckt hos honom än att hans själ ska separeras från hans kropp och att han ska förenas med detta kall.” (Kafi volym 3 kapitel ”Den troendes själ tas ej med avsky” hadith 2; samt Mahasen Borqi s 177 hadith 161)

89:28

ارْجِعِي إِلَىٰ رَبِّكِ رَاضِيَةً مَرْضِيَّةً

IrjiAAee ila rabbiki radiyatan mardiyyatan

Återvänd till din Herre tillfredsställd och tillfredsställande

Se kommentar för 89:27

89:29

فَادْخُلِي فِي عِبَادِي

Faodkhulee fee AAibadee

Så inträd bland Mina tjänare

Se kommentar för 89:27

89:30

وَادْخُلِي جَنَّتِي

Waodkhulee jannatee

Och inträd Mitt paradis

Se kommentar för 89:27